Har jag ett autistiskspekturm perspektiv på samtycke? Är det värt att dela?

När jag skriver detta måste jag först slå fast två saker: 1. Missförstånd mellan autistiska och neurotypiska kan rimligtvis inte förklara mer än en minimal andel av incidenter då män gått över gränsen. Detta är inget allmänt inlägg i den debatten. 2. Detta inlägg handlar om kramar och kyssar, jag skriver inte om något grövre.

Helena Granström skrev nyligen en artikel med rubriken Gränsen för samtycke är inte alltid glasklar, att hon hade kysst män utan att fråga först. Jag har aldrig kysst någon utan att fråga. Men jag får erkänna att jag blev förvånad när jag första gången – detta var redan i pre-metoo# debatter – läste att det är fel att kyssa någon utan att be om lov. Jag antog att kyssar var så pass långt från sex att det var okej och på TV frågar de sällan om lov. Plus då att jag har blivit kysst utan att blivit förfrågad. Det ska sägas att jag inte kände mig hotad i något av fallen. Jag antar det är en stor skillnad mellan om en kyss är oskyldig eller inte. Samtidigt är detta inte vad jag vill skriva om. Vad Granström skrev, fick mig att minnas en historia jag läst om en autistisk man i USA. I korthet på en begravning kramade han om en kvinna på ett sätt som fick henne att känna sig obekväm. Han hade inte gjort det för att han ville krama henne, absolut inte eftersom han vill göra henne obekväm, utan för han trodde han skulle göra så. Tro att man ska göra så kan läsas som han trodde han hade samtycke. Historien slutade förresten, som jag minns det, lyckligt. De två kunde tillsammans med bekanta till mannen reda ut händelsen.

För en person inom autismspektrumet är dejtande svårt eftersom dejtande tydligen handlar mycket om ickeverbal kommunikation. Granström skriver “Däremot har det hänt att jag har börjat kyssa män utan att fråga först, också män som jag har haft en professionell relation till. Då har jag trott mig veta att mitt intresse är besvara …” med andra ord, hon hade ett ickeverbalt klartecken att kyssa mannen i fråga. Hur nu ett sådant samtycke ser ut? För personer med ASD kan det vara svårt att förstå den typen av signaler. Jag kan mycket väl ha fel, men om jag skulle gissa, tror jag de flesta tar det säkra före det osäkra och aldrig handla utifrån signaler man tror sig uppfatta. Alternativet som kanske är bättre är ju att fråga om man uppfattar signalen rätt. Fast det är pinsamt. Att ett nej är ett nej förstår alla med kunskaper i svenska språket. Att förstå ett icke verbalt språk är något annat.

Rubrikens perspektiv blir då om ickeverbal kommunikation, icke verbalt samtycke. Ignorera ickeverbal kommunikation och du riskerar att bli ensam. Följ vad du tycker dig uppfatta, och det kan bli väldigt fel. Du kan handla utan samtycke. Fråga om vad du tror dig uppfatta och ni riskerar att bli generade. Ja, det tredje valet är nog det bästa. När jag skriver detta undrar jag om de personer med ASD som jag har träffat och som har haft förhållanden har gjort på det sättet? Bara frågat rakt ut?

I sammanhanget ska det tilläggas att det ofta sägs att personer med funktionshinder, vilket säkert inkluderar ASD, oftare blir offer för sexuella övergrepp än genomsnittet. Jag vill också nämna teorin att autistiska har starkare empati än andra. Man kan leka med tanken att autistiska är mindre benägna att begå våldsbrott. (Teorin nämns i bl.a. av Lina Liman i Konsten att fejka arabiska och jag trodde jag hade en publicerad studie på ämnet som bokmärke, men jag kan inte hitta studien.)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s