Några ord om gluten

En kille in en asperger-grupp jag är med har lite konstiga idéer. För att uttrycka sig annorlunda, han är snäll och schysst men han tror för mycket på allt han läser på nätet. Ett exempel på det är att han kan föreläsa om autism och gluten. Senaste gången vi träffades hade han läst en studie som visade att glutenfri kost var bra för autistiska. Och jag frågade mig själv om jag ska säga till honom: “Men det finns review artiklar som har gått igenom flera studier på ämnet (Marí-Bauset, S et al., 2014) (Buie, T, 2013) och inte har hittat några bra bevis för ‘behandlingen’”

Men för att vara ärlig, jag har inga speciella kunskaper om diet och autism. Om eventuell läsare följer en glutenfri diet har jag givetvis ingen åsikt om det, fortsätt med det. Pubmed, databas för vetenskapliga studier, är inte till för amatörer. Både killen jag nämnde och jag själv är amatörer. Ta inte medicinska råd från oss.

PS. För att visa att tron på att vissa specifika dieter, som glutenfri kost, kan ge makalösa hälsovinster är ett ämne som ligger i tiden kan jag hänvisa till ett radioprogram: Mat och magi, Sveriges radio.

Romantik eller patologi

images

 

På temat psykisk hälsa och litteratur. En av de böcker som spelat stor roll i mitt liv är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque (1898-1970). Jag var sjutton år när jag läste romanen och den påverkade mig så starkt. Jag gick vidare och läste i princip allt som är tryckt av Remarque och jag har läst tre biografier över honom. Det jag skulle komma till är att om jag inte missminner mig beskriver en biografi kvinnor och alkohol som två av Remarques passioner. En annan biografi skriver däremot att Remarque var alkoholist med ett tvångsmässigt sexliv.

Visserligen var Remarque soldat i första världskriget och jag kan spekulera om att hade posttraumatisk stress. Men jag vet egentligen inget om hans psykiska hälsa, jag kan inte säga vilket ordval som bäst beskrev honom. Vi kan bara fundera på den uppenbara skillnaden i ordval. Den ena beskrivningen är romantisk, den andra sjukdomförklarar Remarques beteende. Som sagt var, något att spekulera över. Den andra formuleringen är mer modern. Inte har superi alltid sett som en sjukdom på samma sätt som det är nu? Vi kan även undra om vi idag har mindre av en ursäktande kultur: “Det är klart att Remarque dricker, han är en känslig konstnärssjäl som har sett mycket lidande och att ligga med filmstjärnor, det skulle alla män göra om de kunde”. Samtidigt om vi ska gå tillbaka i tiden, till en tid när kyrkan var starkare, ser inte kyrkan sådan här som “synd”? Det blir ett tredje perspektiv, men det är bara något jag nämner för att ha nämnt. Jag tror inte jag kommer länge, Erich Maria Remarques liv, precis som alla andra liv, kan ses på flera olika sätt. Idag skulle han kanske tas in på sjukhus. Idag skulle han ha tillgång till KBT och medicin mot ångest och tillgång till opiat-antagonisten Naltrexon som skrivs ut mot alkoholism med mera. Idag ser vi det som självdestruktivt att ta till flyktmetoder från ångest.

E.M. Remarque och det stortyska riket, (1986), Yngve Palmgren.
Erich Maria Remarque: The Last Romantic, (2003), Hilton Tims

Länge sedan jag skrev om romaner

player-one

 

En av de senaste böckerna jag läst var Player one av Douglas Coupland (2010) (ej att förväxla med Ready player one). Det är en typisk Coupland-roman, i Girlfriend in a coma (1998) refererar han flera gånger till Morrissey. I Player one refererar Coupland sig själv. I likhet med en handfull av hans tidigare verk spelar autism en roll i romanen. En av huvudpersonerna är en ung, vacker autistisk kvinna. Hon kommer in i historien genom att gå till en bar på närmaste flygplats med det uttalade målet att bli gravid. I sin tur för att vissa sin pappa att hon är mänsklig. Hon går också på “normalitetsträning” och hon tjänar sina pengar genom att föda upp och sälja vita möss. Vem vet, kanske skulle det passa många av oss att föda upp djur, istället för att försöka bli normala.

Nåja, även de andra karaktärerna och miljön de hamnar i är en upprepning. Coupland gillar att föra samman udda karaktärer som inte känner varandra. Det som är nytt är kanske att huvudpersonerna har åldrats med författare, tidigare var de yngre, nu äldre. En typisk Coupland-ide är också när han föreslår att läkemedelsbolagen borde ta fram ett läkemedel som får dig att känna dig som 11 september aldrig hänt. Anti-depressiva läkemedel och udda lösningar på hur de skulle fungera, samt hyllningar till 1990-talet är något Coupland nosat på tidigare.

Förresten en sak till, jag kan inte minnas att det är något han påstått tidigare men i Player one hävdar Coupland att det är lättare för äldre ensamma män än för äldre ensamma kvinnor att hitta någon. Jag måste undra om Coupland inte förstår heterosexuellt detande. Jag har alltid trott det är tvärt om. Det är svårare för män.
Det sagt, i bästa fall är romanen en introduktion till Douglas Couplands författarskap. Om någon läser Player one som första boken av Douglas Coupland och hen gillar romanen, då har hen något att se fram emot, Girlfriend in a coma och Generation A, är mycket, mycket bättre.

Är lösningen att drömma om ett stilla liv?

Ska vi säga att både Robert Williams och en röst i Stockholm tunnelbana har fel? Högtalarsystemet i Stockholms tunnelbana upplyser oss om att vi ska tänka på avståndet mellan vagn och plattform. Tydligen finns det en psykolog som föreslog att meddelandet skulle bytas ut, all känner redan till avståndet mellan vagn och plattform det vi behöver påminnas om är avståndet mellan dröm och verklighet. Han syftade givetvis på dagdrömmar, inte om den natten du drömde du höll en stand up föreställning i en pub i Edinburgh och argumentera mot Skotsk självständighet, eller vad du nu brukar drömma om på nätterna. Saken är den att vi växer upp med förväntningar, ja drömmar kontra verklighet, om hur livet ska vara. Vi kanske mins Robert Williams uppmaning i I döda poeters sällskap (1989)”Carpe diem, fånga dagen, pojkar, gör era liv extraordinära”. Problemet är att förvänta sig att vi alla ska kunna göra våra liv extraordinära är ett bra sätt att bli besviken.

Jag har knappast gjort något extraordinärt av mitt liv. Jag hade åratal utan extraordinära resor, extraordinära utbildningar, extraordinära karriärer, osv … Ja, det var år utan ens ordinära resor, utbildningar eller karriär. Jag skulle kunna skylla på myndigheter som inte har kunnat hjälpa mig att finna vare sig något extraordinärt eller ordinärt. Ett konkret problem är att sjukvården och arbetsförmedlingen och kommunen har en arbetstakt som går seg som sirap och det gör det inte lättare att komma iväg på något nytt spände projekt. Man bli passiviserad. Ibland är det som de säger åt en – Du har Asperger, därför kommer ditt liv att vara tråkigt. Fast detta är lite orättvist mot myndigheterna. Vi kanske ska göra som jag skrev i början och skylla på Robert Williams.

Det var kritik av dagdrömmar. Att försvara dagdrömmeri är svårare. Det första jag kommer att tänka på är skönlitteratur. Skönlitterärt skrivande handlar om att göra en karriär av dagdrömmeri. Om jag ska fortsätta att droppa namn, den relativt nyligen avliva engelska författaren Jenny Diski skrev en reseskildring med titeln. Främling på tåg : hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika (2005). Oavsett om du är rökare eller ej kan man inte längre röka på tåg som Diski gjorde på 90-talet, vi är européer och pratar inte med främlingar, så som Diskis amerikanska medresenärer gjorde. Men om den tredje delen av titeln dagdrömmande, många kan känna igen sig i Diskis beskrivning av hur det är att titta ut genom fönstret från ett tåg i rörelse och dagdrömma, att låta landskapet, med åkrar, skogar, vattendrag, berg, arkitektur, infrastruktur … inspirera sina tankar.

Som sagt var hon kunde göra en karriär av dagdrömmar. Men kan vi som vanliga människor dagdrömma under en tågresa utan att det blir destruktivt escapism? Utan att vara expert på Jenny Diski, fick inte hon hjälp med sin författarkärriär genom att hon som tonåring mer eller mindre adopterades av Doris Lessing? Så logiskt om du vill leva ett extraordinärt liv ska starta med att adopteras av en framtida nobelpristagare. Eller en lösning som jag understryker genom att ha den i rubriken, är att att lära sig se ett stilla liv som något extraordinärt. Det låter tråkigt. Jag erkänner det, fast det kanske är det ända som fungerar. Acceptera sitt öde, acceptera att ett stilla liv är det enda som det är okej att dagdrömma om under tågresor. Du kan säkert hitta en mindfullness kurs om det.

Jag är avundsjuk på USA för att de har en journalist som Kavin Senapathy.

Vad jag gillar med denna artikel är att journalisten tar sig tid att förklara vad BRCA 1&2 gör i kroppen: Rockstar Dave Grohl Examines Filmmaker’s Breasts, Because Men Get Breast Cancer Too. Det är något jag saknat i svenska artiklar som tar upp ämnet. Det är inte mycket jag begär, bara populärvetenskapliga förklaringar i alla artiklar som tar upp genitik.

Poängen, eller en av poängerna, med artikeln är att defekter i BRCA 1 & 2 kan vara ett problem även för män. Om du är man i en familj där var och varan kvinna får bröstcancer, ska du kontrollera dig själv lite extra. Förresten för kvinnor kan vissa mutationer i just BRCA ge  en risk på upp till nio av tio att få bröstcancer. Ändå ligger be bara bakom 20-25 % av all ärftlig bröstcancer.

Video (som är för lång för att någon ska se den?)

Efter att ha sett denna debatt – modererad av Torill Kornfeldt som senast skrev om att återskapa mammutar, det är var riktiga vetenskapsjournalister skriver om – är jag mer positiv till ekologisk odling än innan.  Helt enkelt eftersom de medverkande i debatten var vettiga människor. Något man inte alltid ser hos de pro-ekologiska, de är anti-gmo, anti-vaccin, anti-fluor, osv.

Jag har inte sett den nya Ghostbusters, men jag använde ändå filmen som en liknelse. Man vill gärna gilla filmen, bara för att filmen gör misogyna upprörda. Av samma anledning är man aldrig så anti-eko som efter ha läst en text av någon av de neo-luddister och konspirationsteoretiker som ofta förespråkar ekologisk mat.

Vad jag vill och vad jag kan (me, myself and I)

huset

Folkuniversitet i Stockholm, hem för skrivarakademin. Foto folkuniversitet.

Inte den här veckan men nästa vecka ska jag på torsdagen resa till Stockholm för en kort kurs på Skrivakademin. Saken är att jag var antagen till en författarledd utbildning på just Skrivakademin, problemen var dels att det är dyrt (tiotusentals kronor, man är ju van vid att utbildning är gratis), dels att jag inte kan skriva långa texter. Jag fruktar att det skulle vara alldeles för krävande för mig och jag kompromissar genom att bara gå denna mycket kortare kurs.

Det finns mycket jag vill göra. Jag har mer eller mindre romantiska planer, gå en skrivarkurs, utbilda mig till biomedicinsk analytiker, resa och skriva, brygga öl med alger i*, för de gjorde det på biologigaragen i Köpenhamn (jag gillar inte effekten av alkohol, dricker nästan aldrig, i år har jag konsumerat en enda folköl inte mer, men jag är ändå en spritromaniker) … Det är svårt att begränsa sig, jag har inte förstått att jag måste göra det. Hur kan man inte vilja kunna göra mer än man kan? Fast bara att nu jobba på veckodagarna och sedan resa bort över helgen är på gränsen till vad jag klarar av.

Det kanske är svårt att förstå att det är just på gränsen till vad jag klarar. Att även om jag bara jobbar halvtid behöver jag helgen till villa. jag kan också tänka mig att det är svårt att förstå min frustration över att jag vill så mycket mer än jag klarar. Vad som sägs vara lösningen är att tänka på vad jag kan, inte på vad jag inte kan. Jag får helt enkelt vara stolt över saker som att jag kom in på Skrivakademin och över att jag har varit publicerad en handfull gånger.  Glädja sig mer åt framgångar än att sörja motgångar. Vilket också låter väldigt likt vad Stephen Hawking sa om handikapp.

1337680883-sms-8390

Förresten, med risk för att ta upp för många trådar i ett inlägg, inom parentes skrev jag halvt på skämt att jag var spritromaniker. Den riktiga romantiken är naturligtvis drömmen om att resa och skriva, något jag också menade till 100%. Det är kanske en dröm jag egentligen är för gammal för och det är mer ansvarstagande att stanna här och göra mitt jobb. Jag har ett jobb som någon måste göra, jag kan göra det på pliktkänsla. Skriva är egentligen inget bra alternativ, få människor har sådan tur de kan försörja sig på det.

* Givetvis försökte jag ta reda på om det finns alger som innehåller alfa- & beta-lupulon (ämnen som finns i humle).

Vad jag ville bli när jag blir stor : eller en kommentar till en länkning

Jag upptäckte att specialnest.se hade länkat till min blogg som exempel på en inspirerande npf-blogg. Något jag är tacksam över och jag ska försöka vara mer inspirerande i fortsättningen. Även om det är väldigt ytligt är nog detta en av de inspirerande inläggen jag skrivit nyligen: Ska jag söka jobb på universitet i Montreal?. Sedan är det inspirerande att skriva ner vad jag ville bli “när jag blir stor”? Jag kan berätta att när jag var sexton ville jag bli cirkusartist eller cykelbud. Nå ja, det ger mig i alla fall en ursäkt att posta två videos, jag tycker jag har haft för mycket text och för lite media på senaste tiden.

Jag kan jonglera med tre käglor men att kasta upp käglor i luften och sedan fånga dem är inte tillräkligt för att kunna uppträda. Jag borde ha tränat tio, tjugo gånger mer än vad jag gjorde, bara för att vara i närheten av att bli en artist. Båda de två drömmarna är en sådan kontrast till vad jag ville bli när jag var barn, inte tonåring, på låg- och mellanstadiet ville jag bli marinbiolog. Att vara en marinbiolog är en vuxnare önskan än att vilja vara en cirkusartist , eller hur? Plus en annan skillnad mellan att vara en vetenskapsman och de andra två är att den första handlar om huvudet och de två andra handlar om kropp. Kanske det var självklart för dig, men jag behövde en hel del tankeverksamhet innan jag hittar denna formulering . Att arbeta med huvudet eller med din kropp i ett ämne som jag kanske kunde ha skrivit mer om, men jag lämnar det här.

Krönika från i våras

Här är en krönika som jag fick publicerad i en lokaltidning.  Universitetsstudier inte anpassade för alla. I samma serie ingick även två artiklar skrivna av vänner/bekanta till mig:  Alla enskilda individer har rätt att ta plats och Den felande länken som förstör sagan. Här följer hela krönikan:

 

Något jag har tänkt på mer än vad någon egentligen borde tänka på är att när man går på en föreläsning för allmänheten skruvas ljudet upp, ofta riktigt rejält. Meningen, ibland uttalad, ibland outalad, är givetvis att de som hör dålig också ska kunna ta del av föreläsningen. Däremot frågar man aldrig om någon i publiken är ljudkänslig och att volymen av den anledningen inte bör skruvas upp.
Jag skriver detta som en person med Asperger syndrom – en mild form av autism – och som har lämnat föreläsningar på grund av just ljudvolymen.
Samtidigt ser jag ovanstående som helt normalt. Dålig hörsel är helt enkelt mer välkänt än att autistiska kan vara ljudkänsliga. Jag trodde aldrig att samhället i stort skulle anpassa sig till personer som är känsliga för ljud och andra starka sinnesintryck. Det visade sig att jag underskattade samhället. En del biografer i landet anordnar autismvänlig bio, med lägre volym och mindre av starka sinnesintryck, som en anpassning till autistiska. En snabb googling fick inte upp något om sådana visningar i Umeå, men bland annat på Bio Roxy i Örebro har det anordnats.
Finns det andra områden där samhället på oväntade sätt anpassar sig till funktionshinder? För mig var det omöjligt att studera på universitet. Jag har alltid utgått från att det är så det ska vara, det är helt normalt att universitet är inte för alla. Även i länder där en stor del av befolkningen studerar vidare är det många som inte gör det.
Men om jag säger detta, kan man faktiskt få svaret: ”Det är synd att det ska vara så”. En del verkar alltså tycka att högskoleutbildningar faktiskt borde vara bättre anpassade till alla typer av människor än vad de redan är.
Jag skriver inte detta för att jag tror jag har alla svar, det har jag inte. Men en konkret sak jag kan säga om universitet och anpassning till funktionshinder, är att det i praktiken ofta är omöjligt att studera på mindre än heltid. Det var något som förvånade mig. Ett handikapp leder till att du många gånger får arbeta hårdare för att få mindre resultat än andra. Det är mer eller mindre en definition av handikapp. Anledningen till att du kan ha sjukpenning på halvtid är att en 20 timmars arbetsvecka kan vara lika påfrestande för dig som en 40 timmars arbetsvecka är för andra.
Ett problem med universitetstudier är att de inte tar hänsyn till det. Program är på heltid, du ska in i grupper och laborationer där du förväntas producera lika mycket som de ”normala”. Att 40 timmar i ett labb per vecka för dig kanske motsvarar 80 timmar för andra, det finns det ingen som ens verkar ha tänkt på.

Lyxfällan och sjukskrivning

Efter att ha “binge watched” Lyxfällan undrar jag om tv-serien har ett destruktivt budskap för oss med sjukbidrag? Eftersom “extremt” är ett överanvänt ord i serien, problemet har att göra med att serien är extremt tydligt manusbunden. Några av deltagarna, inte alla men några, i serien presenteras av dramatiska skäl som sjuka eller ha vissa handikapp. Det kan vara ångest, utbrändhet eller, faktisk vanligt, alkoholism, men programledarna kräver ändå att deltagarna ska jobba 40 h i veckan. Förutsägbart kommer deltagaren, tidigare beskriven som sjuk, att börja jobba heltid och när programledarna kommer tillbaka en månad senare kommer deltagaren att vara lycklig och framgångsrik. Det passar deras dermatologi, men budskapet blir att vilket problem de än hade var tydligen lösningen att jobba heltid. Den lutherska arbetsmoralen slår sjukdomar.

I verkligheten fungerar det inte så. Ska jag behöva förklara att personer med sjukdomar eller handikapp, kanske inte kan jobba heltid? Själv har jag sjukbidrag på halvtid, min asperger gör det omöjligt att jobba heltid. Detta är oberoende av vad programledarna till Lyxfällan tror. Åt andra sidan, programmet och de två programledarna inspirerade mig till ett sparande på några tusenlappar i månaden. De skulle säkert vara nöjada med att vara en sådan positiv inspiration.