Fredagsuppdatering

Eftersom jag nämnde resor i mitt förra fredagsinlägg och eftersom det är ett ämne som ofta återkommer här. Det har definitivt varit ett av mina specialintressen. Som inte har älskat mig tillbaka. Jag har varit barnsligt förtjust i London.

Jag älskade London, så mycket att när jag läste att Brexit leder till att stora företag flyttar från London till Frankfurt började jag läsa på om Frankfurt am Main. Som om inte bara finanseliten, utan också jag skulle ha Frankfurt som London-substitut. Det finns andra likheter, båda städerna är just multikulturella och båda har skyskrapor. Och Frankfurt ligger på vägen till Venedig om jag skulle ha tillfälle att besöka staden som kallas Adriatiska havets drottning eller Serenissima igen. Jag är nämligen också barnsligt förtjust i Venedig.

Ps. Jag jobbar på ett inlägg som handlar mer om medicin och vetenskap.

Pps. En grej som min chef sa fick mig att fråga mig själv om jag är en professionell skribent. Jag vill inte säga det själv. Mina meriter är att jag varit publicerad i lokaltidningar och jag har gästbloggat någon enstaka gång. Plus att jag har tre bloggar med få läsare. “Delitanter i världen förenen eder”.

Advertisements

Höstens politiska fundering

Den sidan av Miljöpartiet som jag gillar. Bild: Aftonbladet

Miljöpartiet. Jag har inte röstat på Miljöpartiet pga deras anti-vetenskap – GMO är den stora grejen. Men hur barnsligt förtjust av Alice Bah Kuhnkes gest att bära en klänning som symboliserar smältande glaciärer på nobelfesten jag än blev, funderar jag över om man kan kritisera Miljöpartiet av ytterligare en anledning. Grejen är ju att det är så lätt att fråga sig: “Hur kommer det sig att vi inte har pengar till sjukvård, men har pengar till tusentals, ensamkommande män, som redan har fått ‘nej’, på sin ansökan? Frånsett andra problem med hög immigration, har vi verkligen råd med både sjukhus och denna typ av invandring?”.

Samtidigt vi har haft den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget och internationella flykting konventioner är hopplöst obsoleta. Det är i alla fall hur jag har förstått det. Och jag har överlag ändå bra erfarenheter av sjukvården. Undantaget då enstaka individer och att jag fick vänta i långt över ett år för KBT. (Jag har också överlag bra erfarenheter av invandrare.) Jag erkänner att jag inte vet hur vi ska handskas med den europeiska migrationskrisen. Och inte heller hur vi ska kunna få ner vårdköerna. Om valet hade varit emellan SD och Miljöpartiet hade jag valt MP, men vi har fler valmöjlighet.

Låt mig skriva om starka sinnesintryck

Finns det en kategori produkter jag inte förstår varför den utvecklades är det parfymerade rengöringsmedel. Hemma har jag en flaska Mr Muscle citron lime och den luktar hemskt. Det ligger nära till hands att skylla på ASD-relaterad känslighet för starka sinnesintryck. För inte kan de medvetet tillverka en produkt som luktar så illa att jag inte vill vara i lägenheten efter att använt den?

Jag har ett annat exempel som innefattar något jag gillar att beklaga mig över, nämligen resor. För några år sedan besökte jag Österrike och “hostelet” jag hade ett rum på luktade hemskt. Jag trodde det var mögel eller något. I somras när jag besökte både Norditalien och München kände jag lukten av en bekant lukt. Det var samma doft på både ett B&B i Trieste och på hotellet i München. Jag misstänker att lukten kommer från något Centraleuropeiskt rengöringsmedel. Igen de kan rimligen inte medvetet tillverka Centraleuropeiska rengöringsmedel med målsättning att det ska lukta vedervärdigt. Det borde var vår känslighet för starka sinnesintryck som får mig att reagera på lukten.

Just det, för dig som inte har läst alla mina inlägg. Att jag gillar att beklaga mig på resor är helt enkelt det att jag gillar att resa, men suger på det. Jag önskar jag var bättre på det. Och jag kan ta detta inlägg som ursäkt att skriva några ord om München. Den romantiska delen av mig gillar München. Resten av mig gillar inte staden. Jag såg en kvinna som hade en t-shirt på sig med texten “München är mysigare än Berlin” (ordet på t-shirten var “gemütlicher”), varpå den rebelliska delen av mig tänkte: “Fuck cozy” (att den rebelliska delen var mig pratar engelska, är inget konstigt). Som romantiker gillar jag staden, som rebel hatar jag den.

Har jag ett autistiskspekturm perspektiv på samtycke? Är det värt att dela?

När jag skriver detta måste jag först slå fast två saker: 1. Missförstånd mellan autistiska och neurotypiska kan rimligtvis inte förklara mer än en minimal andel av incidenter då män gått över gränsen. Detta är inget allmänt inlägg i den debatten. 2. Detta inlägg handlar om kramar och kyssar, jag skriver inte om något grövre.

Helena Granström skrev nyligen en artikel med rubriken Gränsen för samtycke är inte alltid glasklar, att hon hade kysst män utan att fråga först. Jag har aldrig kysst någon utan att fråga. Men jag får erkänna att jag blev förvånad när jag första gången – detta var redan i pre-metoo# debatter – läste att det är fel att kyssa någon utan att be om lov. Jag antog att kyssar var så pass långt från sex att det var okej och på TV frågar de sällan om lov. Plus då att jag har blivit kysst utan att blivit förfrågad. Det ska sägas att jag inte kände mig hotad i något av fallen. Jag antar det är en stor skillnad mellan om en kyss är oskyldig eller inte. Samtidigt är detta inte vad jag vill skriva om. Vad Granström skrev, fick mig att minnas en historia jag läst om en autistisk man i USA. I korthet på en begravning kramade han om en kvinna på ett sätt som fick henne att känna sig obekväm. Han hade inte gjort det för att han ville krama henne, absolut inte eftersom han vill göra henne obekväm, utan för han trodde han skulle göra så. Tro att man ska göra så kan läsas som han trodde han hade samtycke. Historien slutade förresten, som jag minns det, lyckligt. De två kunde tillsammans med bekanta till mannen reda ut händelsen.

För en person inom autismspektrumet är dejtande svårt eftersom dejtande tydligen handlar mycket om ickeverbal kommunikation. Granström skriver “Däremot har det hänt att jag har börjat kyssa män utan att fråga först, också män som jag har haft en professionell relation till. Då har jag trott mig veta att mitt intresse är besvara …” med andra ord, hon hade ett ickeverbalt klartecken att kyssa mannen i fråga. Hur nu ett sådant samtycke ser ut? För personer med ASD kan det vara svårt att förstå den typen av signaler. Jag kan mycket väl ha fel, men om jag skulle gissa, tror jag de flesta tar det säkra före det osäkra och aldrig handla utifrån signaler man tror sig uppfatta. Alternativet som kanske är bättre är ju att fråga om man uppfattar signalen rätt. Fast det är pinsamt. Att ett nej är ett nej förstår alla med kunskaper i svenska språket. Att förstå ett icke verbalt språk är något annat.

Rubrikens perspektiv blir då om ickeverbal kommunikation, icke verbalt samtycke. Ignorera ickeverbal kommunikation och du riskerar att bli ensam. Följ vad du tycker dig uppfatta, och det kan bli väldigt fel. Du kan handla utan samtycke. Fråga om vad du tror dig uppfatta och ni riskerar att bli generade. Ja, det tredje valet är nog det bästa. När jag skriver detta undrar jag om de personer med ASD som jag har träffat och som har haft förhållanden har gjort på det sättet? Bara frågat rakt ut?

I sammanhanget ska det tilläggas att det ofta sägs att personer med funktionshinder, vilket säkert inkluderar ASD, oftare blir offer för sexuella övergrepp än genomsnittet. Jag vill också nämna teorin att autistiska har starkare empati än andra. Man kan leka med tanken att autistiska är mindre benägna att begå våldsbrott. (Teorin nämns i bl.a. av Lina Liman i Konsten att fejka arabiska och jag trodde jag hade en publicerad studie på ämnet som bokmärke, men jag kan inte hitta studien.)

Material för Bonniers

Jag har nyligen börjat läsa den självbiografiska Konsten att fejka arabiska : en berättelse om autism av Lina Liman. Jag känner igen mig, av naturliga skäl inte med allt, men med mycket. Problemet med att ha en ojämn begåvning. Barnaårens smärta. Att gå ensam på rasterna. Att aldrig kunna ha ett förhållande. Myter och missförstånd om empati … Igenkänningsfaktorn är hög och får mig att fundera på om jag ska skriva klart min egen bok om mitt liv med autism. Om nu värden behöver ännu en bok på temat.

Sedan har vi en dubbelhet när jag jämför mig med henne. När jag läser boken får jag dels känslan att hon, i brist på bättre ord, var knäppare som barn än vad till och med jag var. Åt andra sidan, hon blev journalist, när jag inte ens klarade kursen Molekylärbiologi A (eller för den delen Kulturgeografi A). Nu kommer vi in på ett ämne jag tänkte mycket på och skrev om för åratal sedan. Den genomsnittlige autistiska får inte ge ut en bok på Albert Bonniers förlag. Många (de flesta?) av oss har inte karriärer, vi är underutbildade och vi hamnat på Samhall eller liknande. Men det är den typen av autistiska vi får se i media. Samma fenomen finns i andra sammanhang, det jag syftar på är “Survivor bias”, att vi bara ser de “lyckade” exemplerna. Det sagt, jag har fortfarande halva boken kvar, jag får återkomma.

Yrsel, utbrändhet, min hälsa

Varför inte skriva om min hälsa. Det stora problemet nu är att jag är trött och stressad varje dag. Plus då panikattacker och yrsel. När det är som värst undrar jag om yrseln kommer att driva mig vansinnig. Jag har genomgått en yrselutredning på hälsocentralen för åratal sedan. Om yrseln hade varit ett symptom på något allvarligt och/eller behandlingsbart hade man upptäckt det.

Om jag, som jag gjort flera gånger på senare tiden, ska referera till Metro-krönikor, skrev Lisa Magnusson, i Metro den åttonde i elfte, i förbifarten att yrsel kan vara ett tecken på utbrändhet. (I övrigt kommentera jag inte den krönikan). Man kan väl inte vara utbränd i åratal? Min yrsel beror inte på det. Men tröttheten och stressen? Ja kanske uppfyller jag kriterierna för utbrändhet. Jag har tänkt på det tidigare. Hur gör man för att vila upp sig? Ligga i sängen och titta på matlagninsvideos på youtube*? Träffa en läkare och övertyga hen om att jag behöver en sjukskrivning, och resa någonstans där de har sol och bad och stränder, för att hjälpa mig att koppla av? Nåja, jag har ingen att resa med och att resa ensam betyder att man blir ensam och olycklig. Det är en nackdel. (Att hänga i hotellbarer fungerar bara i filmer. Antar jag.) Och det är troligen problemet i första hand. Att jag är för ensam. Det finns inget lätt svar på det problemet. Och det är inget som psykiatrin kan behandla. Kan också lägga till att förra gången jag frågade en läkare om sjukskrivning var han inte entusiastisk över det.

* Jag rekommenderar Alex French guy cooking och Ms Yeah som lagar mat i ett kontorslandskap, för roliga matlagninsvideos.

I Umeå har vi storhetsvansinne

En anekdot om hur det är att bo i Umeå och vad staden rent personligen kan betyda för mig och kanske också min roll i staden med min diagnos. Förra fredagen gick jag till biblioteket på kulturhuset för att skriva. Jag blev törstig och bestämde mig för att gå ner en våning till kaféet på bottenplanen i kulturhuset. Förresten både biblioteket och kaféet har älvutsikt, det är ett plus. Jag köpte en kopp kaffe och mineralvatten (vad jag verkligen behövde, kaffet var en bonus). I Kaféet pågick det en workshop på temat: “Let’s make Umeå a great international city”, eller något sådant. Hur kan vi få människor (jag antar ung, välutbildad och driftiga) från hela världen att flytta hit. Om det låter som storhetsvansinne, ja, kanske överraskande, är detta en megalomanisk del av världen. Vi är svenskar. En gång i tiden var vi bäst i världen på “rashygien”, nu är vi bäst i världen på multikultur. Däremellan skulle vi bygga egna atombomber från grunden. Vi har alltid haft en viss megalomani.

Jepp så är det att bo i denna stad. Bakom varje vrå kan du hitta internationellt inriktade projekt. (Fast så kanske det är överallt nuförtiden.) Det var bakgrunden. Den andra delen av berättelsen är att en kvinna på workshopen presenterade sig som ansvarig för en “biotech incubator”. En del av mig ville presentera mig själv för henne och fråga henne hur man får ett jobb där. Jag har gått en kurs i biokemi och tydligen gör det mig kvalificerad att arbeta i ett biokemiskt laboratorium. Jag har varit i Österrike och sett ett biohacker-space. Plus då att min annorlunda hjärna kanske, kanske äntligen kan komma till rätta i en bioteknisk inkubator. Men jag gjorde jag inte så. Ett, jag tror inte att det är så lätt, det skulle kanske vara storhetsvansinne av mig att söka jobb där. Två, jag har redan planer för den närmaste framtiden, åtminstone till nästa sommar. Samtidigt kan jag fortfarande kontakta henne, jag kan skriva ett mail eller t.o.m. gå dit personligen …

Medicinera eller acceptera ångest

Joseph Cornell verk Pharmacy. Det kanske inte är det bästa verket för att illustrera följande inlägg. Men till jag valde verket eftersom jag har sett det i Guggenheim museet i Venedig. Yep jag var i Venedig i somras (mitt glamorösa liv som asperger-bloggare). 

När det gäller diskussioner om antidepressiva läkemedel i media handlar det ofta om de skulle fungera eller “bara vara placebo”. Något som lär bygga på en enda metastudie från 2008. Jag har en något annorlunda fundering. Detta att det känns lite konstigt när en psykolog först säger att jag måste acceptera ångest. Att ångest snabbare går över när man stannar i den än när man försöker fly. Och sedan tar samma psykolog och hjälper dig att förnya ett recept på medicin mot ångest. Först låter det nästan som om det är bra att känna ångest, sedan är det okej att medicinera bort den. Jag vet inte, men kanske, kanske är det ibland så att bästa behandlingen är acceptans. (Precis som man får göra med kroniska sjukdomar.) Åt andra sidan, är jag helt för allt som gör livet lättare. Jag har ASD, saker och ting kan ta mycket mer energi för mig än det gör för andra. Jag kanske har rätt att ta de lätta vägarna när de presenteras.

Jag är egentligen inte kvalificerad till att skriva om metoo#

En modell över medvetandet är att det består av moduler. För att ta ett enkelt och demonstrativt exempel. Vi har alla bestämt oss för att äta nyttigt. Det är ett beslut som fattas i en specifik modul av medvetandet. Men sedan en dag tar en annan modul av vårt medvetande över, en modul som bara vill äta processat fett och socker. Finns det män därute som har fattat beslutet att aldrig sexuellt trakassera någon, men sedan tar en annan modul av deras medvetande över?

Följdfrågan är givetvis vad som kan göras åt det? Finns det något mer sofistikerat sätt att hindra sexuella övergrepp än att bara säga: “gör inte det”? Vad vi kan hoppas är att modet och längtan efter förändringar som uppvisas av kvinnorna i metoo# (utan att för den delen förminska de brottsoffer som inte syns på sociala media) och vår “skam över att vara man” (om du känner igen formuleringen är det för att jag lånat den), i sig ändra våra moduler.