Litteratur eller vetenskap, vad beskriver världen bäst.

Både vetenskap, som i mitt förra inlägg, och litteratur har varit återkommande teman i min blogg. Det är dax för en ny bok-post. Jag har läst Resan till nattens ände, av Louis-Ferdinand Céline tre gången. Första gången när jag var nitton, andra gången några år senare. Men det var inte förrän tredje gången jag läste romanen, när jag var över trettio, jag på allvar noterade hur misantropisk boken är. Vid ett tillfälle förklarar protagonisten till och med att han konstant måste hålla sig i rörelse, eftersom om du bor på ett ställe för länge, kommer lokalbefolkningen att ta reda på hur man skadar dig. Inte ens jag skulle skriva något så mörkt och cynisk.

Däremot är det alltid bra stämning i en ny grupp från början. Jag kan inte påminna mig att jag har varit med om t.ex. mobbning i en nyskapad grupp. Vare sig det har varit i utbildningssammanhang eller i jobbsammanhang. Fast jag skulle säga att det helt enkelt är för att det tar tid för konflikter att växa fram, inte för att människor i nyskapade grupper inte vet hur man ska skada varandra

Fredagsuppdatering : antidepressiva läkemedel under graviditet samt namndroppning.

Detta är något jag vill ska vara sant: Liten risk med antidepressiva under graviditet . Risken med antidepressiva under graviditeten som artikeln pratar om är autism. Att antidepressiva läkemedel under graviditet skulle öka sannolikheten att barnet föds med autism är något som har lagts fram som bevis på att autism är mindre genetiskt än tidigare trott. Med risk för att skriva samma sak som jag skrivit tidigare, jag vill hellre vara en naturlig variation än en sjukdom, därför vill som sagt var att detta ska vara sant. Något annat jag också skrivit är att saker och ting tyvärr inte är sanna bara för att man vill det (vad än Donald Trump och hans fan tror fungerar det inte så).

Så här skrev Agnes Wold: ”Forskningresultat passar egentligen illa som nyhetsstoff. Forskningsfronten rör sig framåt genom att tusen och åter tusen små pusselbitar läggs ihop. Sällan förtjänar den enskilda pusselbiten, en vetenskaplig artikel eller avhandling, att bli en nyhet”*. Nu verkar det som även tidigare studier visar att antidepressiva läkemedel under graviditet inte är någon stor faktor . Jag har bl.a. sett en gammal video med Rebecca Watson om ämnet.

* Jag hittade citatet i en artikel av Mats Reimer, i Dagens medicin, som faktiskt också handlar om graviditet och vad mamman gör när hon är gravid. För media i allmänhet tycker att gravida inte oroar sig tillräckligt mycket om vad som är bra och dåligt för barnet.

Vara en del i samhället

Detta inlägg skrevs ursprungligen till lokalradion. Via kulturverket skulle jag får göra en grej för p4, på samma sätt som jag förra året fick en krönika i en lokaltidning.

Nu under vårterminen studerar jag tillfälligt och jag fick som extraknäck jobb att skriva till ett kommunalt projekt. Låt mig säga några ord om den situationen. Den leder nämligen till en fråga senare i texten. Pga att jag studerar på distans och fick detta extraknäck kan jag idag, en vardag, på arbetstid sitta på ett kafé och skriva när andra arbetar. Kaféer, i alla fall europeiska kaféer, ska vara en arbetsplats och ett universitet där du för priset av en kopp kaffe ska kunna sitta i timmar och jobba eller studera. Visst jag har varit på riktiga universitet. På detta tema kan jag berätta att jag en sommar för många år sedan lekte jag med tanken på att resa till Bath, England. Sitta på deras biblioteket i universitetet i Bath och göra klart de sista uppgifterna på mina universitetskurser. Om ni undrar, ja jag hade mina anledningar att välja Bath university. Sitta på bibliotek och på kaféer, är det vad jag vill göra? Är det vad jag borde ha gjort?

I alla fall, vad jag tänkte ta upp nu är det faktumet att sitta på kaféer och bibliotek har den nackdelen att man inte känner sig delaktig i samhället. Missförstå mig inte, det är skönt och kul att få jobba på det här sättet. Det finns ingen anledning att tro detta kommer att vara permanent. Men om det skulle bli permanent, att hänga på kaféer är inget som konkret gör världen bättre. Om man vill göra sin plikt plikt mot samhället, skulle vilja ge något tillbaka tänker man sig ett jobb som en normal människa. Det gamla hederliga uttrycket “Till var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med min så kallade neuropsykiatriskfunktionsstörning har jag haft vissa behov. Jag haft tur och har inte haft någon egentlig anledning att klaga på välfärdsstaten. De ändå klagomålen jag har är Försäkringskassans hemska byråkrati och att enskilda sjukhusanställda jag har mött har varit långt ifrån perfekta. Men det finns värre historier om försäkringskassan och och anställda som är dåliga på sitt jobb finns överallt, inte bara på sjukhus.
För att gå vidare. Det känns ibland som om jag har mer att ge än vad samhället låter mig ge. Jag har, men mina förmågorna och brister hamnat på monotona jobb där jag har varit underutnyttjad för att direkt citera en chef jag har haft. Eller så har jag, som nu, studerat på universitet eller folkhögskola. Hade jag kunnat ge mer? Vem beror det på att jag har varit antingen underutnyttjad eller mer eller mindre misslyckad student? Det beror på hur man ser på samhället, är det jag som har misslyckats eller är det samhället som har misslyckats med att inkludera mig?

Jag kunde kanske ha försökt mig på det treåriga biomedicinsk analytiker-programmet. Att jobba på sjukhus, hade varit just ett normalt jobb där man gör sitt för att hålla ihop samhället. Man gör sin plikt. Om man på ett riktigt uppenbart sätt vill hjälpa kan man med en sådan utbildning söka tjänst på ett sjukhus i ett katastrofområde. Kanske i ett flyktingläger i ett av Syriens grannländer. Jämför det med att sitta på bibliotek och kaféer. För att gå tillbaka till tidigare fråga, är det mitt fel att jag inte har den utbildningen eller är det samhället som skulle ha gett mig fler chanser och mer hjälp?

Fredagsuppdatering : Psykisk sjukdom och framgång : Del 2

Detta är den typ av artiklar jag har ett problem med. Rubriken är ju trevlig: I’m not bad I’m not ill, I’m autistic. Kvinnan i artikeln, som för övrigt inte diagnostiseras förrän hon var 42 (själv var jag 27 vilket jag tyckte var sent), är högutbildad. Enligt artikeln har hon en fil.mag. i musik och hon har doktorerat på ämnet Autism och konst*.

Om vi i detta resonemang bara fokuserar på hennes utbildning är hon “lyckad”. Men jag tror inte hon är representativ för autistiska, inte ens för högfungerande autistiska. Bland de jag har träffat är det betydligt mer vanligt att vi är underutbildade. Det är inget fel med framgångshistorier, men det jag vill se mer av är riktiga förslag om hur vi som samhälle ska se till att alla ska nå sin fulla potential. Om vi fokuserar på framgångshistorierna, inte erkänner att det finns ett problem med t.ex. underutbildning bland personer med NPF, kommer vi aldrig att hitta lösningar. Jag vill ha lösningar, inte bara få bekräftat att vissa personer kan övervinna svårigheter.

* Förhoppningsvis översatte jag hennes titel rätt, original: “Master of Philosophy degree in music composition from the University of Hong Kong and a PhD in autism and art at the University of New South Wales in Sydney.”

Psykisk sjukdom och framgång : inlägg I

Både Karin Bojs, svensk vetenskapsjournaist (om jag behöver berätta det?), och den kanadensiska författaren Douglas Coupland har skrivit att framgångsrika personer ofta har psykiskt sjuka släktingar. Om två så olika personer har skrivit samma måste det betyda att det är en ide som ligger i tiden. Tanken är att om du har en psykiskt sjuk släkting, är du själv tillräckligt annorlunda för att kunna förändra världen, men inte tillräckligt konstig för att vara sjuk.

Även om det tekniskt sätt inte är en sjukdom att vara i autismspektrumet skulle min familj kunna vara bevis A för hypotesen. Jag själv har inte har kommit långt i livet men min familj är högproduktiv. Jag är så annorlunda att jag är handikappad i detta samhälle. Mina föräldrar sticker också ut från mängden. För dem innebar det att de kunde göra en klassresa uppåt. En resa upp till den akademiska övre medelklassen. Mina systrar är så duktiga att jag i det närmaste har som hobby att skryta över dem. Vi får ses om deras barn kommer att sticka ut så mycket att de blir handikappade eller blir framgångsrika. Det sista är naturligtvis bara lösa spekulationer, jag ska inte gissa hur mina syskonbarn kommer att bli när de växer upp. Samtidigt är det ingen nyhet att barn ofta blir lika sina föräldrar. Det har vi vetat sedan urminnes tider.

Nya läsare

Den senaste veckan har jag haft mer besökare än tidigare. Tack för det!

 

På grund av det har jag bestämt mig för att försöka uppdatera varje fredag. Plus när jag får tid över. Jag är ju inte jätte produktiv och jag arbetar (fast som jag tidigare varit inne på arbetar jag inte på heltid).

Ögonkontakt och autism

 

Från artikeln: Researchers shed light on underlying reasons for eye-avoidance by individuals with ASD:

“The findings demonstrate that, contrary to what has been thought, the apparent lack of interpersonal interest among people with autism is not due to a lack of concern,” says Nouchine Hadjikhani, MD, PhD, director of neurolimbic research in the Martinos Center and corresponding author of the new study. “Rather, our results show that this behavior is a way to decrease an unpleasant excessive stemming from overactivation in a particular part of the brain.”

Ovanstående är som synes från en artikel om varför autistiska undviker ögonkontakt. Jag tror många av oss hade kunnat berätta att det är fysiskt obehagligt att se någon i ögonen. Och att det är därför vi undviker ögonkontakt – inte för att vi är ointresserade av andra. Därför var min första tanke: “Har ‘de’ hittat på en teori om oss och ögonkontakt utan att ens fråga oss? Det skulle vara som om jag tror att homosexuella är homosexuella för att de har blivit sårade av någon från motsatt kön och inte ens frågar homosexuella om det stämmer”. Men det kan vara för orättvist av mig. Den bra nyheten är att vi får bekräftat varför vi ogillar att se någon i ögonen. Det är ett mätbart fenomen.

Detta berör också vad jag har skrivit om tidigare, nämligen hur svårt det kan vara att förstå personer som är olik en själv. Jag tycker det är fysiskt obehagligt att titta någon i ögonen. Jag har ingen anledning att inte anta det är samma sak för andra. När jag växte upp och undvek ögonkontakt kanske det inte bara för för mig, utan också av hänsyn till andra. Ja, jag kan på rak arm minnas ett tillfälle då jag tänkte på det sättet: “Du ska inte behöva titta mig i ögonen”. Men det tolkas alltså som om jag var ointresserad av omgivningen. Som sagt var, vi verkar ha svårt att förstå varandra.

Försäkringskassan med mera

Jag tänkte här skriva om hur det är att ha en neuropsykiatrisk funktionsstörning. När jag började skriva detta var jag förbannad på försäkringskassan. Och det hade varit enkelt att skriva ett inlägg om det hade hade funnits en “bad guy” – med andra ord försäkringskassan – som jag kunde kritisera. Riktigt så ser det inte ut i mitt fall. Men det är något jag får återkomma till senare. Till att börja med, är det möjligt att många har svårt för att förstå mer exakt vad min funktionsnedsättning handlar om. Paula Tilli gör på sin blogg om asperger syndrom jämförelsen med att det är som om alla har t 1000 enheter energi att göra av med varje dag, men saker som för de flesta människor tar kanske 50 enheter kan ta 800 enheter för oss. Det är något jag känner igen mig i, jag får slut på energi mycket snabbare än andra. Jag kan experimentera med dieter eller till och med fundera på medicinering. För det är hur media och reklammakare numera försöker sälja dieter och i vissa fall mediciner. Dieter kan ha närmast magiska funktioner t.ex. ge dig mer energi. Men i verkligheten fungerar det inte så.

Det sista var mest ett sätt att säga att jag verkligen försökt att bli mer högpresterande. Men för att lämna just det. Jag tycker att välfärdssamhället har fungerat bra när det gäller att ge hjälp för mig efter mina omständigheter. Det som erbjuds är dels sjukpenning på deltid. Dels olika typer av lönebidragsanställning så att vi med olika funktionshinder kan jobba på deltid. Med de två inkomsterna har man i alla fall råd med livets nödtorf och kan leva ett självständigt liv.

Problemet har i mitt fall kommit när jag har velat utveckla mig, velat gå vidare i livet. Hela samhället är inställt på att du ska jobba heltid. För att ta ett udda exempel. Jag hade faktiskt en plan på arbeta som volontär på Sri Lanka, men det gick inte av den anledningen. De som organiserar volontärresor gör det för dem med 100% arbetsförmåga ( så jag fick inte vara den vita mannen som åker till en asiatisk ö för att “finna mig själv”). Mer allmängiltig uppstod samma problem när jag ville studera. T.ex. att studera naturvetenskap innefattar att du jobbar 40 h i vecka i laboratorium. Just universitetsutbildning har för mig visat sig ha oöverstigliga trösklar. Detta innebär inte att jag inte har försökt. Jag har kämpat på universitet tills jag låg vaken en natt med panikångest och sedan fått en utskällning nästa förmiddag för att jag var sen till en föreläsning. Det var mitt val. Jag begär inte att någon ska tycka synd om mig för det.

Med andra former av studier som yrkeshögskolor och folkhögskolor har det i alla fall inte varit bättre för mig. Genom åren har jag skrivit just folk- och yrkeshögskolor och frågat om jag kan läsa program på halvtid? Svaret jag har med ett undantag varit “Nej”. Enstaka kurser är en sak, men program är inte anpassade till dig med nedsatt arbetsförmåga. Kanske är det så enkelt att det beror på att utbildning inte är någon rättighet. Om du inte vill studera heltid har de en stor mängd sökande bakom dig i antagnings kön, som gärna studerar heltid.

Här har också Försäkringskassan en viss flexibilitet. Jag har kunnat kontakta försäkringskassa och bett om att ha vilande bidrag så jag kan studera på heltid. Att studera på heltid har betytt att jag har blivit utskälld för att jag missade en förmiddag på universitetet, efter att ha varit uppe på natten med panikångest och inte kunnat sova. Det är mitt val, de föredrog att man studerar på heltid, jag ville försöka, även om det ledde till saker som ovanstående. jag valde att utsätta mig för att jag ville utveckla mig själv. Men det skulle vara skönt om man inte behövde oroa sig för försäkringskassan. Som framgår av mitt tidigare ordval är försäkringskassans flexibilitet begränsad. Man hamnar mellan två relativt oflexibla system: försäkringskassan och olika former av utbildning. Utbildningar som inte låter dig studera på halvtid. Försäkringskassan som inte ser att t.ex. utbildning, är ett försök till att förbättra sig själv, inte ett bevis på att man är “bättre”.

Detta är en blogg för genier

Jag har ett eller två inlägg som är 90% färdigskrivna och som jag kanske eller kanske inte postar förr eller senare. Men inte just nu. I stället postar jag en lista på vilka böcker jag läser för tillfället:

Expedition L av Erlend Loe. En man som heter Erlend Loe bestämde sig för att organisera en expedition till Polynesien för att bevisa sin teori att sydamerikanska indianer åkte skridskor till polynesien. Erlend Loe skriver den typen av bisarra, humoristiska berättelser. Visst “experterna” med deras “bevis” anser att polynesierna kom från Asien med båtar. Men Erlend var hyfsat säker på att polynesierna kom från Sydamerika på skridskor. Han förtjänar uppmärksamhet, var inte hans fakta lika giltig som alla andras fakta?

Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Det är en bok för geni och det är anledning till att jag kanske inte kommer att läsa ut romanen. Två tjocka volymer med genial text är mycket. Och det var en hänvisning till en av Musils beskrivning av Österrike-Ungern. Han skrev att det var ett land för geni, och det troligtvis var anledningen till att landet föll. (Den elaka kommentaren är att USA verkar ha jobbat hårt på att i alla fall undvika problemet att vara ett land för genier). Jag har läst boken tidigare och jag gillade boken men kanske inte så mycket som jag låtsades gilla den.

Humm. 1913 när Mannen utan egenskaper utspelar sig dyrkades experter och genier. 1997 då Expedition L skrevs, det var det ett skämt att en vanlig person kunde hitta på egna vetenskapliga teorier, och säga emot experter. Nu tjugo år senare får självutnämnda experter, i bästa fall hänförda dilettanter, skrika ut sina hemmasnickrade “teorier” och kräva sin plats i rampljuset. Vi har sett och hört deras påståenden: Vaccin orsakar autism och lavemang botar autism (lavemang bota säkert också cancer). Klimatförändringarna är en myt. Modern växtförädling är alltid farlig. Natriumkarbonat botar cancer (natriumkarbonat botar säkert också autism). Jorden är platt, osv. En gång när jag satt på ett kafé (kaféet i Väven, Umeå) hörde jag några nyblivna mammor prata med varandra. De var inte bara mot vaccin, de ogillade D-vitamindropparna som rekommenderas till spädbarn. Ja, vad vet “big science” of vitaminer, de vet säkert bättre själva.

Jag har också Douglas Couplands Polaroids from the dead, på mitt nattygsbord. Men den boken passar inte min “teori”. Och på tal om min teori, naturligtvis tycker jag själv att jag är ett geni. Jag har hittat en koppling mellan två romaner och dagens samhälle. Jag förtjänar berömmelse för att ha skrivit ner detta inlägg.

 

Inlägg om piller, avslutas med en gnutta politik

20170708_173949-1

 

Detta är min ask till mediciner jag köpt på apoteket. I mitt arbetsprov till en skrivarkurs hade jag med följande meningar: “En förpackning med läkemedel och kosttillskott för evig ungdom, hälsa, lycka och maximal prestation är en accessoar i still med en mobil. Med andra ord, det är en annan högteknologisk snuttefilt och en annan högteknologiskt identitetsbricka.” Det var en av dessa apoteksaskar jag tänkte på. I min ask är det inget mer än antidepressiva läkemedel. Jag har inget som lovar evig ungdom och antidepressiva läkemedel lovar egentligen inte lycka. Om jag hade haft tabletter med Rapamycin i pillerasken hade det kanske varit annorlunda. De som säljer Rapamycin på nätet lovar om inte evig så i alla fall förlängd ungdom. Läkemedlet förlänger livet på rundmaskar, bananflugor och möss. Fast om man köper det på internet bryter man mot lagen. Det borde man i alla fall göra eftersom det är ett läkemedel. Dessutom vet man aldrig hur det är med risker. Åt andra sidan påstår en bekant till mig i Österrike att han planerar börja med Rapamycin när han fyller 40 år.

20170708_165345-1

Ovanstående bild däremot är relevant för tanken att läkemedel eller kosttillskott skulle ge oss lycka och evig ungdom. Jag köpte en burk med kosttillskott som lovar bättre minne samt grönt te från rayandterry.com. Köp inte från dem. Det är bara ett skam. Ray i rayandterry är Ray Kurtweil amerikansk “futurist” som tror att han kan leva för evigt genom att ta 150 kosttillskott per dag. Rättare sagt han tror att 150 kosttillskott per dag kommer att hålla honom levande tills bättre antiåldrandemediciner och möjligheten att ladda upp sig själv i datorer kommer. Som sagt var, köp inte från dem. Förnuftsmässigt sätt förstår jag att matchaDNA inte är bättre, och säkert inte heller sämre, än vanligt grönt te. På samma sätt förstår jag förnuftsmässigt att Memory support inte kommer att göra att jag presterar bättre. Det var under ett svagt ögonblick som jag beställde grejerna. Dessutom är de amerikaner, det betyder dels att man kan tvingas betala tull, dels kanske det är dax att bojkotta USA, av uppenbara skäl.  Om du nödvändigtvis ska experimentera med kosttillskott för lycka och ungdom, prova t.ex. brittiska eller tyska amazon. Inre marknad, inga tullar (eller hur?).