Är lösningen att drömma om ett stilla liv?

Ska vi säga att både Robert Williams och en röst i Stockholm tunnelbana har fel? Högtalarsystemet i Stockholms tunnelbana upplyser oss om att vi ska tänka på avståndet mellan vagn och plattform. Tydligen finns det en psykolog som föreslog att meddelandet skulle bytas ut, all känner redan till avståndet mellan vagn och plattform det vi behöver påminnas om är avståndet mellan dröm och verklighet. Han syftade givetvis på dagdrömmar, inte om den natten du drömde du höll en stand up föreställning i en pub i Edinburgh och argumentera mot Skotsk självständighet, eller vad du nu brukar drömma om på nätterna. Saken är den att vi växer upp med förväntningar, ja drömmar kontra verklighet, om hur livet ska vara. Vi kanske mins Robert Williams uppmaning i I döda poeters sällskap (1989)”Carpe diem, fånga dagen, pojkar, gör era liv extraordinära”. Problemet är att förvänta sig att vi alla ska kunna göra våra liv extraordinära är ett bra sätt att bli besviken.

Jag har knappast gjort något extraordinärt av mitt liv. Jag hade åratal utan extraordinära resor, extraordinära utbildningar, extraordinära karriärer, osv … Ja, det var år utan ens ordinära resor, utbildningar eller karriär. Jag skulle kunna skylla på myndigheter som inte har kunnat hjälpa mig att finna vare sig något extraordinärt eller ordinärt. Ett konkret problem är att sjukvården och arbetsförmedlingen och kommunen har en arbetstakt som går seg som sirap och det gör det inte lättare att komma iväg på något nytt spände projekt. Man bli passiviserad. Ibland är det som de säger åt en – Du har Asperger, därför kommer ditt liv att vara tråkigt. Fast detta är lite orättvist mot myndigheterna. Vi kanske ska göra som jag skrev i början och skylla på Robert Williams.

Det var kritik av dagdrömmar. Att försvara dagdrömmeri är svårare. Det första jag kommer att tänka på är skönlitteratur. Skönlitterärt skrivande handlar om att göra en karriär av dagdrömmeri. Om jag ska fortsätta att droppa namn, den relativt nyligen avliva engelska författaren Jenny Diski skrev en reseskildring med titeln. Främling på tåg : hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika (2005). Oavsett om du är rökare eller ej kan man inte längre röka på tåg som Diski gjorde på 90-talet, vi är européer och pratar inte med främlingar, så som Diskis amerikanska medresenärer gjorde. Men om den tredje delen av titeln dagdrömmande, många kan känna igen sig i Diskis beskrivning av hur det är att titta ut genom fönstret från ett tåg i rörelse och dagdrömma, att låta landskapet, med åkrar, skogar, vattendrag, berg, arkitektur, infrastruktur … inspirera sina tankar.

Som sagt var hon kunde göra en karriär av dagdrömmar. Men kan vi som vanliga människor dagdrömma under en tågresa utan att det blir destruktivt escapism? Utan att vara expert på Jenny Diski, fick inte hon hjälp med sin författarkärriär genom att hon som tonåring mer eller mindre adopterades av Doris Lessing? Så logiskt om du vill leva ett extraordinärt liv ska starta med att adopteras av en framtida nobelpristagare. Eller en lösning som jag understryker genom att ha den i rubriken, är att att lära sig se ett stilla liv som något extraordinärt. Det låter tråkigt. Jag erkänner det, fast det kanske är det ända som fungerar. Acceptera sitt öde, acceptera att ett stilla liv är det enda som det är okej att dagdrömma om under tågresor. Du kan säkert hitta en mindfullness kurs om det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s