Om självskadebeteende, varning handlar om just det

Jag har nyligen nämnt att jag, för åratal sedan, fick sjukhusvård (på NUS) för några ärr från självskadbeteende. Det rör sig om tre större ärr efter skärsår på min vänsterarm, som behandlades. Behandling betyder här två sjukhusbesök med en kortisoninjektion per ärr, och besök. Ärren är inte borta men mycket av ärrvävnaden har bytit ned och de är inte lika röda som tidigare. Det finns antagligen mer metoder, en flyktig bekant till mig fick någon annan behandling. Jag tycker mig ha hört laser eller slipning nämnas.

Det jag funderar på nu är ett ärr som är helt obehandlat och sitter på mitt bröst. Det är minst lika stort och rött som ärren jag fick behandling för tidigare. Det är en ordentlig keloidbildning. Jag har fått kommentarer om det när jag badat. Frågan är om jag (mitt under pågående sjukhuskris, hur allvarlig den nu är) ska boka en ny tid hos plastiskkirurgen? Jag funderar på det i alla fall.

självskadebeteende
Photo by Pixabay on Pexels.com

Självskadebeteende, ett tag trodde jag att jag hade något att säga om det ämnet. Jag har, som synes, själv erfarenhet av det, men jag har inte gjort något sådant sedan våren 2005 (första gången jag gjorde det var våren 1996). Jag har ett hum om varför jag gjorde det, men jag vill inte skriva något om det här, av samma anledning som jag inte vill skriva mer exakt vad jag gjorde, det skulle kunna vara triggande för läsare.

Låt mig bara skriva följande, det var många år sedan jag läste Tom Jones av Henry Fielding men om jag minns rätt finns det en scen där Jenny faller av en häst. Hon verkar ok men för säkerhet skull bestämmer man sig för att åderlåta henne, så att säga i profylaktiskt syfte. En ung kvinna har just varit med om något traumatiskt och lösningen är att skära. Det är möjligt att människor länge, paradoxalt nog har uppfattat skärande som läkande.

 

Arbetsförmedlingen har sina egna klassifikationer

Jag blir trött. I veckan var jag på arbetsförmedlingen. Tydligen står det i deras papper att jag har “generella inlärningssvårigheter”, att jag är dålig på problemlösning och inlärning. Och att jag har en personlighetsstörning med fobisk karaktär.

Jag hade mvg i kemi. Jag har slutfört universitetskurser i kemi på heltid. Låter det som mina problem är inlärning och problemlösning? Nej, de papperna stämmer helt enkelt inte. Jag har mina egna problem, de behöver inte hitta på nya problem åt mig. Man har en svaghet, en neuropsykiatrisk diagnos och de skriver ner dig. Man skulle kunna skämt att man ibland undrar om de aktivt försöker göra oss bittra på samhället? Tills vi en dag kontaktar militanta extremister och säger: “Hej! Är ni militanta extremister? Jag är bitter på samhället och jag är duktig på kemi…” Varpå extremisterna – i en referens till den där Lorry-sketchen där nazister hatar österrikare – kommer att förklara att det är österrikare som har förstört det här landet och allt är deras fel*.

Nej, jag vet inte varför det är på detta sättet. Det kan vara att ovanstående, helt enkelt är vad arbetsförmedlingen skriver om sådana som jag. Du har en neuropsykiatrisk diagnos. Vi skriver att du har inlärningssvårigheter, var i sig det stämmer eller inte. Men det förklara inte var de har fått “personlighetsstörning” ifrån. Jag kan inte påminna mig att en enda psykolog har sagt jag skulle ha en personlighetsstörning. Kanske är problemet någon läkare som jag träffat i femton minuter och inte förstått någonting (en läkare som med största sannolikhet inte kommer från Österrike). Eller kan det vara att både sjukhuset och arbetsförmedlingen använder koder och det blir fel när man översätter en kod till en annan. Det sista är långsökt, jag skulle inte ha tänkt på det om det inte var för att jag själv har arbetat på sjukhuset med just de där koderna och kan tänka mig det blir fel. Hur som helst, jag ska inte överdriva, men visst är det naturligt att blir irriterad när en myndighet har information om en som inte stämmer.

* Om du undrar, nej, jag har inget emot österrikare. Ett par av mina facebook-vänner är österrikare. (En var en tjej jag försökte imponera på genom att berätta jag hade läst Robert Musil. Jag tror inte det fungerade.)

Trump vs. the good people on tumblr

På grund av tidsbrist, men också på grund av att mycket av det jag skrivit inte riktigt har funkat som blogginlägg, tänker jag nu göra det lätt för mig och posta en skärmdump. “Ableism” är nog inget vanligt ord på svenska. Jag har sett ordet “funkisfobi” någon enstaka gång. Poängen är frågan om den yttersta högern (vilket i USA kallas för “högern”?) har problem inte bara med brunhyade, kvinnor och HBT-personer, utan också handikappade? Sedan ska det sägas att talet om en “autism epidemi” säkert också återfinns hos de med andra agendor, vare sig de är höger, vänster, gröna, eller bara vill tjäna pengar.

trump ableism

Historien om ölflaskan

 

Jag har nyligen varit nere på västkusten, eftersom en svåger till mig fyllde jämnt. Jag kan berätta en händelse som demonstrerar problem med det sociala samspelet. Under minglet före middagen trodde jag att jag skulle passa in om jag, liksom de flesta andra, hade en drink i min hand. Jag tog en öl från en låda och öppnade ölen, innan jag insåg att de ölen inte var för oss gäster. Lådan med öl och en del tilltugg var en present till min svåger. Jag satte tillbaka kapsylen på ölflaskan och låtsades som om ingenting hänt. Jag försökte passa in, men gjorde fel och kände mig ännu mer utanför. Incidenten fick mig att må lite dåligt i över en timme.

Bild: Förberedelser till min svågers födelsedagskalas.

Nu kan man tycka att det inte var ett stort socialt felsteg. Det är säkert rätt, det var inte så farligt. Men både mitt misstag och att jag oroade mig för hur andra kunde döma mig för mitt misstag, kan säkert bero på ASD. Alla vet att vi är dåliga på socialt samspel och vi oroar oss över vad andra tänker. Eller så var det verkligen ett så stort faux pas (hopas jag använder frasen rätt)  som jag trodde det var …