Jag tänkte här skriva om hur det är att ha en neuropsykiatrisk funktionsstörning. När jag började skriva detta var jag förbannad på försäkringskassan. Och det hade varit enkelt att skriva ett inlägg om det hade hade funnits en “bad guy” – med andra ord försäkringskassan – som jag kunde kritisera. Riktigt så ser det inte ut i mitt fall. Men det är något jag får återkomma till senare. Till att börja med, är det möjligt att många har svårt för att förstå mer exakt vad min funktionsnedsättning handlar om. Paula Tilli gör på sin blogg om asperger syndrom jämförelsen med att det är som om alla har t 1000 enheter energi att göra av med varje dag, men saker som för de flesta människor tar kanske 50 enheter kan ta 800 enheter för oss. Det är något jag känner igen mig i, jag får slut på energi mycket snabbare än andra. Jag kan experimentera med dieter eller till och med fundera på medicinering. För det är hur media och reklammakare numera försöker sälja dieter och i vissa fall mediciner. Dieter kan ha närmast magiska funktioner t.ex. ge dig mer energi. Men i verkligheten fungerar det inte så.
Det sista var mest ett sätt att säga att jag verkligen försökt att bli mer högpresterande. Men för att lämna just det. Jag tycker att välfärdssamhället har fungerat bra när det gäller att ge hjälp för mig efter mina omständigheter. Det som erbjuds är dels sjukpenning på deltid. Dels olika typer av lönebidragsanställning så att vi med olika funktionshinder kan jobba på deltid. Med de två inkomsterna har man i alla fall råd med livets nödtorf och kan leva ett självständigt liv.
Problemet har i mitt fall kommit när jag har velat utveckla mig, velat gå vidare i livet. Hela samhället är inställt på att du ska jobba heltid. För att ta ett udda exempel. Jag hade faktiskt en plan på arbeta som volontär på Sri Lanka, men det gick inte av den anledningen. De som organiserar volontärresor gör det för dem med 100% arbetsförmåga ( så jag fick inte vara den vita mannen som åker till en asiatisk ö för att “finna mig själv”). Mer allmängiltig uppstod samma problem när jag ville studera. T.ex. att studera naturvetenskap innefattar att du jobbar 40 h i vecka i laboratorium. Just universitetsutbildning har för mig visat sig ha oöverstigliga trösklar. Detta innebär inte att jag inte har försökt. Jag har kämpat på universitet tills jag låg vaken en natt med panikångest och sedan fått en utskällning nästa förmiddag för att jag var sen till en föreläsning. Det var mitt val. Jag begär inte att någon ska tycka synd om mig för det.
Med andra former av studier som yrkeshögskolor och folkhögskolor har det i alla fall inte varit bättre för mig. Genom åren har jag skrivit just folk- och yrkeshögskolor och frågat om jag kan läsa program på halvtid? Svaret jag har med ett undantag varit “Nej”. Enstaka kurser är en sak, men program är inte anpassade till dig med nedsatt arbetsförmåga. Kanske är det så enkelt att det beror på att utbildning inte är någon rättighet. Om du inte vill studera heltid har de en stor mängd sökande bakom dig i antagnings kön, som gärna studerar heltid.
Här har också Försäkringskassan en viss flexibilitet. Jag har kunnat kontakta försäkringskassa och bett om att ha vilande bidrag så jag kan studera på heltid. Att studera på heltid har betytt att jag har blivit utskälld för att jag missade en förmiddag på universitetet, efter att ha varit uppe på natten med panikångest och inte kunnat sova. Det är mitt val, de föredrog att man studerar på heltid, jag ville försöka, även om det ledde till saker som ovanstående. jag valde att utsätta mig för att jag ville utveckla mig själv. Men det skulle vara skönt om man inte behövde oroa sig för försäkringskassan. Som framgår av mitt tidigare ordval är försäkringskassans flexibilitet begränsad. Man hamnar mellan två relativt oflexibla system: försäkringskassan och olika former av utbildning. Utbildningar som inte låter dig studera på halvtid. Försäkringskassan som inte ser att t.ex. utbildning, är ett försök till att förbättra sig själv, inte ett bevis på att man är “bättre”.
Oakfarm. Min Aspergerblogg 