Vad jag trodde biohackning var

För att följa upp mitt senaste inlägg. Jag var kanske lite otydlig om vad exakt jag trodde “biohackning” var. Detta är ett exempel på vad jag trodde det var, min tolkning av ett recept på artisanal-gmo-“kaffe”. (Obs. näst sista meningen):

Du behöver:

Maskrosor
Rekombinant DNA
Ett våtlabb
Bakterien Agrobacterium tumefaciens.

1.Googla på vilka olika enzymer som behövs för biosyntes av koffein.
2. Beställ en plasmid med gener för att tillverka enzymer till biosyntes av koffein (plus promoter och terminator, behövs för att starta och avsluta avläsning av gener), samt en socker tolerans marker. Om ni kan rekombinera DNA kan ni göra detta steg själva med restriktionase och lingase enzymer.
4. Tillsätt plasmiderna till en kultur med a. tumefaciens-bakterier och ge kulturen en elstöt. Chocken hjälper plasmiden att ta sig in i bakterierna .
5. Infektera en kultur med celler från maskrosor med a. tumefaciens. Bakterierna kommer att föra in generna för biosyntes av koffein i växtcellerna.
6. Odla växtcellerna i ett medium med en sockerart som de i vanliga fall inte tål. Detta kommer att sortera bort de celler som inte har tagit upp plasmiden med generna för koffein tillverkning och sockertolerans. Gro maskrosor från cellkulturerna. Hoppas att maskrosorna tillverkar koffein. Rosta och mal maskrosroten. Brygg “kaffe” på roten. Ni har nu en mörk, koffeinhaltig dryck som inte tär på jordens resurser och som du vet säkert inte är plockad av barnslavar.

Ni kommer att gå på minor, det kommer att ta längre tid än ni tror, ni kommer antagligen att ge upp. Dessutom finns det lagstiftning om gmo, som jag inte rekommenderar ni bryter mot. Det sagt förr eller senare kommer ett team att ta fram en gröda i stil med ovanstående.

Advertisements

Biohack eller diy-bio

Bill Gates lär ha sagt att om han hade varit ung idag hade han hackat gener inte kod. När jag först hörde ordet “biohackning” utgick jag från att biohackning var precis det Gates pratade om, att hacka gener. Som killarna och tjejerna bakom det för några år sedan uppmärksammade Glowplants. De skulle ersätta lampor med självlysande växter, framställda med hjälp av en gen från eldflugor. De misslyckades. För mig som är lite bitter över dagens utbildningssystem är tanken på att hacka gener hemma i köket en symbol för något större. Jag syftar på tanken att utbildning och forskning inte bara ska ske på universitet. Amerikanen Josiah Zayner får ses som ett stort namn inom rörelsen och han pratar om att demokratisera vetenskapen. Göra vetenskapen tillgänglig för alla*. På samma sätt som Bill Gate satt i garaget och hackade kod, kan dagens unga sitta i köket – eller varför inte garaget – och hacka gener.


Biofluorescent tobaksplanta, framtagen med genteknik (Arz Electronica, Linz, Österrike). Det är inte det bästa fotot, men det är mitt foto. Och det är ett exempel på vad jag trodde biohackning var.

Så det var vad jag trodde biohackning var och det är något jag är försiktig positiv till. Men ordet har övertagits av en annan grupp människor. Ironiskt nog en grupp jag har svårt för. Så här skriver hälsobloggaren och biohackaren Marina Johansson**:

“En biohacker är en person som hackar sin egen kropp och hjärna för att bli den bästa versionen av sig själv, och pushar gränserna för att bli bättre än den genetiska set-upen har bestämt.”

Ovanstående låter som det jag tidigare har varit kritisk till***. Tanken om att göra allt för att “förbättra sig själv”. Det är vad André Spicer och Carl Cederström kritiserade i Wellnessyndromet. Och om jag ska nämna mig själv igen, mitt arbetsprov till Bona folkhögskola var ett embryo till en roman om just sökandet efter maximal prestation, skönhet och evig ungdom, genom dieter och piller. (Jag kom in.) Jag tror att nördar och hårt arbetande amatörer i enskilda fall kan leda forskning och utveckling framåt. Det finns historiska exempel. Men att använda vår nuvarande kunskapsnivå till att förbättra oss själva och övervinna biologiska begränsningar? Jag kan ha fel, fast jag tror risken är att det är ett falskt hopp.


* I sammanhanget, det finns ett TED-talk med skribenten Anya Kamenetz, där hon bl.a. säger att utbildning i framtiden nästan måste flytta från universiteten. T.ex. Indien har en så enorm, ung befolkning att det inte kommer att finnas universitetsplatser till alla.

** Jag vet, att länka till och kritisera en mycket större bloggare kan ses som ett försök att få uppmärksamhet. Jag har fått den kommentaren när jag kritiserade en annan bloggares anti-vaccininlägg. Men det fungerar egentligen inte. Man får inte uppmärksamhet på det sättet. För övrigt stötte jag på hennes blogg eftersom hon kritiserade Biggest Loser. Ett program som jag, som lekman, också är skeptiskt till.

*** Jag berör ämnet bla här: Herr Staël von Holsteina, tänk om det är så illa att misslyckas? och här: Hjärngym och smarta droger, två saker som inte fungerar. Det sistnämnda inlägget länkar jag till eftersom jag faktiskt har källor. Annars får jag erkänna att första inlägget bara är tyckande.

Vetenskap och lycka

“We Westerners, through this new science of ours, are going to conquer the seemingly unavoidable, the apparently eternal torture and suffering of man “

/ Lazzaro Spallanzani (1729-1799), citatet taget från Microbe Hunters av Paul de Kruif, därav engelskan.

“In the end it seems Buddhism and neuroscience have similar goals: What is this thing we call the mind, and how can we use it to make ourselves a little less miserable and a little happier? Maybe even just 10 percent happier, as Dan Harris wrote.”

/ Lori Chandler för bigthink, 2017

Ju mer vi vet, för naturligtvis vet vi mer nu än vi gjorde på sjuttonhundratalet, desto blygsammare har våra ambition blivit. I alla fall när det gäller människors lycka och frånvaro av lidande.

Herr Staël von Holsteina, tänk om det är så illa att misslyckas?

Observera att jag i följande inlägg inte är killen som säger åt dig att du inte ska följa dina drömmar. Jag vill bara vi ska erkänna att det finns en mörk sida av rådet.

Rich Piana (1971-2017) var en amerikansk kroppsbyggare och jag har faktiskt har sett en eller två av hans videos. I skrivandets stund var det bara någon vecka sedan han dog. Utan att egentligen uttala mig om det dödsfallet, kan vi nog allmänt säga, att såg man ut som Rich Piana har man gjort konstiga grejer med kroppen.

Rich Piana hade en dröm, han hade viljan och han gjorde allt för att nå sitt mål. Inklusive tog enorma mängder dopingpreparat. Han var ett extremt fall eftersom väldigt få drömmar innefattar tillväxthormoner för över 1000 USD per vecka. Men är inte läkemedel, doping, droger, för att öka sin prestationsförmåga den logiska konsekvensen av att ett samhälle som hela tiden säger åt dig att göra allt för att nå dina drömmar? Smartdrugs är något som har diskuterats mycket. Jag personligen är skeptisk till att t.ex. parkinsonmedicin eller narkolepsi medicin verkligen gör dig smartare eller mer produktiv. Men Silicon Valley påstås vara på narkolepsimedicin och mikrodoser LSD på samma sätt som kroppsbyggare är på hormoner.

Just budskapet om att alla måste jobba hårt för att nå sina mål fick jag en överdos av för någon vecka sedan när jag läste Johan Staël von Holsteinas krönika: Staël von Holstein: Det handlar inte om att vara född med pengar utan att vilja och kämpa. Han ställer frågan om det verkligen är så farligt att misslyckas? Jo tänk om det kan vara det? Det kan ge medicinska problem. Personligen har jag upplevt utbrändhet, ångest och depression. Det är rent medicinska problem, och jag fick dem utan att ta till något starkare än kaffe.

Nu säger vän av ordning att Johan inte uppmanar någon att ta till läkemedel för att nå sitt mål. Men dels, som sagt det är något av en logisk slutpunk av att göra allt för att nå sitt mål. Det är inte omöjligt att en ung kille som såg upp till Rich inspireras av Johans krönika till att göra “allt”. Dels, som jag också var inne på, även om det är en väldigt liten procent som tar till läkemedel för att nå sitt mål, betyder det inte att det är ofarligt att satsa > 10 000 timmar på ett mål, bara för att misslyckas. Utbrändhet, ångest och depression är också medicinska följder. Att lägga ner 10000 timmar på sin dröm bara för att få se den krossas låter inte direkt hälsosamt. Låt oss åtminstone erkänna det. Eftersom jag har egen erfarenhet kan jag gå längre än att säga att det låter hälsosamt. För mig personligen skapade det ångest och depression.

Ovanstående handlar om individnivå. Vi har också frågeställningen vad Johans det är bara att jobba hårt och ha vilja attityd. Ja varför skapa ett inkluderande samhälle, när alla som är utanför bara är det eftersom de inte har jobbat hårt. Varför erkänna att utbildningsväsendet inte passar alla, när de som misslyckas gör det eftersom de inte jobbar tillräckligt hårt.

Nätdejting om du tycker ditt självförtroende är för bra

Logo-Tinder.svg

En anledning till att jag valde just fredagar som “bloggdag” när jag bestämde mig för att uppdaterar minns en gång var att andra dagar redan var upptagna i mitt schema. T.ex. var torsdag min “nätdejtingsdag”. Dejtingsidor fungerar ju inte så jag tänkte det skulle vara bra att bara besöka en sådan sida en gång i veckan. Det är ingen mening ge med att bli frustrerad oftare än så.

Japp frustrerande. Man kan fråga sig varför nätdejting inte fungerar för mig. Folk tror utseende spelar roll och visst jag kanske ser inte lika bra ut som jag gjorde för tio år sedan. För jag är över över 35 och ingen som är över 35 ser lika bra ut som de gjorde för tio år sedan. Men jag ska inte skriva en onödig utläggning om åldrande. Det är helt enkelt så att dejtingsidor är frustrerad.

Första gången jag provade en dejtingsida var för tre år sedan (och hade en profilbild från 2012 då jag var ung och vacker, haha). Som en pojke som letar efter en kvinna var problemet att det gick veckor mellan att någon överhuvudtaget besöker ens sida. Det var frustrerade. Men jag ska inte sticka en för stor offerkofta. Jag vet naturligtvis att tjejer har sina minst lika frustrerande problem med den typen av sidor (som jag har frågat förut, fungerar det bättre för samkönade par?). För tjejer kanske Tinder är bättre av den anledningen, killar kan inte skriva till dem hur som helst. För män kvarstår problemet. Det sagt, snälla missförstå mig inte. Jag föreslår inte att kvinnor ska vara mindre kräsna på dejtingsidor. Det tillhör livet att bli “ratad”, någon gång har jag t.o.m. varit den som avvisar.

Förresten om jag ser en tjej på Tinder som skriver något i stil med att hon inte vill ha något seriöst, eller något annat som mer eller mindre indikerar att hon skulle vara ute efter sex och inget mer, tänker jag att det är någon typ av vetenskaplig studie för att se hur många killar som sveper höger. Även om 100 % av de få Tinder-profilerna som är på det sättet skulle vara äkta, skulle det vara säkrast att anta det bara var en undersökning.

Litteratur eller vetenskap, vad beskriver världen bäst.

Både vetenskap, som i mitt förra inlägg, och litteratur har varit återkommande teman i min blogg. Det är dax för en ny bok-post. Jag har läst Resan till nattens ände, av Louis-Ferdinand Céline tre gången. Första gången när jag var nitton, andra gången några år senare. Men det var inte förrän tredje gången jag läste romanen, när jag var över trettio, jag på allvar noterade hur misantropisk boken är. Vid ett tillfälle förklarar protagonisten till och med att han konstant måste hålla sig i rörelse, eftersom om du bor på ett ställe för länge, kommer lokalbefolkningen att ta reda på hur man skadar dig. Inte ens jag skulle skriva något så mörkt och cynisk.

Däremot är det alltid bra stämning i en ny grupp från början. Jag kan inte påminna mig att jag har varit med om t.ex. mobbning i en nyskapad grupp. Vare sig det har varit i utbildningssammanhang eller i jobbsammanhang. Fast jag skulle säga att det helt enkelt är för att det tar tid för konflikter att växa fram, inte för att människor i nyskapade grupper inte vet hur man ska skada varandra

Fredagsuppdatering : antidepressiva läkemedel under graviditet samt namndroppning.

Detta är något jag vill ska vara sant: Liten risk med antidepressiva under graviditet . Risken med antidepressiva under graviditeten som artikeln pratar om är autism. Att antidepressiva läkemedel under graviditet skulle öka sannolikheten att barnet föds med autism är något som har lagts fram som bevis på att autism är mindre genetiskt än tidigare trott. Med risk för att skriva samma sak som jag skrivit tidigare, jag vill hellre vara en naturlig variation än en sjukdom, därför vill som sagt var att detta ska vara sant. Något annat jag också skrivit är att saker och ting tyvärr inte är sanna bara för att man vill det (vad än Donald Trump och hans fan tror fungerar det inte så).

Så här skrev Agnes Wold: ”Forskningresultat passar egentligen illa som nyhetsstoff. Forskningsfronten rör sig framåt genom att tusen och åter tusen små pusselbitar läggs ihop. Sällan förtjänar den enskilda pusselbiten, en vetenskaplig artikel eller avhandling, att bli en nyhet”*. Nu verkar det som även tidigare studier visar att antidepressiva läkemedel under graviditet inte är någon stor faktor . Jag har bl.a. sett en gammal video med Rebecca Watson om ämnet.

* Jag hittade citatet i en artikel av Mats Reimer, i Dagens medicin, som faktiskt också handlar om graviditet och vad mamman gör när hon är gravid. För media i allmänhet tycker att gravida inte oroar sig tillräckligt mycket om vad som är bra och dåligt för barnet.

Vara en del i samhället

Detta inlägg skrevs ursprungligen till lokalradion. Via kulturverket skulle jag får göra en grej för p4, på samma sätt som jag förra året fick en krönika i en lokaltidning.

Nu under vårterminen studerar jag tillfälligt och jag fick som extraknäck jobb att skriva till ett kommunalt projekt. Låt mig säga några ord om den situationen. Den leder nämligen till en fråga senare i texten. Pga att jag studerar på distans och fick detta extraknäck kan jag idag, en vardag, på arbetstid sitta på ett kafé och skriva när andra arbetar. Kaféer, i alla fall europeiska kaféer, ska vara en arbetsplats och ett universitet där du för priset av en kopp kaffe ska kunna sitta i timmar och jobba eller studera. Visst jag har varit på riktiga universitet. På detta tema kan jag berätta att jag en sommar för många år sedan lekte jag med tanken på att resa till Bath, England. Sitta på deras biblioteket i universitetet i Bath och göra klart de sista uppgifterna på mina universitetskurser. Om ni undrar, ja jag hade mina anledningar att välja Bath university. Sitta på bibliotek och på kaféer, är det vad jag vill göra? Är det vad jag borde ha gjort?

I alla fall, vad jag tänkte ta upp nu är det faktumet att sitta på kaféer och bibliotek har den nackdelen att man inte känner sig delaktig i samhället. Missförstå mig inte, det är skönt och kul att få jobba på det här sättet. Det finns ingen anledning att tro detta kommer att vara permanent. Men om det skulle bli permanent, att hänga på kaféer är inget som konkret gör världen bättre. Om man vill göra sin plikt plikt mot samhället, skulle vilja ge något tillbaka tänker man sig ett jobb som en normal människa. Det gamla hederliga uttrycket “Till var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med min så kallade neuropsykiatriskfunktionsstörning har jag haft vissa behov. Jag haft tur och har inte haft någon egentlig anledning att klaga på välfärdsstaten. De ändå klagomålen jag har är Försäkringskassans hemska byråkrati och att enskilda sjukhusanställda jag har mött har varit långt ifrån perfekta. Men det finns värre historier om försäkringskassan och och anställda som är dåliga på sitt jobb finns överallt, inte bara på sjukhus.
För att gå vidare. Det känns ibland som om jag har mer att ge än vad samhället låter mig ge. Jag har, men mina förmågorna och brister hamnat på monotona jobb där jag har varit underutnyttjad för att direkt citera en chef jag har haft. Eller så har jag, som nu, studerat på universitet eller folkhögskola. Hade jag kunnat ge mer? Vem beror det på att jag har varit antingen underutnyttjad eller mer eller mindre misslyckad student? Det beror på hur man ser på samhället, är det jag som har misslyckats eller är det samhället som har misslyckats med att inkludera mig?

Jag kunde kanske ha försökt mig på det treåriga biomedicinsk analytiker-programmet. Att jobba på sjukhus, hade varit just ett normalt jobb där man gör sitt för att hålla ihop samhället. Man gör sin plikt. Om man på ett riktigt uppenbart sätt vill hjälpa kan man med en sådan utbildning söka tjänst på ett sjukhus i ett katastrofområde. Kanske i ett flyktingläger i ett av Syriens grannländer. Jämför det med att sitta på bibliotek och kaféer. För att gå tillbaka till tidigare fråga, är det mitt fel att jag inte har den utbildningen eller är det samhället som skulle ha gett mig fler chanser och mer hjälp?

Fredagsuppdatering : Psykisk sjukdom och framgång : Del 2

Detta är den typ av artiklar jag har ett problem med. Rubriken är ju trevlig: I’m not bad I’m not ill, I’m autistic. Kvinnan i artikeln, som för övrigt inte diagnostiseras förrän hon var 42 (själv var jag 27 vilket jag tyckte var sent), är högutbildad. Enligt artikeln har hon en fil.mag. i musik och hon har doktorerat på ämnet Autism och konst*.

Om vi i detta resonemang bara fokuserar på hennes utbildning är hon “lyckad”. Men jag tror inte hon är representativ för autistiska, inte ens för högfungerande autistiska. Bland de jag har träffat är det betydligt mer vanligt att vi är underutbildade. Det är inget fel med framgångshistorier, men det jag vill se mer av är riktiga förslag om hur vi som samhälle ska se till att alla ska nå sin fulla potential. Om vi fokuserar på framgångshistorierna, inte erkänner att det finns ett problem med t.ex. underutbildning bland personer med NPF, kommer vi aldrig att hitta lösningar. Jag vill ha lösningar, inte bara få bekräftat att vissa personer kan övervinna svårigheter.

* Förhoppningsvis översatte jag hennes titel rätt, original: “Master of Philosophy degree in music composition from the University of Hong Kong and a PhD in autism and art at the University of New South Wales in Sydney.”

Psykisk sjukdom och framgång : inlägg I

Både Karin Bojs, svensk vetenskapsjournaist (om jag behöver berätta det?), och den kanadensiska författaren Douglas Coupland har skrivit att framgångsrika personer ofta har psykiskt sjuka släktingar. Om två så olika personer har skrivit samma måste det betyda att det är en ide som ligger i tiden. Tanken är att om du har en psykiskt sjuk släkting, är du själv tillräckligt annorlunda för att kunna förändra världen, men inte tillräckligt konstig för att vara sjuk.

Även om det tekniskt sätt inte är en sjukdom att vara i autismspektrumet skulle min familj kunna vara bevis A för hypotesen. Jag själv har inte har kommit långt i livet men min familj är högproduktiv. Jag är så annorlunda att jag är handikappad i detta samhälle. Mina föräldrar sticker också ut från mängden. För dem innebar det att de kunde göra en klassresa uppåt. En resa upp till den akademiska övre medelklassen. Mina systrar är så duktiga att jag i det närmaste har som hobby att skryta över dem. Vi får ses om deras barn kommer att sticka ut så mycket att de blir handikappade eller blir framgångsrika. Det sista är naturligtvis bara lösa spekulationer, jag ska inte gissa hur mina syskonbarn kommer att bli när de växer upp. Samtidigt är det ingen nyhet att barn ofta blir lika sina föräldrar. Det har vi vetat sedan urminnes tider.