De senaste veckorna

Jag har varit ner i Motala, för en träff på Bona folkhögskola. Det var intressant och stimulerande men resan och kursen har också fått mig att försumma denna blogg. Annars var allt med resan,som sagt var, kul. Nästan så jag kan säga att det till och med var kul att tåget ner var tre timmar försenat. Det var försenat eftersom ett tåg hade spårat ut söder om Sundsvall. Tåget kunde inte ta banan efter kusten utan vi fick resa genom inlandet. Förbi städer som Bollnäs där jag en gång hade gått en sommarkurs på folkhögskolan. Jag minns inte att Bollnäs var omgiven av kullar, men det var det. Annars var landskapet täckt av snö och verkade inte ha förändrats på sådär hundra år. Hemma bygger de som galningar, i inlandet tänker jag mig att det hade sett likadant ut om vi hade färdats med samma järnväg när den var nybyggd.

img_20180222_101239-e1519549083150.jpg

Bild jag tog på en anslagstavla, Bona folkhögskola. (Jag vill inte diskutera Alexander Bard, men bilden passar här.)

Men egentligen ska jag skriva om vad som diskuterades där nere. Vår lärare klagade på att alla i det svenska kulturklimatet försöker vara så goda hela tiden. Konsten ska få utforska det omoraliska. Jag antar att hon syftade på det som nu diskuteras på kultursidorna. En debatt som eventuellt startades med Bengt Ohlssons artikel i DN. Men jag kan nämna två konkreta saker som läraren sa. Ett hon menade att manliga författare inte ska behöva tänka på hur de skildrar kvinnor. Kvinnor kan försvar sig själva. Två, hon menade att svensk, radikalfeminism och amerikansk konservatism från olika utgångspunkter har skapat samma sak, nämligen ett samhälle som accepterar brutala våldsskildringar (vilket påminner mig, jag ska skriva om Bron/Broen) men inte accepterar skildringar av sex.

Som en man som var deprimerad tonåring på 90-talet är ett exempel på omoral inom konsten jag kommer att tänka på Placebos sång, Slackerbitch. För två årtionden sedan kunde man en eller två gånger se deprimerade tonårsflickor som online tagit sig alliansen “Slackerbitch”. Och någonstans online läste jag att sångaren i Placebo har sagt att Slackerbitch är misogyn, men den som tycker så har fel. Alltså i sådana fall utforskar gruppen misogyni på ett sätt som dagens svenska artister inte skulle våga? Eftersom svenska kulturpersonligheter försöker vara så goda och politiskt korrekta?

Förövrigt tolkningen av låten är väl att den handlar om en man som har haft sex med en kvinna. Varpå han går hem till sin pojkvän och säger: “förlåt, det var inte meningen, hon betyder ingenting, hon är bara en ‘slackerbitch / faghag whore’”. Om det är de orden som gör låten misogyn, eller om det finns något mer som jag har missat kan jag inte uttala mig om.

Sedan en annan fundering som jag har från kursen är frågan om den inre logiken som finns i historier. Ett exempel, en text en kursdeltagare hade skrivit innehåll en beskrivning av två medelålders män som åt hemmagjorda pommes frites, drack whisky respektive cognac, rökte cigarr och satt tillsammans i sina badrockar på soffan. Den skidringen innehöll orden: “de kunde inte hålla händerna från varandra, det hade de aldrig kunnat, inte ens för tjugo år sedan”. Vad folk reagerade på var givetvis orden “inte ens för tjugo år sedan”. Vad då “inte ens” är de unga, vackra och förälskade notoriskt dåliga på att röra vid varandra? Men det kanske fanns en inre logik till att de  skulle ha “lagt band på sig” för tjugo år sedan. Jag får erkänna att jag först tänkte de kanske var patologiskt rädda för HIV. Sedan att de kanske helt enkelt inte var ute för tjugo år sedan. Att de av den anledningen skulle ha försökt dölja sin kärlek.* Poängen är att det kan finnas en inre logik till något som ser konstigt ut. Om något i en text ser konstigt ut kan man fråga om skribenten hade någon mening med att skriva så.

Annars mitt romanprojekt tar upp den nya biologin i formen Decamerone möter Douglas Coupland möter Robert Musil. Jag är svensk och därmed amerikaniserad och därmed är det inte konstigt att jag är inspirerad av Douglas Coupland. Ok, han är kanadensare med never mind that, flera av hans böcker utspelas i USA. Och jag är beläst europe, därmed Robert Musil. Decameron däremot är inte där för att jag är en beläst europe. Jag har läst boken men jag är mer inspirerad av Douglas Coupland och två av hans böcker – Generation X (1991) och Generation A (2009) – är uppbyggda som Decameron. Decameron innehåller förresten mer sex än vad min roman kommer att göra, om jag någonsin blir klar med den, vilket jag har svårt att tänka mig. Det är en annan historia.

* En tredje variant är att de kan ha varit rädda för hatbrott. Då kan jag lägga till att berättelsen utspelar sig i Bryssel, och om vi tänker homofobiska hatbrott i västerländska storstäder tänker vi på muslimska extremister. Det goda och politiskt korrekta är att peka ut nazister som den enda homofobiska gruppen i väst. Men jag undrar om det finns lika många nazister som muslimska extremister.

Advertisements

Kan jag vara den första som har tänkt på detta?

Pascal är känd för att ha sagt att alla våra problem kommer från vår oförmåga att sitta ensam i ett rum och inte göra något. Har danskarna sagt att lösningen på våra problem är att sitta tillsammans i ett rum och ha det mysig med några öl eller glas vin?

Screenshot 2018-02-03 at 21.15.56 - Edited

Boken jag inte kan läsa från pärm till pärm

Det tog lång tid för mig att läsa Konsten att fejka arabiska. Egentligen har jag fortfarande inte läst från pärm till pärm. Jag fick lov att hoppa över flera kapitel i mitten av boken, om hur hon under sju år far in och ut på psykiatrin. Det var för jobbigt att läsa. Däremot har jag läst och tidigare kommenterat de första kapitlen och nu tänkte jag kommentera två saker från de sista kapitlen.

Först Lina Liman använder en liknelse men en krycka. Tänk dig att du är född med en skada på ena benet som gör att du måste gå med krycka. Poängen är att du tror att om du bara tränar tillräckligt kommer du att kunna gå som alla andra. Det är ungefär så det är att ha ett odiagnostiserat, osynligt handikapp. I mitt och Limans fall då autism. Man förstår inte att alla andra inte kämpar lika hårt som du själv gör. Andra förstår inte hur hårt du har kämpat och ändå inte lärt dig metaforiskt gå utan krycka. Du kanske har fått höra det klassiska: “du kan om du vill”. De tror du är lat och inte vill förbättra dig själv. När du egentligen kämpar så hårt du kan.

Det andra från de avslutande kapitlet i hennes bok som jag kan kommentera är hennes kritik av psykiatrin. Jag fick diagnosen först när jag var 27, hon fick den ännu senare i livet. Varför missade psykiatrin under så lång tid våra uppenbara neuropsykiatriska funktionshinder? Jag har alltid tänkt mig att de dåliga erfarenheterna jag har från psykiatrin beror på dels kunskap om autism, dels för att jag hade oturen att träffa enstaka individer som inte passade till sitt jobb. Det tydligaste exemplet är kanske att en läkare som var med och feldiagnostiserade och felbehandlade mig redan hade en prickning från ansvarsnämnden. Men handlar det egentligen om något mer än bara enstaka personer. Om vi nu utgår från att dessa enstaka personerna är lika dåliga som jag upplevde dem, varför har de inte ersatts? Är det för att vi har brist på personal ? Brist på resurser? Ämnen utanför denna blogg. Fast jag antar att skola, polis, försvar, invandring, med mera också ska ha pengar och man därför inte kan lägga resurser på sjukvården hur som helst.

Konventionell teve

Jag har tidigare nämnt Lyxfällan, ett annat “skitprogram” som jag gillat att titta på är Biggest loser. När jag såg Biggest loser VIP kunde jag inte låta bli att gilla Camilla Henemark, det är ett skitprogram, men hon såg igenom allt. Och det var via det programmet jag lärde mig att Camilla Henemark har både ADHD och Asperger. Var det därför jag gillade henne i programmet? Och kanske intressantare, var det därför jag tycker programmet är skit? Att deras upplägg kanske inte fungerar speciellt bra för många med ASD? Och de deltagare som skrattade år Camilla bara inte förstod hur det var att ha detta osynliga handikapp? Inte förstod problemet med programmets upplägg?

Baby gots a neutron bomb (från den gamla goda tiden)

Eftersom vi numera tror på dystopier

Jag tror inte jag är den första som har tänkt denna tanke men i alla fall, det har skrivits mycket om hur bra digital teknik är för dig inom autismspektrumet. Kan det också finns en negativ sida? Vårat typiska betende att ha special intressen och fokusera på detaljer istället för helheten verkar få mig att tappa proportioner. Och tappa proportioner är något digitala media giganter gillar att hjälpa oss med. Sägs det inte att de vill vi ska vara missinformerad, arga och ha tappat alla proportioner? Att om vi är arga klickar vi mycket mer än vi gör om vi är lyckliga? Här är ett extremt och kränkande exempel. Detta är vad google vill att vi ska veta om Sverige och islam. Detta är vad jag fick upp när jag googlade orden “sweden islam”*.

Screenshot_2018-01-21-14-29-56

Jag mår redan dåligt över samhällsutvecklingen, att Silicon Valley vill visa oss t.ex. rasistisk propaganda gör inte saker bättre. Sedan om vissa saker verkligen är värre nu än när jag växte upp är en annan fråga. Jag minns när motorcykelgäng sköt ett eller två pansarskott på varandra, ändå får man för sig att dagens kriminella uppgörelser är värre. Samma sak med terrorn, man får intrycket att det är värre idag än på IRAs och RAFs tid.

Nåja det är utanför både min blogg och detta inlägg. För att komma ännu längre bort från huvudtemat. En annan sak jag minns från samma tid som MC-krigen, är en tjej på gymnasiet som, till skillnad från mig, fick en karriär. Jag syftar på Cecilia Gärding som skrev denna debattartikel i Aftonbladet: Använd oss i kampen mot extremisterna. Jepp, jag och hon gick på samma gymnasium, detta är trots allt ett litet land. Jag hoppas att hon kan hjälpa till att vända samhällsutvecklingen och hon är värd en länkning till sin artikel. Fast det var ju inte detta jag skulle skriva om. Jag skulle bara konstatera att jag mår dåligt över samhällsutvecklingen och att de digitala media giganterna säkert inte gör saken bättre. Och andra har säkert sagt samma sak bättre.

 

*Som synes är detta är från min telefon, på laptopen använder jag det Berlinbaserade sökmotorn ecosia.com, som en bekant i Österrike tipsade om. Eftersom de ger pengar till trädplantering.

När jag skriver om städning kommer jag naturligtvis in på ämnet läkemedel


Naltrexon, bild: Wikimedia.

Jag är dålig på att städa. Kanske har jag en ursäkt i form av min diagnos, att jag har problem med exekutiva funktioner, kanske inte. I alla fall en ledig dag då jag insåg att jag inte kunde ligga i sängen och lyssna på poddar, en hel dag, städade jag köket samtidigt som jag lyssnade på Snedtäkts avsnitt om kulturmannen. Det startade en tankeprocess i mitt huvud som ledde fram till att jag kan berätta om gången en läkare erbjöd mig opioidantagonisten, Naltrexon. (Notera ordet “antagonist” att be en läkare om en opioid är något helt annat.)

Ja medicin är ett återkommande tema i mina inlägg. Denna gången kom jag in på mediciner eftersom jag frågade mig själv: “Om jag hade lyckats som författare* hade jag då blivit en av dessa kulturmän?” Kulturmannen måste väl i princip vara alkis? Och alkoholism behandlas med just Naltrexon. Men det var inte därför jag erbjöds läkemedlet. Detta var för några år sedan, jag minns inte exakt hur länge sedan, men jag klagade för en psykiatriker på att jag åt för mycket. Psykiatrikern frågade om jag märkte jag gick upp i vikt, t.ex. om gamla kläder inte passade längre. Glatt kunde jag säga att det inte var så, att jag utan problem kunde ta på mig kortbyxor jag köpt för två år sedan. Trots det sa han, läkaren, att jag kunde få Naltrexon mot överätning. Jag var inte intresserad.

Visst, vissa skulle säga att vi lever i ett hemskt pillersamhälle där man kan få medicin mot överätning, istället för t.ex. gruppterapi. De kan trösta sig med att se t.ex. ett avsnitt av Lyxfällan. Det är relevant eftersom lyxfällans s.k. kickass coach diagnostiserar var och varannan deltagare med alkoholproblem, men han rekommenderar aldrig läkemedelsbehandling. Istället skickas deltagarna iväg på 12-stegsbehandling. Vår populärkultur, som antingen är amerikansk eller har amerikanska förebilder, säljer en behandlingsmetod från det religiösa, amerikanska 1930-talet. Inte läkemedelsbehandling. Nåja, det var en lite längre utläggning. Men det är en tröst du har om du ogillar pillersamhället. Annars kan man fundera på om kulturmannen skulle må bra av den medicinen som jag för åratal sedan tackade nej till.

* Författare är förutom arkitekt och biomedicinsk analytiker de tre karriärer jag seriöst har försökt att uppnå.

Är vi för amerikancentriska

I mitt förra inlägg refererade jag till en amerikansk tidskrift. Det är kanske något att kommentera. Hur vi tänker och handlar kring autism är väldigt påverkat av USA. Samtidig när en kvinna, född vid floden Vltava/Moldau (mitt omständliga sätt att säga Prag), som har levt i Sverige sedan tioårsåldern börjar tweeta om “röda piller” (eller var det blå?) och småkarlibliga vapen, tänker jag: “Är inte det där något amerikansk skit? Kan hon inte åtminstone köra med en europeisk extremism? Är det inte dax att sluta se upp till amerikanarna?” Det är ett exempel på hur jag kan känna för USA, samtidigt som jag själv refererar till amerikansk media hela tiden.

Skämtet är att om jag hade varit rökare, hade jag slutat med amerikansk cigarretter (som Don Draper på Madison avenue lurade oss att börja med) och i stället börjat röka pipa (som, med mitt tjeckiska temat, soldaten Svejk rökte). Fast nu är jag inte rökare utan autistisk. Man kanske skulle söka på t.ex. Spiegel.de, för att hitta artiklar om autism skrivna i Europa: Untapped Talent Autistic Workers a Worthwhile Challenge for SAP

Popkultur für alles : Bortom Bron/Broen

Jag har en historia från min aspergergrupp. Vi diskuterade om vi skulle bjuda in någon till gruppen. Det var en så ospecific fråga att jag började fundera på om vi kunde bjuda in vem som helst, om vi t.ex. kunde bjuda in våra tonårsidoler. I mitt fall skulle det vara Henrik Berggren från Broder Daniel. Varpå någon annan svävade ut ordentligt och föreslog Dustin Hoffman. Jag antog Dustin Hoffman föreslogs p.g.a. filmen Rain Man och jag föreslog följaktligen att vi skulle bjuda in Saga Noren, länskrim, Malmö.

Jag har en annan liten rolig grej om henne. Från en artikel med den långa titeln: Autistic voices community members and experts looks back and forward at autism representation on tv

“Plenty of autistic individuals are willing and able to share their experiences to ensure that they are represented accurately and honestly, and Alex Plank is leading that charge. Plank is an autistic activist, actor, filmmaker, consultant, and creator of influential website Wrong Planet. For two years, he worked closely with actress Diane Kruger on The Bridge, the short-lived FX crime drama that saw Kruger play a detective with Asperger’s.”

Diane Kruger spelade en polis med asperger i den kortlivade serien The Bridge. Det första man tänker är givetvis: “Så hon var en amerikansk version av Saga Noren, länskrim Malmö”.

Annars tar artikeln upp hur autistiska presenteras i populärkulturen. T.ex. att autistiska ofta är vita män. Det är inte en så vågad gissning att för de män och kvinnor som idag är medelålders var den första kontakten med autism i många fall Dustin Hoffman i Rain Man. Ja, Dustin Hoffman är uppenbarligen en vit man. Saga är också ljushyad. Ska vi kräva att nästa stora deckare-sattning ska ha en autistisk karaktär med mer melanom i huden?

Alternativ till dagens medicinering?

Efter att ha skrivit detta insåg jag att jag hade en sak att tillägga, även om det inte passar in i argumentationen. Om du har ångest eller depression och absolut inte vill kontakta en läkare, hoppas jag att videon jag avslutar med kan hjälpa. I korthet killen i videon rekommenderar fet fisk och gurkmejan.

En gång, för sådär fyra år sedan hörde jag en kvinna säga att hon hörde röster om hon inte tog antipsykotiska läkemedel. Det förvånade mig lite eftersom man så många gånger har hört budskapet att psykiatriska läkemedel inte fungerar. Vad det “bara placebo” att hon slutade höra röster?

Sedan dess har jag velat fråga kritikerna av medicinering av psykiska sjukdomar, vad exakt de skulle säga till ovan nämnda kvinna? Person som Robert Whitaker författare till Pillerparadoxen verkar argumentera att läkemedel i still med antipsykotiska läkemedel på sikt gör sjukdomen värre än om patienten hade lämnats omedicinerad. Ja låt oss för resonemangets skull säger att det är 100% säkert att hon skulle må bättre om ett okänt antal år, om hon idag var omedicinerad, ska hon stå ut med röster under en lång tid? Varför ska hon ha sämre livskvalitet nu, än hon skulle ha om hon tog tabletter? Och vi vet inte om det skulle vara bättre för henne ens i det långa loppet att inte ta tabletter. Rätta mig om jag har fel, problemet är att du kan påstå att hon skulle må bättre i det långa loppet om hon inte medicineras nu. Men du kan inte testa påståendet. Det skulle vara oetiskt att genomföra studier på flera år för att få fram ett resultat. Om du undrar varför? Ska vi göra samma sak med mediciner mot reumatism? Vi har mediciner som får reumatiker att må bättre. Ska vi i en studier i åratal ge sockerpiller till reumatiker. I åratal se reumatiker bli sämre och sämre, bara för att vara säkra på att mediciner verkligen hjälper även i det långa loppet? Är det etiskt att låta reumatiker lida när det finns mediciner som kan hjälpa?

En invändningen är att inte alla som kritiserar psykofarmaka tar upp antipsykotiska läkemedel. Men jag har samma fråga när det gäller övrig psykofarmaka: Vad ska vi göra istället? När jag fick venlafaxin, för flera år sedan, försvann “bakgrundsångesten” som jag hade levt med i ca 18 månader*. Hur skulle jag bli av med den ångesten om jag inte får ta dagens läkemedel? Ingen har sagt att dagens läkemedel är perfekta, har du något annat för att lindra människors lidande tar vi tacksamt emot det. Tyvärr brukar kritiker inte ta det steget, de stannar vid att kritisera men ger inga alternativ. Det är som folk glömmer att psykiatriska avdelningar är olyckliga inrättningar eftersom sjukdomarna, inte behandlingarna, är hemska. Jag kan bara påminna mig en artikel som erbjuder alternativ, en artikel i aeon: We need ectasy and opioids in place of prozac and xanax. Det speciella med artikeln är att skribenten i stället för dagens mediciner rekommenderar att man ska ta de preparaten som psyksjuka i alla tider har sökt sig till, t.ex. kokablad och opiumvallmo. Det är nog sant att kriget mot droger mentaliteten har stigmatiserat droger och framförallt missbrukare onödigt mycket. Men skulle jag och kvinnan i inledningen verkligen ha mått bättre, i det långa loppet, av opium-te istället för venlafaxin respektive anti-psykotiskaläkemedel? Frågan är mest ett stickspår. Det jag vill ta upp är att de som kritiserar psykiatriska mediciner så sällan har egna alternativ. Jag hade uppskattat om de hade haft det.

En person som inte kritiserar dagens mediciner men som erbjuder alternativ är youtube-användaren Anubis2814. Han rekommenderar bland annat antiinflammatoriska medel, i hans fall gurkmejan. Jag vill förövrigt minnas att han har asperger och att han jobbar i labb.

* Jag är får acceptera möjligheten att det var placebo. Men jag undrar i sådana fall varför jag inte fick samma placebo-effekt av kosttillskott och andra antidepresiva läkemedel jag fick innan venlafaxin. Dessutom undrar jag om placebo verkligen lever upp till hypen. Placeboeffekten är väl egentligen bara en, eller troligare flera, effekter som gör att personer i en klinisk miljö, där de blir kliniskt undersökta, kommer att påstå de mår bättre, även om de inte får någon verksamhet medicinsk behandling.

Goda bakterier, och mindre bra journalistik : del 1 av 2


Bild: Textbook of bacteriology, Mjölksyrebakterier återfinns i bl.a. surkål och kimchi.

Något man ofta kan läsa numera är att magproblem skulle kunna orsaka neurologiska/psykologiska problem. Om hypen kring “antioxidanter” nu har lagt sig något, är det istället “microbiota”, “tarmflora” som är hypat i media. De talas om att bakterier i våra tarmar påverkar hur vi mår och vår utveckling, att goda bakterier i magen kan motverka t.ex. autism. (Bland de som flörtat med just autism-magbakterie-hypotesen återfinns givetvis den så kallade vetenskapsjournalisten Henrik Ennart). Och sedan får vi bloggare som föreslår att vi ska tvinga i autistiska barn surkål och kimchi, eftersom det innehåller “nyttiga bakterier”. Om någon forskare påstår att autism är kring 83% genetiskt eller att vetenskaplig konsensus är att det inte har ökat, behöver vi inte ta någon hänsyn till det. Nej, nej, autism beror på att mammor inte serverar tillräckligt med surkål. Det är förresten en aspekt som t.ex. bloggare nog aldrig tänker på. Att skylla bland annat autism på dålig diet, som då i detta fallet skulle orsaka dålig tarmflora, är att säga att tusentals mammor, inklusive min mamma, har serverat fel mat. Det intressanta i mitt fall är att mina föräldrar är miljömuppar från den övre medelklassen. Jag är uppfödd på ekologisk mat, precis den dieten som bloggare och vissa journalister vill att vi ska följa. Fast jag har ändå ASD. Och surkål och kimchi experimenterade jag med redan 2011. Åt det i princip varenda dag, utom på semestern (jag var i Budapest, som turist). Thanks God (about which there is considerable doubt) I’m still Autistic!

Notera att jag inte gör några tvärsäkra uttalanden. Jag kan göra en liten utvikning. Jag nämnde antioxidanter, jag har alltid känt att jag vet tillräckligt mycket för att tvivla på att antioxidanter är så bra som ofta hävdas (hypotesen att antioxidanter skulle vara ungdomens källa, lades fram redan 1954, men har aldrig bevisats). Samtidigt vet jag att jag inte är rätt person för att rätta till eventuella missförstånd om antioxidanter. Jag vet tillräckligt mycket för att veta att jag inte vet allt. Om hypen kring mikrobiota och inflammationer vet jag ännu mindre än jag vet om antioxidanter. Saken är nog bara att man som vanligt ska ha viss skeptisk till medierapporter, av naturliga skäl gäller det extra mycket med sk. alternativmedia.