Ett själviskt inlägg som handlar om empati

Bild hittad via Ecosias bildsök.

En gång när jag gick på gymnasiet lade en flicka i min klass av någon anledning sin hand på min arm. Jag drog undan armen så att hon inte skulle behöva röra vid mig. Jag tänker ta det som exempel på hur vi autistiska enligt många har stark empati, men kan missförstå omgivningen, på samma sätt som de missförstår oss. Jag skulle inte velat ha lagt min hand på min arm, därför ska hon få slippa uppleva det. Det var ett beslut fattat av empati, men hon måste rimligtvis ha trott jag drog undan armen för att jag inte ville att hon skulle röra mig.

Är min autistiska super-empati anledningen till att metoo# påverkar mig så negativt. Delvis. Ska jag vara ärlig är jag också ledsen över att samhället är värre än jag trodde och att man inte trodde våra manliga kändisar var sådana. Fast det kanske också har att göra med empati över de som tvinnas uppleva samhällets mörka sidor. En tredje grej är den gamla frågan varför inte kvinnor hatar alla män? Och då tänker jag att jag ska undvika kvinnor, på samma sätt som jag drog undan armen för att tjejen i förra stycke inte skulle behöva röra mig. Varför skulle kvinnor vilja träffa sådan som oss? Men om man skriver att man bör undvika kvinnor kan det uppfattas som misogyni. Och, rent själviskt, jag vill inte undvika kvinnor. Att på det sättet klaga på att metoo# påverkar mig är själviskt och inte ett tecken på super-empati. Men nu har jag skrivit ner det i alla fall. Och jag har ju redan skrivit mycket om mina problem med, låt oss kalla det, sex och samlevnad – eller har skolämnet kanske bytt namn. (Om det inte hände när jag var ung och attraktiva, vilken chans har jag nu?)

Ps. En svår sak med att ha en blogg är att inte posta allt man skriver. Jag har en lång text om biologi och övergrepp. Biologi som är ett känsligt ämne när det gäller skillnader mellan kön och folkgrupper. Men jag är inte evolutionsbiolog, jag postar inte texten.

Advertisements

Material för Bonniers

Jag har nyligen börjat läsa den självbiografiska Konsten att fejka arabiska : en berättelse om autism av Lina Liman. Jag känner igen mig, av naturliga skäl inte med allt, men med mycket. Problemet med att ha en ojämn begåvning. Barnaårens smärta. Att gå ensam på rasterna. Att aldrig kunna ha ett förhållande. Myter och missförstånd om empati … Igenkänningsfaktorn är hög och får mig att fundera på om jag ska skriva klart min egen bok om mitt liv med autism. Om nu värden behöver ännu en bok på temat.

Sedan har vi en dubbelhet när jag jämför mig med henne. När jag läser boken får jag dels känslan att hon, i brist på bättre ord, var knäppare som barn än vad till och med jag var. Åt andra sidan, hon blev journalist, när jag inte ens klarade kursen Molekylärbiologi A (eller för den delen Kulturgeografi A). Nu kommer vi in på ett ämne jag tänkte mycket på och skrev om för åratal sedan. Den genomsnittlige autistiska får inte ge ut en bok på Albert Bonniers förlag. Många (de flesta?) av oss har inte karriärer, vi är underutbildade och vi hamnat på Samhall eller liknande. Men det är den typen av autistiska vi får se i media. Samma fenomen finns i andra sammanhang, det jag syftar på är “Survivor bias”, att vi bara ser de “lyckade” exemplerna. Det sagt, jag har fortfarande halva boken kvar, jag får återkomma.

Yrsel, utbrändhet, min hälsa

Varför inte skriva om min hälsa. Det stora problemet nu är att jag är trött och stressad varje dag. Plus då panikattacker och yrsel. När det är som värst undrar jag om yrseln kommer att driva mig vansinnig. Jag har genomgått en yrselutredning på hälsocentralen för åratal sedan. Om yrseln hade varit ett symptom på något allvarligt och/eller behandlingsbart hade man upptäckt det.

Om jag, som jag gjort flera gånger på senare tiden, ska referera till Metro-krönikor, skrev Lisa Magnusson, i Metro den åttonde i elfte, i förbifarten att yrsel kan vara ett tecken på utbrändhet. (I övrigt kommentera jag inte den krönikan). Man kan väl inte vara utbränd i åratal? Min yrsel beror inte på det. Men tröttheten och stressen? Ja kanske uppfyller jag kriterierna för utbrändhet. Jag har tänkt på det tidigare. Hur gör man för att vila upp sig? Ligga i sängen och titta på matlagninsvideos på youtube*? Träffa en läkare och övertyga hen om att jag behöver en sjukskrivning, och resa någonstans där de har sol och bad och stränder, för att hjälpa mig att koppla av? Nåja, jag har ingen att resa med och att resa ensam betyder att man blir ensam och olycklig. Det är en nackdel. (Att hänga i hotellbarer fungerar bara i filmer. Antar jag.) Och det är troligen problemet i första hand. Att jag är för ensam. Det finns inget lätt svar på det problemet. Och det är inget som psykiatrin kan behandla. Kan också lägga till att förra gången jag frågade en läkare om sjukskrivning var han inte entusiastisk över det.

* Jag rekommenderar Alex French guy cooking och Ms Yeah som lagar mat i ett kontorslandskap, för roliga matlagninsvideos.

Wennstam och Roslund

Någonstans kring 2004, tror jag, började Katarina Wennstam framförs argumentet att sättet domstolar dömer i våldtäktsmål var förnedrande för män. Hon syftade på flera domar, där domstolen i princip hade sagt att målsägaren hade blivit våldtagen men mannen/männen var för dumma för att fatta de våldtog. De hade inte uppstått. Nu skrivs det krönikor om att män visst är för dumma för att förstå att de våldtar. Detta är ett exempel på det: Emilie Ebbis Roslund: Till dig som aldrig har våldtagit någon

Betyder detta att debatten har ändrats, det som för över ett decennium sedan var “förnedrande för män”, är nu mainstream? Det får mig först att tänk att det måste vara värre idag än det var på min tid. Men det är romantiskt skitsnack att det skulle ha varit annorlunda förut. Att debatten har ändrats betyder inte att något i samhället har förändrats. Alternativet är att män verkligen är värre än vad man trodde 2004 (och vi borde bränna bort delar av reptilhjärnan för att undvika att sådant här händer), eller att jag har missförstått Katarina Wennstam. Vem är jag egentligen att ha åsikter om detta.

I Umeå har vi storhetsvansinne

En anekdot om hur det är att bo i Umeå och vad staden rent personligen kan betyda för mig och kanske också min roll i staden med min diagnos. Förra fredagen gick jag till biblioteket på kulturhuset för att skriva. Jag blev törstig och bestämde mig för att gå ner en våning till kaféet på bottenplanen i kulturhuset. Förresten både biblioteket och kaféet har älvutsikt, det är ett plus. Jag köpte en kopp kaffe och mineralvatten (vad jag verkligen behövde, kaffet var en bonus). I Kaféet pågick det en workshop på temat: “Let’s make Umeå a great international city”, eller något sådant. Hur kan vi få människor (jag antar ung, välutbildad och driftiga) från hela världen att flytta hit. Om det låter som storhetsvansinne, ja, kanske överraskande, är detta en megalomanisk del av världen. Vi är svenskar. En gång i tiden var vi bäst i världen på “rashygien”, nu är vi bäst i världen på multikultur. Däremellan skulle vi bygga egna atombomber från grunden. Vi har alltid haft en viss megalomani.

Jepp så är det att bo i denna stad. Bakom varje vrå kan du hitta internationellt inriktade projekt. (Fast så kanske det är överallt nuförtiden.) Det var bakgrunden. Den andra delen av berättelsen är att en kvinna på workshopen presenterade sig som ansvarig för en “biotech incubator”. En del av mig ville presentera mig själv för henne och fråga henne hur man får ett jobb där. Jag har gått en kurs i biokemi och tydligen gör det mig kvalificerad att arbeta i ett biokemiskt laboratorium. Jag har varit i Österrike och sett ett biohacker-space. Plus då att min annorlunda hjärna kanske, kanske äntligen kan komma till rätta i en bioteknisk inkubator. Men jag gjorde jag inte så. Ett, jag tror inte att det är så lätt, det skulle kanske vara storhetsvansinne av mig att söka jobb där. Två, jag har redan planer för den närmaste framtiden, åtminstone till nästa sommar. Samtidigt kan jag fortfarande kontakta henne, jag kan skriva ett mail eller t.o.m. gå dit personligen …

Ett inlägg som börjar om psykiatri

Ett problem med psykiatrin jag alltid har haft är frågan: “Vilken hjälp vill du ha från oss?” Varför inleder psykiatripersonal så ofta med den frågan? Det känns som om de lägger över ansvaret. Det borde vara deras jobb att veta vilken behandling som skulle vara bra för mig. Vad förväntar de sig att jag ska svara: “Jag vill ha en lobotomering.” “Det gör vi inte. Det var ingen bra behandling.” “Jaså, varför frågar du då om jag inte är kvalificerad att veta vilken behandling jag ska få?”

Och det andra jag har funderat på. Freud var kanske aldrig någon kandidat till nobelpriset i medicin – till skillnad från mannen bakom lobotomering – men han har haft inflytande på psykiatrin, eller hur? Jag antar det, mest baserat på filmer från 70-talet. Det jag ville komma till är att Freud enligt den populära bilden var sexfixerad. Samtidigt med ett eller två undantag har jag aldrig fått frågor om sex från psykiatrin. Detta är ett konstaterande, vad än Freud trodde är sex inget som diskuteras på psykiatrin. Min erfarenhet av det ämnet är också väldigt begränsat. Sex är inte tillgängligt för mig på grund av ASD. Den bra nyheten är att sex är överreklamerat. Dessutom är jag rädd att min tidigare mening kan misstolkas till: “Män tror de har rätt till sex, rätt till kvinnokroppar”.

Nåja, behandlade Freud autistiska? Vad skulle han säga om mig som egentligen aldrig suttit bredvid en person och känt en överväldigande lust att kyssa hen? Det sagt, jag vill inte kalla mig asexuell. Det kanske bara handlar om att inte förstå mina känslor. Typisk ASD, i sådana fall. De kyssar jag har varit med om har alltså inte varit på mitt initiativ. Det har, med ett undantag, varit kvinnor som kysst mig, en hade jag sex med, för att prova. Men sådant händer i princip aldrig.

Medicinera eller acceptera ångest

Joseph Cornell verk Pharmacy. Det kanske inte är det bästa verket för att illustrera följande inlägg. Men till jag valde verket eftersom jag har sett det i Guggenheim museet i Venedig. Yep jag var i Venedig i somras (mitt glamorösa liv som asperger-bloggare). 

När det gäller diskussioner om antidepressiva läkemedel i media handlar det ofta om de skulle fungera eller “bara vara placebo”. Något som lär bygga på en enda metastudie från 2008. Jag har en något annorlunda fundering. Detta att det känns lite konstigt när en psykolog först säger att jag måste acceptera ångest. Att ångest snabbare går över när man stannar i den än när man försöker fly. Och sedan tar samma psykolog och hjälper dig att förnya ett recept på medicin mot ångest. Först låter det nästan som om det är bra att känna ångest, sedan är det okej att medicinera bort den. Jag vet inte, men kanske, kanske är det ibland så att bästa behandlingen är acceptans. (Precis som man får göra med kroniska sjukdomar.) Åt andra sidan, är jag helt för allt som gör livet lättare. Jag har ASD, saker och ting kan ta mycket mer energi för mig än det gör för andra. Jag kanske har rätt att ta de lätta vägarna när de presenteras.

Min fåfänga

Jag har aldrig märkt att tjejer skulle titta på mig. Kan man märka sådant. Men jag fick ofta höra att var söt. Och det är anledningen till att det är så jobbigt att bli äldre. I huvudet jämför jag mig med manliga kändisar. I trailern till Trainspotting 2 säger Mark “Rentboy” Renton något i still med följande: “choose life […] choose looking up old friends on facebook and hope you don’t look as bad as them”. Varpå jag kunde tänka att jag i alla fall är yngre än skådespelaren Ewan McGregor, så kanske ser jag inte lika illa ut.

Jag har helt enkelt så att jag är fåfängd. Jag vill inte förlora mer av mitt utseende. Jag har svårt att tänka mig att gå omkring och se så gammal och oattraktiv ut. Det har inte att göra med kärlek eller sex, för när det gäller det spelar utseendet ingen roll.

Och jag säger inte att min upplevelse ens är i närheten av hur det är att vara kvinna. De säger alltid att det är värre för kvinnor. Men det gör det inte enklare, det får mig snarare att undra varför vi accepterar åldrande? För att vi är ännu räddare för alternativet? Kanske, fast det är inte vad jag menar med frågan. Det jag menar är varför satsar vi inte betydligt mer på att ta fram anti-åldrandemediciner? Vi vill vara som afrikanska nakenråttor, eftersom de inte uppvisar några tecken på åldrande. Det är en egenskap vetenskapen bör föra över till oss.

Piller och kanadensiska teveserier


 

Edit: Läkaren jag träffade i måndags hade inga problem med min konsumtion av sömntabletter.

I den kanadensiska TV serie ReGenesis säger huvudpersonen Doktor David Sandström en gång nonchalant att han är beroende av cigarrer, whiskey, sex och hockey. Typiskt kanadensiska alfadjur. Ska jag på samma sätt säga att jag är beroende av kaffe, internet och sömntabletten? Ja de två första kan vi typ vara säkra på. Men anledningen till att jag tar upp det sista är en historia som innefattar minst tre olika läkare.

Sömntabletten i fråga är zopiklon och tre läkare har sagt tre olika saker om hur ofta jag får ta dem. Det två första var mer liberala med förskrivningen än den tredje läkare som jag träffade förra hösten. Eftersom min sista läkare var mer restriktiv tar jag nu mycket mindre sömntabletter nu än jag gjorde för ett år sedan. Och att jag har minskat min konsumtion är raka motsatsen till hur man lär sig att beroende fungerar, så jag tror egentligen inte jag är beroende. Men nu på måndag ska jag träffa en fjärde läkare -jag går på återbesök en gång per år – vi får se hur hon tycker jag ska ta dessa något farliga tabletter.

Just det, ett annat citat av Dr Sandström är: “There are genetics programs out there under way right now that make the Manhattan Project look like a bunch of babies playing with Lego blocks.” Låter tufft. Förresten något som egentligen inte hör hit. ReGenesis är också serien som gjorde att jag fick en dejt. Den enda personen jag träffat genom en dejtingsajt är M. Och M skrev mer eller mindre att hon skrev tillbaka till mig eftersom vi båda gillade ReGenesis. ReGenesis är inte bara serien jag refererar till för att skriva om sömntabletter utan också TV-serien som gav mig en dejt.