Skepchick vs Mats-Eric Nilsson

I ovanstående klipp med rkwatson från skepchick.org, kritiserar hon Southampton-studien som visade på ett samband mellan färgämnen och hyperaktivitet hos barn. I artikeln Fejkröd mat säljer bättre skriver Mats-Eric Nilsson i förbifarten om färgämnen “som misstänks kunna orsaka hyperaktivitet hos barn.” Har rkwatson rätt i sin kritik av Southampton-studien? Är det Southampton-studien, Nilsson refererar till? Jag har inte svaren på de frågorna. Det enda jag uppmanar folk till är att var försiktig och tänka kritiskt. Antivaccincirkusen* har visat hur illa det kan gå när människor använder dålig vetenskap för att driva sina egna agendor.

* Som jag har skrivit om här: Min anti-anti-vaccinartikel, och som jag tyvärr känner att jag kommer att få återkomma till.

Falskt hopp

Alger är brainfood

Då och då, det förefaller nästan komma med jämna mellanrum, dyker det upp artiklar som lovar att mat kan göra dig smartare, kan påverka din mentala prestationsförmåga. Tex den här artikeln Bli frisk och smart med bär. Själv hatar jag den typen av artiklar, eftersom jag är en person som tar dem på allvar. Jag är den typen av människa som springer ner till affären och köper macadaminötter efter att ha sett ett youtubeklipp där någon kvinna säger att man blir smart av macadaminötter. Men naturligtvis fungerar det inte så.

Eller naturligtvis är detta bara min subjektiva upplevelse, det jag försöker säga är att den här typen av artiklar lovar för mycket. Genom att använda formuleringar som “bli smart” lovar de väldigt mycket, i alla fall om man tar det ordagrant. Om man tar det ordagrant levererar artiklarna bara falskt hopp. För att ta mig själv som exempel, min utflykt till universitet och högskolor var en katastrof. Om nu olika födoämnen – omega 3, grönsaker, mjölksyrejästa grönsaker (det finns alternativmedicinare som påstår att man kan bota/behandla/förebygga autism med fermenterad mat) – är så fantastiska, kan man tycka att jag efter att ha experimenterat med dem borde vara redo att återvända till universitet. Men som sagt var, det fungerar inte på det sättet. Jag säger inte att mat är oväsentligt för varesig den mentala prestationsförmågan eller den mentala hälsan, tvärt om, det jag säger är att den typen av tidningsartiklar lovar alldeles för mycket. Förresten jag som redan anser mig vara smart, blir jag ett geni om jag äter macadaminötter?

Sedan är det kanske anmärkningsvärt att samma personer som tror att man kan utföra mirakel med dieter med rätt näringsinnehåll, också är de som är konsekvent emot att använda genteknik för att förändra olika grödors näringsinnehåll. De anser sig veta att omega-3 fettsyror hjälper mot adhd, och de anser sig också veta att Monsantos über-soja, (för de kallar det säkert über-soy™) som producerar dubbelt så mycket omega-3 som vanliga sojabönor, är livsfarligt. Därmed inte sagt att jag tar ställning för GMO, jag har själv svårt att gilla GMO, åt andra sidan finns det riktigt coola vetenskapsmän och vetenskapsjournalister som gillar det.

Ps. Det här är inte mitt bästa inlägg, det skrevs delvis för at prova twingly.

Biologi

Jag är besviken, ännu ett av mina försök med mjölksyrejäsning har misslyckats, den här gången mjölksyrejästa rödbetor. Jag har länge experimenterat med fermenterad/jäst mat, i första hand surdegar och just mjölksyrejäsning som tex surkål. Och jag har lärt mig att mjölksyrejäsning är svårare än man tror, det börjar bara mögla oavsett hur renlig och hygienisk jag har varit. Nåja, fermentering kan beskrivas som biologiska experiment, som DIY-bioteknologi, det låter geekigt och så fort man skriver ordet “geek” blir texten relaterad till Asperger. Allvarligt talat är den här posten relaterad till psykologi, på det sättet att den handlar om hur jag tar besvikelser. Ja, även om det har blivit mycket bättre med åren är jag fortfarande dålig på att hantera besvikelser.

Om fettdoktorn och autism-aktivism

Jag har inte tänkt att jag skulle försöka bli en autism-aktivist eller någon autism-talesman, ändå håller jag på att glida lite åt det hållet. Först skrev jag en artikel till newsmill: Kunskap istället för alarmistisk retorik, tack. Och den här veckan har jag skrivit inlägg på Annika Dahlqvists, självaste Annika Dahlqvist, blogg där jag kommenterade hennes flört (jag kan inte hitta något bättre ord att uttrycka det med) med antivaccinrörelsen. Problemet med newsmillartikeln är att jag kortade ned den och vattnad ur den för mycket, medan jag är nöjd med min kommentar på Annika Dahlqvists blogg, länk.

Ok John Doe, jag ber om ursäkt, jag antar att jag kunde ha formulerat mig något försiktigare. Att Annika Dahlqvist är läkare gör henne inte till expert på autism, och det har hon, mig veterligen, aldrig hävdat. Just därför förlåter jag henne för det här inlägget, både du och jag vet att läkare är människor och inte kan vara experter på allt. Att hon är mer känd än jag är i det sammanhanget nog ännu mer oväsentligt, det säger sig själv att det inte heller gör henne till en autismexpert.

Men just eftersom hon är känd tycker jag det är ett problem att hon på det här sättet flörtar med antivaccinrörelsen. Det här är ingen dussinblogg, hon är ingen dussinläkare. Hon påverkar folk, vad hon skriver får konsekvenser, positiva och negativa. Det finns föräldrar där ute som har ångest över att de gav sina autistiska barn vacciner. Och det är bara en av alla skador antivaccinrörelsens giftiga retorik har orsakat hos barn, förädlar och hos autistiska. I USA finns fall där autistiska barn har dött när de utsatts för alternativ autismbehandling, eftersom deras föräldrar har trott att autism är ett förgiftningstillstånd som ska botas (iden att autism ska botas är kontroversiell).

Anser jag att Annika Dahlqvist är skyldig till sådant? Naturligtvis inte, inte för ett ögonblick, men för att inte liknande saker ska hända i Sverige vill jag se att alla ev. debatt om autism präglas av acceptans och kunskap. Ovanstående inlägg hjälper inte till att skapa en sådan debatt, tyvärr råkade hon länka till den förgiftade delen av debatten inte till den sansade. Därför förbehåller jag mig rätten att kritisera ovanstående inlägg. Som framgår av min blogg är jag själv autistisk, jag har 32 års personlig erfarenhet av tillståndet, det betyder inte att jag är expert eller att jag är talesman för autistiska men det kanske ger mig rätt att skriva denna kommentar.

Och givetvis spelar det ingen roll vad jag skriver, vem är jag att tror att någon skulle lyssna på mina tankar, men jag kan inte låta bli att försöka. Både i newmillartikeln och ovanstående kommentar skriver jag om acceptans och kunskap. Precis som jag skrev kan det gå illa om man inte har det, precis som jag skrev finns det otrevliga exempel från USA.

Kort text

Med internet kan vem som helst bli publicerad, det är bara att skapa en egen blogg. Samtidigt kan vem som helst få erfarenheten att bli censurerad, det är bara att skriva kommentera till tidningsartiklar eller bloggposter och förr eller senare kommer någon av dina kommentarer att plockas bort eller inte publiceras över huvud taget, och sedan kan du med välförtjänt (nåja) martyrskap klaga på att du “har blivit censurerad”.

Ovanstående hände mig en gång på en matlagningsblogg. Ja det är sant, en amerikans matlagningsblogg där jag hittade ett inlägg där bloggerskan gick på om en “autismepidemin” och om att den skulle vara orsakad av förändrade matvanor. Jag skrev en vänlig kommentar om att jag gillade hennes blogg men inte höll med henne i den här frågan, jag tror att ökningen av antalet diagnosretade fall av autism kan förklaras med att diagnoskriterierna hela tiden har bräddats och att diagnosmetoderna har förfinats.

Hon publicerade inte den kommentaren. Jag återvände inte till bloggen, jag var där för att läsa om surkål, inte för att få läsa ovetenskapliga omdömen om att jag har en epidemisk sjukdom. Och varför skulle vi lita på hennes texter, vem var hon att uttala sig tvärsäkert om autism?