Backpacker wannabe eller nycklar till ett socialt liv

Jag har haft en väldigt romantisk syn på resande, långa resor i tid och rum. Därför blir resor och mina misslyckande med det här ett sätt att beskriva problem med bl.a. kommunikation och samspel med andra. Dessutom tänkte jag också i detta inlägg ta upp missförstånd inom vården som jag varit med om.

En gång reste jag till Vancouver, British Columbia, Kanada. Av olika skäl – bl.a. att jag är en stor fan av en författare från staden: Douglas Coupland – skulle staden i mina mest romantiska fantasier ge mig samma känsla som London gav mig när jag var där som sextonåring. Det sista var en fantastisk känsla, att komma till en så annorlunda miljö jämfört 1990-talets Umeå, att få besöka en riktig storstad. Men vad ska jag säga om resan till Vancouver? På planet tillbaka från Vancouver till just London, bytte jag något enstaka ord med ett nygift par som satt bredvid mig. Kvinnan sa att hon hade backpackat ensam när hon var tjugoett år gammal och inte hade varit ensam i en sekund. Jag hade helt motsatt erfarenhet. Till stor del måste skillnaden beror det på att hon var 21 år och kvinna. Samtidigt kan en annan skillnad mellan oss två mycket väl ha varit att jag inte har nycklarna för social samvaro. Jag inte har nycklarna till att lära känna andra resenärer (eller för den delen lokalbefolkningen).

Det är när jag beskriver sådan här problem som sjukvård och även “vanligt folk”, verkar ha missförstått mig. De har tror att det handlar om blyghet och social fobi, när det egentligen handlar om att inte ha dessa nycklar. Missförståndet spelar roll eftersom de då tror att mina problem skulle försvinna med ångestbehandling. Men att tro att mina sociala problem skulle försvinna om jag behandlades för ångest, skulle kanske vara som att tro att en otränad man kan bestiga Mount Everest bara han behandlas för höjdrädsla. Två gånger har jag varit med i gruppterapi som syftat till att bota ångest, första gruppen var specifikt om social fobi, den andra kursen mer om ångest. Social ångest gör mig inget gott, men vad spelar det för roll i det social samspelet, när jag inte har dessa metaforiska nycklar? Att jag var ensam och eländig i Vancouver hade inget med fobi och ångest att göra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s