Förutsätter en överdiagnostisering inkompetenta läkare?

Nyligen påmindes jag om alla artiklar jag har läst där mer eller mindre kvalificerade personer har kritiserat den ökande användningen av neurpsykiatriska diagnoser. Det är inte ett speciellt färskt exempel men i DN var det  en utrikeskorrespondent (Nathan Shachar) som fick påstå att ADHD skulle vara ett påhitt som psykiatrin är allt för lättvindiga med. Om du tvärt om vill argumentera för att ökad diagnostisering är något bra, är jag i princip din posterboy. Innan min asperger diagnos var jag sjukskriven, hade extrem ångest och var kraftigt övermedicinerad, nu fem år efter att jag har fått diagnosen studerar jag på heltid. Är inte det en fantastisk utveckling? Kanske hade det varit ännu bättre om jag hade diagnostiserats redan som barn.

Jag säger inte att det har varit lätt och jag kan inte vara säker på hur mycket diagnosen har hjälp mig. Det sagt när läkare ger denna typ av diagnoser hoppas de att patienten ska utvecklas som jag. Just det, det är min invändning. Visst vi använder den amerikanska DSM-manualen, men det är inte så att det amerikanska psykiatriförbundet kräver att vi ska diagnostisera ett visst antal barn. Varje diagnos sätts av läkare, och om vi utgår från att läkarna inte är illvilliga, sätter de givetvis diagnosen eftersom de tror att patienten kommer att ha nytta av diagnosen. Och enda anledningen till att vi skulle ha en “epidemi” av feldiagnostiseringar är att våra läkare är inkompetenta?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s