Optimistiska och pessimistiska parenteser : Mina subjektiva tankar

Då och då, senast i The rational optimist av Matt Ridley, har jag läst påståendet att det är vanligt att människor har en optimistisk syn på sin egen framtid, men en pessimistisk syn på samhällets, världen och mänsklighetens framtid. Det kanske i sådana fall är ett intressant psykologiskt fenomen men också ytterligare ett exempel där jag är “annorlunda”, jag har under långa perioder varit optimistisk om mänsklighetens framtid men pessimistisk om min egen framtid. Långa perioder kunde jag inte se att jag skulle ha någon framtid, att jag skulle kunna anpassa mig till livets krav. Den goda nyheten är att nu har jag en diagnos som kan hjälpa mig att förstå mina problem. Samtidigt hade jag som sagt var en optimistisk syn på mänskligheten. Jag mins när jag var sexton år och vägrade acceptera gymnasielärarnas pessimism om “överbefolkningen”, även om jag inte kunde formulera min idéer kände jag att “Vi är människor, vi är tillräckligt kreativa för att klara detta”. Femton år senare läste jag Matt Ridleys bok och fick äntligen ta del av liknande tankar.

Jag växte upp i en värld där Berlinmuren föll, där totalitära stater föll som dominobrickor, där Sydafrika både skrotade apartheid och sina kärnvapen och där Francis Fukuyama skrev att historien var över, att demokratin hade vunnit och att det var dags att lägga det tjugonde århundradets pessimism åt sidan. Självklart var det lätt att vara optimistisk. Sedan föll WTC på Manhattan och vi fick höra att den tiden bara hade varit en “optimistisk parentes” med start den 9 november 1989 och som avslutades den 11 september 2001. Dessutom har Kinas ekonomiska framgångar bidragit till uppfattningen att Bejings brutal sociala ingenjörskonst fungerar, och att auktoritära stater är på frammarsch. Och nu, det senaste är att kärnkraftverk i Japan brinner.

Jag förstår om folk känner sig uppgivna. Jag är själv väldigt upprörd över katastrofen i Fukushima, jag har medkänsla för offren (förhoppningsvis vet eventuella läsare att personer med AS känner medkänsla – online har jag t.o.m. läst om Aspies som undviker nyheterna av den anledningen). Samtidigt i en värld där den vetenskapliga och tekniska utvecklingen accelererar tror jag att finna alternativ till gamla kärnkraftverk är ett av mänsklighetens minsta problem. Anders Bolling skrev en artikel på newsmill, en artikel som inspirerade detta inlägg, som avslutas med orden: “Vi gör klokt i att spara ångesten till den dag då – Gud förbjude – utvecklingen mot färre krig bryts eller det tilltagande miljöansvaret kollapsar. Den seismiska verksamheten på vår jord får vi däremot leva med och lära oss skydda oss emot. Undergången kommer inte med ett jordskalv – i synnerhet inte ett vid Japans kust.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s