Antidepressiva läkemedel, varför fungerar de?

Det kan vara svårt att veta hur mycket man som lekman ska uttala sig om läkemedel. Det sagt jag vill länka till följande: Ett pussel med många okända bitar.

Det som ofta sägs om SSRI och andra antidepressiva läkemedel är att om behandling enbart handlade om att höja serotoninhalten, hade läkemedel hjälp inom några timmar, i verkligheten tar det veckor för de att verka. Något som har uppmärksammat är att ketamin, däremot verkar lindra depressioner på just bara några timmar. Artikeln presenterar (populärvetenskapligt) en hypotes som skulle förklara båda fenomen. Väldigt kort att ketamin fungerar eftersom det påverkar glutamat-systemet i hjärnan. Och att SSRI faktiskt också indirekt påverkar glutamatsystemet, det är bara det att de tar “omvägen” genom serotoninsystemet.

Det enda jag vet om ketamin är att det sägs att drogen kan ge näradödenupplevelser (utan att  du behöver vara nära döden). Plus att jag har hört låten Special k av Placebo där killarna verkar jämföra förälskelse med att vara hög på ketamin – så förälskelse är som en nära döden-upplevelse?

Psykisk journalistik på kultursidor under lupp

Här följer mitt brev till Susanne Bejerot, som jag skrev för år sedan efter hon publicerat följande på SvD kultur om bl.a. autism som enligt hennes hypotes orsakas av inflammation: Psykisk sjukdom under lupp. Något som kom tillbaka till mig när faktoider.blogspot.se nyligen skrev om just hennes artikel. Det var en artikel som jag irriterade mig på, det är helt enkelt oansvarigt att gå ut på SvD kultur och lägga fram sina hypoteser, utan att inte verka förstå att t.ex. autistiska kan läsa hennes åsikter om dem. Man skulle aldrig göra så med HBT-personer. Tänk själva, om hon inlett med att påstå att HBT, inte är någon naturlig variation utan beror på en eller flera sjukdomar. Det hade inte varit politiskt korrekt. Susanne Bejerot svar väljer jag av hänsyn till henne att inte publicera här. Det kan vara onödigt av mig att inte göra det, men det är god ton and inte offentliggöra något hon trodde var mellan oss.

“But it worries me that it is experts in autism Who seem to have the hardest time understanding that there can be any positives to autism or any urgency to treating autistic people with respect.”

– Landon Bryce

As an adult with autism, I find the idea of natural variation to be more appealing than the alternative—the suggestion that I am innately bad, or broken and in need of repair,”

– Nick Walker

Hej Susanne Bejerot

Om din artikel på kultursidan i SvD 2013, den delas och läses fortfarande mycket. Det är därför jag hör av mig om den. Online finns det två olika syn på autismspektrumet. Ett, att det är en epidemisk sjukdom, en farsot som måste stoppas. Två, att det är ett relativt vanligt handikapp som ska respekteras. Jag misstänker att de som delta din artikel ligger nära den första synvinkeln. Problemet är att den inställningen skapar problem för autistiska och deras anhöriga. Jag ska vara ärlig, eftersom jag har en autismspektrumdiagnos föredrar jag det andra alternativet. Självklart vad jag föredrar spelar ingen roll för om det är sant eller inte, vare sig om det gäller vacciner, gmo, klimatförändring, eller som i det här fallet, om autism. Om du anser dig ha mycket på fötterna och att (om du tillåter mig att droppa namn) Francesca Happé, har fel när hon sa att vetenskapligt konsensus [är att] miljöfaktorer spelar liten roll för autism och att autism inte har ökat kraftigt. Ja, det kanske är så.

Men det är inte poängen, mina frågor är om varför du publicerade på just svd-kultur? Dels känns det inte väldigt “billigt”? Det du skriver blir bara en del av alla konstiga saker om autism media då och då publicerar. Det senaste halvåret har just Svenska dagbladet publicerat två “alternativa” förklaringar till autism: mammor som inte tar d-vitamintabletter eller inte är statusmedvetna och trendiga nog att bara äta ekologiskt.

Dels, och det går in på tidigare stycke, media är notorisk dålig på att hantera forskning, jämför att det knappt går en vecka mellan gångerna de hyper någon obskyr studie om hur nyttigt choklad är. Därför tror inte jag att media förtjänar att hålla denna diskussion om denna fråga. De riskerar bara att skapa problem för oss med autism spektrum störningar.

Vänliga hälsningar

Det ekologiska industrijordbrukets smutsiga hemlighet

 

 

Coop forum har fått hård kritik för att sin reklamfilm Ekoeffekten. Till exempel skrev Torbjörn Fagerström ner reklamfilmen på svd debatt. Reklamen har till och med uppmärksammats internationellt. Kavin Senapathy (jag följer henne på facebook)  skrev om reklamfilmen i Forbers:

Melanie Mallon delves into what she calls “Organic Cherry Picking.” She explains that the hyped results of the poorly-designed experiment showed exactly what we’d expect when dropping conventionally grown food: the level of pesticides used in conventional farming practically disappeared from the family’s urine. But the kicker? Most people don’t realize that organic agriculture uses pesticides too, albeit different ones. And the experiment didn’t test for pesticides used in organic agriculture.”

Är det inte just det som är mest vilseledande, att att de inte testade för ekologiska bekämpningsmedel? De flesta vet inte ens att ekologiskt jordbruk använder bekämpningsmedel, och det är naturligtvis så industrin vill ha det. Det är lätt att säga att den lilla gruppen familjemedlemmarna, det är en annat problem för få försökspersoner, hade lägre halter av bekämpningsmedel i sig efter experimentet, när de inte testade för bekämpningsmedel de kunde vara exponerade för. Kanske hade de högre halter, kanske hade de lägre halter, kanske är de ekologiska bekämpningsmedelna hälsosammare vi vet inte för de brydde sig inte om att ta reda på det.

 

screenshot_2016-06-05-14-21-33 - Edited

Brasklapp, ovanstående tar bara upp akut giftighet, idag kanske vi har mer sofistikerad data för att avgöra hur farliga bekämpningsmedel är och hur de ska användas säkert. Upphovsman okänd, jag hittade bilden via facebookgrupen Exposing nutrional quackery

När mamma var gravid med mig och när jag var barn ansträngde sig min föräldrar för att bara ge mig ekologisk mat. Var det något av gifterna som används i ekologisk industrijordbruk som gav mig asperger. Jag tvivlar. Skulle min asperger ha varit värre om de inte hade serverat ekologisk mat? Jag tvivlar. Men vi kommer inte att få svaren på dessa frågor från reklamfilmer betalda av industrin. Frågorna gå också tillbaka till när jag nämnde att just svd debatt hade publicerat en artikel som i förbifarten antydde att autism m.m. kan bero på att mammor inte äter ekologisk mat. Min mamma gjorde det, jag har fortfarande asperger.

Survival bias och varför jag gått ut ur Attention

Jag har lite svårt för Cissi Walin, men jag börjar också detta inlägg med en brasklapp, det är möjligt att hon har helt rät. Det är till och med så att jag är ambivalent, dels håller jag med henne, dels tycker jag hon har väldigt fel. Egentligen handlar det enbart om denna krönika: Sluta svartmåla oss med adhd – så svårt är det inte att vara lite positiv. Hon verkar verkligen inte gillar att ett handikapp som adhd beskrivs negativt. Jag har inte kunnat släppa det, varför inte? Som en person med aspergers syndrom tycker jag inte man ska sticka under stolen med att det är ett handikapp.

Samtidigt flera månader senare skrev hon följande Känner du någon som super för mycket? Våga säga stopp. Här finns det inget positivt med alkoholism och övriga beroende. Hon vill  vi ska leta med ljus och lyckta efter fördelar med adhd. Kan man i sådana fall inte göra det samma för alkoholism? Frågan kan tyckas märklig, det ena är en sjukdom, det andra bara ett handikapp och om inte annat, handikapp är inte dödliga, något sjukdomar är. Samtidigt om man kan hitta personer som ser sitt handikapp som en fördel, ja då kan man även hitta de som säger att beroendesjukdomar har gett positiva inslag i deras liv. Jag vill minnas att Christopher Hitchens efter att han diagnostiserats med esofaguscancer ändå sa att han inte ångrade sin alkohol och tobakskonsumtion. Esofaguscancer är t.o.m. en av de värre cancerformerna, bara 15 % överlevnad efter 5 år (men det är fortfarande ett exempel på framgång i kriget mot cancer, det brukade vara så lågt som 5%).

Det som ofta görs i sådana här sammanhang – jag hör själv till de skyldiga – är att man rabblar exempel på framgångsrika människor med olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Problemet med det är att det blir exempel på “Survivorship bias”,  vi hör om de som har övervunnit sina handikapp, inte om de som lider av sitt handikapp. “Hjältar” inte “offer”. Det är också mitt problem med organisationen Attention –  intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – det och att den är väldigt inriktad på just adhd, inte andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Deras tidning Attention skulle kunna heta Surviviorship bias the magazine. Hela tiden lyfts lyckade personer fram. Man skulle nästan kunna fråga sig om de tycker människor med NPF har sitt existensberättigande eftersom några av oss kan vara framgångsrika. Nej, nu överdrev jag, men jag tycker fortfarande tidningen innehåller för mycket surviviorship bias och för mycket fokus på adhd.

Kort om gener (alleler)

1. En ide – av alla mina idéer – jag har haft är att cykla på Lofoten, Norge.
2. Om man tittar på bara en gen (ACTN3) skulle min fysik vara anpassad för snabbhet inte för uthållighet.
3. Så om jag vill kan jag använda genetisk determinism som ursäkt för att inte göra det.

Kanske borde förklara andra punkten mer, i detta fallet ska man nog inte lita för mycket på en enda gen. Men ja jag har gjort en genotyping hos företaget 23andme (finansierat av bl.a. google – “google über alles”). Och jag har svarat på företagets formulär, vilket betyder att de vet att jag är diagnostiserad med AS. Att de vet det och har mitt DNA skulle i teorin betyda att de lär sig något om AS från mina gener (egentligen alleler?), men räkna inte med det.

Ska jag söka jobb på universitet i Montreal?

800px-universite_de_montreal_vue_de_l_oratoire_-_01

Universitetet i Montreal, bild wikimedia

Jag fick skriva en krönika till en lokaltidning. Under de veckorna jag hade på mig att skriva fick jag ner åtta a-4 sidor text. Eller text och text, mest var det rörigt svammel om både det ena och det andra men tillslut fick jag ner en snyggt avgränsad krönika om ett viktigt ämne. En av många trådar jag fick lämna var den kanadensiska autismforskaren Michelle Dawson. Hon är också själv autistisk och autismaktivist och hon vill enligt wikipedia ta reda på hur autistiska hjärnor fungerar, inte hur de är “trasig”.

Sådant är kul att läsa men att jag börjar med att nämna wikipedia betyder att jag inte vet mycket om henne. Bara ovanstående och att hon beskrivs som en före detta förtidspensionerad postarbetare som nu jobbar på Université de Montréal. Vilket får en att undra hur hon egentligen blev anställd? Med största sannolikhet gick det inte till så här, men det är kul att tänka sig att det gick till ungefär så här: Ett gäng professorer satt kring ett bord i universitet och tänkte,”vi har löjligt många ansökningar från ‘doctoral student’, det finns för många ‘doctoral student’ i världen, (‘Thanks China and India’), ska vi tänka utanför boxen och anställa en förtidspensionerad postarbetare istället?”

 

university_montreal_oc

När sjukvården inte fungerar

Jag har en gammal klasskompis som enligt rykten har gått med i en kult, tagit avstånd från sina föräldrar och erbjuder tillsammans med sin flickvän “healing” över internet. Vilket gör henne till en av de värsta personerna jag har träffat. Hon tar dyrt betalt för healing, med andra ord tjärnar hon pengar på desperata människor som bara vill bli friska. Jag tänker inte ens skriva att healing över internet inte är mer än placebo. Det är möjligt att placebo är som antioxidanter, en av de få vetenskapliga teorierna som är sprid bland allmänheten och därför har hypats otroligt i vårt samhälle. Jag menar allvar, det är lätt att hitta skeptiker som hävdar att placeboeffekten i bästa fall är missförståd*.

 

Det sagt, naturligtvis är det inte bara alternativ-medicin som är långt från perfekt, det gäller även vanlig medicin. Jag blev minst lika arg när tänker tillbaka på vissa felaktiga saker som sjukvårdspersonal har sagt till mig. En sjuksköterska trodde att jag var psykotisk eftersom jag hade en yrselattack när jag träffade henne. Det låter bisarrt, men är sant, jag förstår inte hur hon kunde missförstå mina försök att beskriva yrsel till att jag skulle vara psykotisk? För att vara tydlig, jag har aldrig haft hallucinationer eller vanföreställningar.  Men det finns också ett annat sätt som sjukvården inte är perfekt. Jag tänker på den gången för tio år sedan då jag hade haft konstant panikångest i fem dagar. När jag berättade det för en psykiatriker sa han ordagrant: “Det kanske kommer att hålla i sig i fem dagar till”.

Det är inget jag någonsin vill vara med om igen, det är inget jag önskar någon. Han ansåg tydligen inte det fanns något han kunde göra. Läkaren kunde bara ge mig dåliga nyheter, men det är i alla fall ärligare än att erbjuda healing över internet. Det sägs att det svåraste för en läkare är att veta när man inte kan göra något. Möta en svårt sjuk patient och veta att alla tilgängliga behandlingsformer är overksamma eller t.o.m. skulle förvärra patientes  livskvalitet. Om man tror sig leva i en värld där healing fungerar, kan du varje kväll tänka: “jag har gjort något gott idag, jag har healat över internet” – för missförstå mig inte, min gamla klasskompis tror säkert hon gör något bra. En läkare däremot måste vissa dagar gå till sängs med vetskapen att hen inte kunnat hjälpa en patient. Det finns en barnslig ide om att sjukvården ska vara perfekt och eftersom den inte är det kan det användas som bevis mot evidensbaserad medicin och för alternativmedicin, kanske till och mer för healing över internet.

 

* Dr. David Gorski på Science based medicine skriver mycket om placebo. T.ex. här Placebo are you there. Och om någon vill höra hans syn på just placebo och alternativmedicin: The Central Dogma of Alternative Medicine.

Hjärngym och smarta droger, två saker som inte fungerar

Ni vet kanske att ADHD ibland behandlas med dataspel. Yep, dataspel utvecklade för att förbättra närminnet, om jag inte missminner mig. Jag har hört åtminstone en psykolog säga att det är en bra behandling.  Jag kom att tänka på detta eftersom jag läste en artikel om att Lumosity har  blivit dömda för falsk marknadsföring när de hävdar deras spel fungerar mot bl.a. demens och t.o.m. Alzheimers, länk. Det ska sägas att det inte är Lumosity som används i ADHD-vård och jag hoppas det finns mer bevis för dataspel vid ADHD. Patienter ska ta sådant med sin psykolog (eller sjuksköterska eller läkare).

På samma tema. Här är en youtubevideo där en amerikansk läkare vid namn Aaron Carroll hävdar att “Nootropics”/“smartdrugs”/”tabletter som de i filmen Limitless”, inte fungerar. Det hade varit kul om narkolepsimedicin och parkinson-medicin verkligen gjorde dig smartare, på samma sätt som det hade varit kul om antioxidanter verkligen hade varit ungdomens källa och det verkligen fanns en population Plesiosaurier i Loch Ness. Tyvärr är saker inte sant bara för att man vill det.

En dag ska jag skriva en riktigt inlägg om datingsidor

Enligt tesen New media are evil publicerade DN en artikel om datingsidor på nätet, Kärlek i kapitalets tid. Det jag vill ta upp är att artikeln bara nämner de män som är framgångsrika, om att ha ett “överflödet av möjligheter”. Det har alltid funnits de som har ett “överflödet av möjligheter”, det kallas för att ha hög status. Det är inget nytt. För oss andra fungerar inte datingsidor på det sättet, för många är det bara ett sätt att få läger självförtroende, i alla fall för män. Det är något som missas i artikeln.

Min (o)rättvisa bedömning av gemensamhetsföretag

Igår, onsdag den 28:de, kunde jag ha varit på Nörd café i Tekniska museet Stockholm. Istället har jag slösat bort min tid och ork på ett “gemensamhetsföretag” som arbetsförmedlingen samarbetar med. Jag är uppfostrarad på det sättet att man ska ta första bästa sysselsättning som erbjuds. Efter detta är jag inte längre säker på att det gäller, även sådana som jag kan själva hitta saker som är bättre än vad näringslivet kan erbjuda. På detta gemensamhetsföretag i Umeå fick jag först sitta av en dag eftersom de inte hade någon fungerande dator åt mig och en annan dag fick jag sitta av eftersom de inte hade någon uppgift åt mig. Och när jag har fått uppgifter har de varit tråkiga och känts meningslös. Det är faktiskt så att jag bara fått en uppgift på två veckor, det är att göra listor över hemsidor till företag i Västerbottens inland och vad behövs egentligen det till? På sätt och viss finns det redan sådana listor, hört talas om Gula sidorna och hitta.se, för att inte nämna google?

Igår ville jag mer eller mindre skälla ut min tillfälliga handledare på företaget, just eftersom de bara har slösat med min tid och värre min ork. Det ända som hände när jag sa att uppgiften var tråkig var att han tog fram två pärmar med stenciler om något datakörkort från 2010. Sedan 2010 har det kommit nya versioner av microsoft-programen stencilerna handlade om, men tänkte ändå att det skulle vara bra att titta på vad de skriver om att göra diagram i Excel. Jag är dålig på Excel och kommer ihåg jag hade problem med att göra diagram när jag studerade och behövde vissa upp data från laborationer Jag slog upp pärmen, tittade på innehållsförteckningen och slog upp sidan som skulle handla om diagram. I pärmen fanns bara ett stycke, ett stycke på sex-sju rader om diagram. Det är inte det att jag försöker framställa mig själv som så mycket smartare och mer datakunnig än de som skrev materialet. Grejen är att jag inte förstår hur kan man skriva ett kapitel om Excel utan att lära ut något om diagram?

Det förefaller mig vara respektlöst av gemensamhetsföretag att bara låta mig sitta av tiden, som om jag inte hade haft bättre saker att göra. Jag kunde som sagt var ha varit på Tekniska museet och lyssnat på föredraget. Det hade varit bättre och jag vet det är mitt fel att jag inte valde det, utan fastnade på detta “gemensamhetsföretag”. Läxan får bli att det kanske inte alltid är bäst att hoppa på den första saken som arbetsförmedlingen erbjuder.