Om självskadebeteende, varning handlar om just det

Jag har nyligen nämnt att jag, för åratal sedan, fick sjukhusvård (på NUS) för några ärr från självskadbeteende. Det rör sig om tre större ärr efter skärsår på min vänsterarm, som behandlades. Behandling betyder här två sjukhusbesök med en kortisoninjektion per ärr, och besök. Ärren är inte borta men mycket av ärrvävnaden har bytit ned och de är inte lika röda som tidigare. Det finns antagligen mer metoder, en flyktig bekant till mig fick någon annan behandling. Jag tycker mig ha hört laser eller slipning nämnas.

Det jag funderar på nu är ett ärr som är helt obehandlat och sitter på mitt bröst. Det är minst lika stort och rött som ärren jag fick behandling för tidigare. Det är en ordentlig keloidbildning. Jag har fått kommentarer om det när jag badat. Frågan är om jag (mitt under pågående sjukhuskris, hur allvarlig den nu är) ska boka en ny tid hos plastiskkirurgen? Jag funderar på det i alla fall.

självskadebeteende
Photo by Pixabay on Pexels.com

Självskadebeteende, ett tag trodde jag att jag hade något att säga om det ämnet. Jag har, som synes, själv erfarenhet av det, men jag har inte gjort något sådant sedan våren 2005 (första gången jag gjorde det var våren 1996). Jag har ett hum om varför jag gjorde det, men jag vill inte skriva något om det här, av samma anledning som jag inte vill skriva mer exakt vad jag gjorde, det skulle kunna vara triggande för läsare.

Låt mig bara skriva följande, det var många år sedan jag läste Tom Jones av Henry Fielding men om jag minns rätt finns det en scen där Jenny faller av en häst. Hon verkar ok men för säkerhet skull bestämmer man sig för att åderlåta henne, så att säga i profylaktiskt syfte. En ung kvinna har just varit med om något traumatiskt och lösningen är att skära. Det är möjligt att människor länge, paradoxalt nog har uppfattat skärande som läkande.

 

Arbetsförmedlingen har sina egna klassifikationer

Jag blir trött. I veckan var jag på arbetsförmedlingen. Tydligen står det i deras papper att jag har “generella inlärningssvårigheter”, att jag är dålig på problemlösning och inlärning. Och att jag har en personlighetsstörning med fobisk karaktär.

Jag hade mvg i kemi. Jag har slutfört universitetskurser i kemi på heltid. Låter det som mina problem är inlärning och problemlösning? Nej, de papperna stämmer helt enkelt inte. Jag har mina egna problem, de behöver inte hitta på nya problem åt mig. Man har en svaghet, en neuropsykiatrisk diagnos och de skriver ner dig. Man skulle kunna skämt att man ibland undrar om de aktivt försöker göra oss bittra på samhället? Tills vi en dag kontaktar militanta extremister och säger: “Hej! Är ni militanta extremister? Jag är bitter på samhället och jag är duktig på kemi…” Varpå extremisterna – i en referens till den där Lorry-sketchen där nazister hatar österrikare – kommer att förklara att det är österrikare som har förstört det här landet och allt är deras fel*.

Nej, jag vet inte varför det är på detta sättet. Det kan vara att ovanstående, helt enkelt är vad arbetsförmedlingen skriver om sådana som jag. Du har en neuropsykiatrisk diagnos. Vi skriver att du har inlärningssvårigheter, var i sig det stämmer eller inte. Men det förklara inte var de har fått “personlighetsstörning” ifrån. Jag kan inte påminna mig att en enda psykolog har sagt jag skulle ha en personlighetsstörning. Kanske är problemet någon läkare som jag träffat i femton minuter och inte förstått någonting (en läkare som med största sannolikhet inte kommer från Österrike). Eller kan det vara att både sjukhuset och arbetsförmedlingen använder koder och det blir fel när man översätter en kod till en annan. Det sista är långsökt, jag skulle inte ha tänkt på det om det inte var för att jag själv har arbetat på sjukhuset med just de där koderna och kan tänka mig det blir fel. Hur som helst, jag ska inte överdriva, men visst är det naturligt att blir irriterad när en myndighet har information om en som inte stämmer.

* Om du undrar, nej, jag har inget emot österrikare. Ett par av mina facebook-vänner är österrikare. (En var en tjej jag försökte imponera på genom att berätta jag hade läst Robert Musil. Jag tror inte det fungerade.)

Ytligt om ofrivillig celibat

Har jag något att säga om det märkliga faktumet att män som lever i ofrivillig celibat nu blir terrorister? I alla fall om man ska tro rubriken till Linda Nordlunds krönika i Expressen: Bittra oskulder är de nya terroristerna.

Ja det handlar om vansinnesdådet i Toronto den 23 april i år. Som ni minns var gärningsmannen tydligen bitter över att han “inte fick ligga”. Det är ett vanligt problem för hetrosexuella autistiska män. Ja, ofrivillig celibat, inte att bli terrorist. Det borde säga sig själv att ytterst få tar ut sexuell frustration på det sättet. Så för att gå tillbaka till temat ofrivillig celibat, det handlar rimligtvis om biologi. Det är väl den gamla “sperma är billigt, ägg är dyra” hypotesen som säger att det, helt naturligt, är svårt för heterosexuella män att hitta sexpartners. Det hade varit konstigt om det inte hade varit extra svårt, det närmaste omöjligt, för oss autistiska män. Min fråga är hade det varit bra om vi som samhälle hade varit tydliga med detta? Blir man mindre bitter om man vet hur svårt det kommer att bli? “Dating is a women’s market”. Det är något vi kommer att få leva med så länge detta släckte bebor världen.

Visst, för att ta decennier-gamla referenser, år 1969, sjöng Monica Zetterlund i Hasse & Tage-revyn Spader Madame att Donna Juanita var lika pilsk som Don Juan. “Donna Juanita, syster till Don Juan / Hon gjorde samma sak som sin bror / trots att hon inte var en man!.” Och, påtal om biologi, i sin mest kända bok Den själviska genen, från 1976, skrev evolutionsbiologen Richard Dawkin att det kan finnas evolutionära anledningar för kvinnor ha många sexpartners. Det sagt, att kvinnor också är människor, betyder inte nödvändigtvis att det kommer att bli lätt. T.ex. min erfarenhet är att kvinnor inte gillar att ta första steget. Det är något som har ställt till det för mig. För mig har det hänt sådär en gång vart femte år att kvinnor tagit första seget (och det var när jag var ung och såg bra ut). Vilket är för sällan för att man ska lära sig hur man ska reagera på det.

Slutligen måste jag kanske upprepa vad jag alltid skriver på ämnet, nämligen att jag inte påstår det är lättare för autistiska kvinnor. De har ju mycket större risk att råka ut för sexuella övergrepp.

Ytligt om nostalgi


Foto: Wikimedia (Dr. Hagen Graebner, har givit tillstånd att dela bilden).

Det är dags att skriva ett personligt inlägg. Jag reste nyligen söderut för skrivkursen. Reste med tåg och under tågresor brukar jag läsa antingen Robert Musil eller Claudio Magris. Författare som man kan läsa hur många gånger som helst och alltid hitta något nytt i. Denna gång läste jag Claudio Magris Donau.

Sedan första gången jag läste Magris kapitel om Regensburg, har jag velat besöka den  staden om jag skulle råka vara i Bayern. “Lovord och nostalgi höljer sig kring den praktfulla gotiska och romantiska staden […] Kyrkorna, tornen, patricierpalatsen och skulpturerna berättar om förgången storhet, en berömmelse som man bara kan minnas men aldrig äga, som alltid funnits men aldrig finns. […] Regensburg har liknats vid Prag, den gyllene staden som också den endast tycks existera i minnet av en svunnen glans.” Från 1663 var Regensburg säte för riksdagen till Det heliga romerska kejsardömet av tysk nation. År 1663 var man redan nostalgisk till kejsardömets storhetstid. Och redan under Det heliga romerska kejsardömets storhetstid, var man nostalgisk till Romarriket.

Poängen är nostalgi och jag har alltid varit nostalgisk. Enligt Magris sträcker sig nostalgin i Regensburg tillbaka flera sekel. Min nostalgi handlar framförallt om 1990-talet. Jag var ung och det en tid med mycket färre islamister i Sverige och med mycket mindre högerextremism på internet. Det var en tid då vi trodde att den liberala demokratin hade vunnit och årtiondet inleddes med att Francis Fukuyama skrev boken Historiens slut*. Jag kan också vara nostalgisk till 2012. Ett år då jag började studera life science. Ett år då saker och ting verkade möjligt i mitt liv.

Ska jag fråga mig själv om min nostalgi har att göra med min autism? Om jag söker på orden “nostalgia autism” kommer jag naturligtvis att hitta personer som tror att autism och nostalgi hör ihop. Men också de som säger att autistiska är för rationella för att vara nostalgiska. Visst det finns något irrationellt med nostalgi, något farligt. I sammanhanget är Tyskland (och en rörelse som började i Bayern) en historisk varning om politisk nostalgi. Ni vet vad jag menar. Längta aldrig tillbaka till en auktoritär, militaristisk tid. Tro aldrig att du tillhör ett tredje rike, efter Det heliga Romerska kejsardömet och Det Tyska kejsardömet.

* Jag antar boken har samma problem som Dawkins Den själviska genen. Personer som bara har läst titeln, tror sig veta vad boken handlar om och tro sig veta att författaren är en idiot. Fukuyama varnade förresten i sin bok Our posthuman future (2002) att bioteknik skulle vara ett hot mot demokratin. Ironiskt nog har jag alltid känt att det är tvärt om. Man kan drömma om en framtid då bioteknik, posthumanism, kan rädda oss från oss själva.