Jag är egentligen inte kvalificerad till att skriva om metoo#

En modell över medvetandet är att det består av moduler. För att ta ett enkelt och demonstrativt exempel. Vi har alla bestämt oss för att äta nyttigt. Det är ett beslut som fattas i en specifik modul av medvetandet. Men sedan en dag tar en annan modul av vårt medvetande över, en modul som bara vill äta processat fett och socker. Finns det män därute som har fattat beslutet att aldrig sexuellt trakassera någon, men sedan tar en annan modul av deras medvetande över?

Följdfrågan är givetvis vad som kan göras åt det? Finns det något mer sofistikerat sätt att hindra sexuella övergrepp än att bara säga: “gör inte det”? Vad vi kan hoppas är att modet och längtan efter förändringar som uppvisas av kvinnorna i metoo# (utan att för den delen förminska de brottsoffer som inte syns på sociala media) i sig ändra våra moduler.

Advertisements

Så netflix, ASD och dejtande

Jag hatar egentligen ordet “cringe”, antagligen är en anledning till mitt ogillande av ordet att jag hatar den typen av humor. Tyvärr måste jag använda det ordet för Netflix-serien Atypical. Jag har bara sett halva första avsnittet av serien för jag klara inte att se mer. Huvudpersonen är en autistisk pojke i de sena tonåren. I första avsnittet kommer han, med hjälp av sin terapeft, på att han ska dejta. Resultatet är cringe. Det detta påminner mig om den gången The Onion hade en rubrik i stil med denna: “NASA-arbetaren meddelar att han kommer att närma sig en tjejen inom fem år”. Eftersom det är stereotypen av någon som arbetar på NASA, det är män som tycker att det är lättare att landa en rover på Mars än att få ett date. Och de har antagligen också ASD.

Men okej, jag har varit på två dejter i mitt liv och en av de gångerna visste tjejen i fråga inte att det var en dejt. Rättare sagt jag tänker på ett specifikt tillfälle, men ingen av oss såg det som en dejt. Jag ljuger och säger det var en en dejt eftersom det låter så cringe att bara ha varit på en dejt i sitt liv. Det ska nog tilläggas att även om vi tänker oss att män med ASD verkligen tycker det är svårare att få en dejt än att landa en rover på Mars, så betyder det inte det är lättare för kvinnor med ASD. Ni vet hur jag menar, det är säker värre för kvinnor med ASD som dejtar män. Det är farligt på ett helt annat sätt.

Men tillbaka till serien. Jag har som sagt var bara sett ca 30 min av den. Detta är ingen recension, bara ett igenkännande i att det är svårt att dejta.

Brittisk komik

Jag har tidigare frågat om det vetenskap eller litteraturen som bäst beskriver världen. Glöm det, de som bäst beskriver världen är komiker. Jag är en stor fan av den brittiska* komikern David Mitchell. Ett av mina favoritögonblick med honom är gången han förklarade att han var glad över att leva i ett land med dålig kundservice. Hans tankegång är ungefär följanden, om du har ett tråkigt jobb är det självklart att är du miserabel. Du ska inte behöva låtsas du är glad. Om du utför ett tråkigt jobb med ett leende på läpparna är du antingen en lögnare eller en idiot. Det är ett problem med arbetsförmedlingen, de vill att man själv ska vara entusiastisk över den typen av jobb som Mitchell skämtsamt tycker vi öppet ska visa vårt missnöje med.

Lustigt nog har jag förresten sett en sketch med honom postad på ett asperger-community. En sketch där David Mitchell är bestman på ett bröllop och agerar impopulär sanningssägare, eller med andra ord är ovanligt socialt klumpig i den sämsta tänkbara situationen.

* Enligt wikipedia är han född i England med en förälder från Skottland och en förälder från Wales, så han är verkligen brittisk.

Kommentar till krönika

Hanne Kjöller skrev nyligen en krönika om att hon inte vill personer som skadats av plastikkirurgi ska behandlas i den offentliga sjukvården. För att få fram sitt budskap tvinnas hon ta omvägen över utseendeideal, fotbindning i Kina och kvinnlig könsstympning:

“Såväl plastikopererade näsor som deformerade fötter och klitorisstympningar kan förklaras med samhälleliga förväntningar och idéer om attraktivitet. Och medan vi i Sverige applåderar mödrar som vågar gå emot en vämjelig och kvinnofientlig sedvänja långt där borta så fråntar vi kvinnor här hemma eget ansvar för att de chansar med sina framtida möjligheter att andas.”

Jag tror jag förstår hur hon menar. För henne handlar det om individens ansvar. Men jag ser inte anledningen att ta den omvägen. Det enklare synsättet är att sjukhuspersonal bara ska tittar på vad de har framför sig. I detta fall en skadad patient och tänka: “Vi behandlar skadade patienter, det är vad vi gör”.

För att berätta om mig själv. Jag har varit på plastikkirurgen inom landstinget. Det handlade om ärrbehandling, på ärr efter självskadebeteende. Om den offentliga sjukvården av ren kosmetiska skäl behandlar ärr jag själv direkt har orsakat, kan de behandla skador efter plastikkirurgi. Det är inget att snacka om. Om man på nytt vill ta en omväg skar jag mig på grund av ångest som var en följd av odiagnostiserad asperger. Om sjukvården hade diagnostiserat mig från å början hade de kanske inte behövt behandla mina ärr. Men att på det sätter utvärdera individens ansvar, mitt ansvar, kontra sjukvården är i mina ögon onödigt. Förövrigt, jag hade inte ens något egentligt problem med ärren, jag genomgick behandlingen mest för att andra inte skulle behöva se de stora, röda ärren.

Nedan: Bara en liten bild på hur min arm såg ut innan ärrbehandling.

Uppföljning, litteratur, biohackning, m.m.

Jag fick oväntad respons på mitt inlägg om biohacking/diy-bio. Jag tänker därför ta mig friheten att posta ett utkast till ett romankapitel som berör biohacking. Biohacking är ett tema från min “roman”, eller vad jag ska kalla det. Personerna i boken är Denny, David och Heidi. De bor mer eller mindre tillfälligt i en by på det småländska höglandet, Astrid Lindgren-land. För romantiska fantasier om att, igen mer eller mindre tillfälligt, ge upp det moderna livet, är ett annat tema. I detta utdrag har Heidi diktat ihop en historia. Detta efter en konflikt mellan David som är anti-GMO och Denny som berättade sin historia om just biohacking och hans arbete på en yoghurt som innehåller bakterier manipulerade för att tillverka kosttillskott:

Heidis historia: “I nuvarande Guatemala, bodde en gång en bonde som odlade något av de fröna som man odlade på den tiden och som snart kommer att säljas på nytt. För detta frö från mellanamerika kommer inom kort att lanseras som ‘nästa quinoa’. Denna bonde kunde inte veta att hans gröda om tusentals år skulle säljas som supermat. Det var inte därför han ogillade majs. Det var däremot mot hans princip att odla något så främmande som majs. Han frågade vilken vild växt grödan kom ifrån, men ingen visste. ‘Majsen kommer direkt från gudinnan’ och sedan sa de inte mer, för jag är dålig på pre-Columbian, amerikansk mytologi. Ni kanske märker att jag bara kallar honom för bonden, detta eftersom vare sig ni eller jag kan uttala hans namn. Vi är notoriskt dåliga på amerikanska språk från tiden innan Columbus.

Odlingssäsong efter odlingssäsong odlade bondens grannar majs, men han fortsatte envist med sin gamla, omoderna gröda. Detta tills högsommaren ett år då majsen omkring honom vissnade och dog. Hur mycket förståelse indianerna i Guatemala hade om mikrobteorin för sjukdomar, och specifikt mikrobteorin för växtsjukdomar vill jag inte spekulera om. Men de hade ingen skydd mot sjukdomen som dödade majsen. Mayaindianernas präster brukade öppna sina egna vener och offra blod till gudarna. Vi kan undra om dessa bönder för tusentals år sedan gjorde samma sak för att blidka gudarna. Alla utom vår konservativa bonde som lugnt såg sin gröda frodas på sina åkrar. ‘Där ser ni’ tänkte han, ‘man kan inte plantera vad som helst’. Generation, efter generation av bondens ättlingar bodde kvar i nuvarande Guatemala. En av dessa sentida ättlingar hette Jorge, nu behöver vi inte längre oroa oss över namn vi inte kan uttala, och han drevs från sina åkrar som de ägt i generationer. Det var den så kallade efterkrigstiden och liknande scener, med bönder som av nya ekonomiska system drivits från sina förfäders mark hade redan utspelats över hela världen i över hundra år. Antagligen var det på någon vis Wall Streets fel. Nu skulle bönderna till staden. Om just denna bonde hade haft bättre chans att få stanna kvar på sin mark om han inte hade varit konservativ som sin förfader, förtäljer inte denna historia.
Staden var Guatemalas huvudstad som kreativt nog var döpt till Guatemala city. Där fick Jorge en son vid namn Francesco, som tjugo år senare blev förälskad i en svensk biståndsarbetare Lotta Turonensis. Hon blev gravid och valde av naturliga skäl att föda barnet i Sverige, närmare bestämt på Sahlgrenska. Hon hade tänkt berätta för Francesco, det var bara det att hon hela tiden blev avbruten. Avbruten av saker som när en vampyr-fladdermus fladdrade förbi bordet de satt vid. För vampyrfadderöss finns verkligen. Lottas dotter Rebecca föddes utan att Francesco viste att han hade en dotter.
När Rebecca växte upp var det var något i henne som fick henne att vara lika konservativ när det gäller mat som hennes avlägsna förfader. Låt oss kalla det för epigenetiska ärvda minnen. För ordet ‘epigenetik’ är lika trendigt som quinoa. Hon bestämde sig för att inte äta något som inte nämns i Bibeln. Det var en diet som av en tillfällighet utesluter just majs, men även, tomater, jordnötter, squash, pumpa, med flera. Samt den stora uppoffringen att den uteslöt choklad. Inte kunde vi människor komma och odla vad som helst. Vår mat måste vara naturlig och kan det bli naturligare än det som vi åt på järnåldern? Det var hennes diet för skönhet, hälsa, maximal prestation, evig ungdom och allt annat vi ville ha från en diet.
Lyckligtvis för henne var hennes tid en tid då varuhusens olika avdelningar utökade antalet matprodukter. Bara för att ta ett exempel. Bönor nämns i Bibeln och detta var på den tiden då allt från från vit miso till thailändsk bönpasta introducerades i matbutiker. Hon kunde följa sin regel och ändå variera.
Men en dag dök något upp i Rebeccas sociala media-flöde som på alla sätt bröt hennes principer. Någon hade delat en länk om ett start up som ville göra en yoghurt med bakterier manipulerade till att producera något kosttillskott hon inte kunde uttala namnet på. Om hon hade frågat personer i hennes omgivning, hade ingen vetat mer om manipulerade bakterier och konstiga kosttillskott än vad bönder i mellanamerika viste om vilken gröda majs kommer ifrån. Skillnaden var att hon och hennes samtid hade experter som kunde svara på frågor om både yoghurten och om majs
Om folk lyssnade på expertutlåtande eller inte spelar för tillfället ingen roll. En dag var det ändå så att en av dessa yoghurt-tillverkare lyckades ta fram den ultimata yoghurten, med de ultimata bakterierna manipulerade med hjälp av enzymer tagna från en saltälskande bakterie. Den dagen kom Rebecca och hennes själsfrände att vara de med sämst hälsa i hela landet, Åt andra sidan, fram till den dagen kommer de ha en utmärkt hälsa. De levde i städer, de hade aldrig sått ett fält, men de var den stereotypa konservativa bonden, när bönderna själva använde alla nya tekniker de hade tillgång till.”

Vad jag trodde biohackning var

För att följa upp mitt senaste inlägg. Jag var kanske lite otydlig om vad exakt jag trodde “biohackning” var. Detta är ett exempel på vad jag trodde det var, min tolkning av ett recept på artisanal-gmo-“kaffe”. (Obs. näst sista meningen):

Du behöver:

Maskrosor
Rekombinant DNA
Ett våtlabb
Bakterien Agrobacterium tumefaciens.

1.Googla på vilka olika enzymer som behövs för biosyntes av koffein.
2. Beställ en plasmid med gener för att tillverka enzymer till biosyntes av koffein (plus promoter och terminator, behövs för att starta och avsluta avläsning av gener), samt en socker tolerans marker. Om ni kan rekombinera DNA kan ni göra detta steg själva med restriktionase och lingase enzymer.
4. Tillsätt plasmiderna till en kultur med a. tumefaciens-bakterier och ge kulturen en elstöt. Chocken hjälper plasmiden att ta sig in i bakterierna .
5. Infektera en kultur med celler från maskrosor med a. tumefaciens. Bakterierna kommer att föra in generna för biosyntes av koffein i växtcellerna.
6. Odla växtcellerna i ett medium med en sockerart som de i vanliga fall inte tål. Detta kommer att sortera bort de celler som inte har tagit upp plasmiden med generna för koffein tillverkning och sockertolerans. Gro maskrosor från cellkulturerna. Hoppas att maskrosorna tillverkar koffein. Rosta och mal maskrosroten. Brygg “kaffe” på roten. Ni har nu en mörk, koffeinhaltig dryck som inte tär på jordens resurser och som du vet säkert inte är plockad av barnslavar.

Ni kommer att gå på minor, det kommer att ta längre tid än ni tror, ni kommer antagligen att ge upp. Dessutom finns det lagstiftning om gmo, som jag inte rekommenderar ni bryter mot. Det sagt förr eller senare kommer ett team att ta fram en gröda i stil med ovanstående.

Biohack eller diy-bio

Bill Gates lär ha sagt att om han hade varit ung idag hade han hackat gener inte kod. När jag först hörde ordet “biohackning” utgick jag från att biohackning var precis det Gates pratade om, att hacka gener. Som killarna och tjejerna bakom det för några år sedan uppmärksammade Glowplants. De skulle ersätta lampor med självlysande växter, framställda med hjälp av en gen från eldflugor. De misslyckades. För mig som är lite bitter över dagens utbildningssystem är tanken på att hacka gener hemma i köket en symbol för något större. Jag syftar på tanken att utbildning och forskning inte bara ska ske på universitet. Amerikanen Josiah Zayner får ses som ett stort namn inom rörelsen och han pratar om att demokratisera vetenskapen. Göra vetenskapen tillgänglig för alla*. På samma sätt som Bill Gate satt i garaget och hackade kod, kan dagens unga sitta i köket – eller varför inte garaget – och hacka gener.


Biofluorescent tobaksplanta, framtagen med genteknik (Arz Electronica, Linz, Österrike). Det är inte det bästa fotot, men det är mitt foto. Och det är ett exempel på vad jag trodde biohackning var.

Så det var vad jag trodde biohackning var och det är något jag är försiktig positiv till. Men ordet har övertagits av en annan grupp människor. Ironiskt nog en grupp jag har svårt för. Så här skriver hälsobloggaren och biohackaren Marina Johansson**:

“En biohacker är en person som hackar sin egen kropp och hjärna för att bli den bästa versionen av sig själv, och pushar gränserna för att bli bättre än den genetiska set-upen har bestämt.”

Ovanstående låter som det jag tidigare har varit kritisk till***. Tanken om att göra allt för att “förbättra sig själv”. Det är vad André Spicer och Carl Cederström kritiserade i Wellnessyndromet. Och om jag ska nämna mig själv igen, mitt arbetsprov till Bona folkhögskola var ett embryo till en roman om just sökandet efter maximal prestation, skönhet och evig ungdom, genom dieter och piller. (Jag kom in.) Jag tror att nördar och hårt arbetande amatörer i enskilda fall kan leda forskning och utveckling framåt. Det finns historiska exempel. Men att använda vår nuvarande kunskapsnivå till att förbättra oss själva och övervinna biologiska begränsningar? Jag kan ha fel, fast jag tror risken är att det är ett falskt hopp.


* I sammanhanget, det finns ett TED-talk med skribenten Anya Kamenetz, där hon bl.a. säger att utbildning i framtiden nästan måste flytta från universiteten. T.ex. Indien har en så enorm, ung befolkning att det inte kommer att finnas universitetsplatser till alla.

** Jag vet, att länka till och kritisera en mycket större bloggare kan ses som ett försök att få uppmärksamhet. Jag har fått den kommentaren när jag kritiserade en annan bloggares anti-vaccininlägg. Men det fungerar egentligen inte. Man får inte uppmärksamhet på det sättet. För övrigt stötte jag på hennes blogg eftersom hon kritiserade Biggest Loser. Ett program som jag, som lekman, också är skeptiskt till.

*** Jag berör ämnet bla här: Herr Staël von Holsteina, tänk om det är så illa att misslyckas? och här: Hjärngym och smarta droger, två saker som inte fungerar. Det sistnämnda inlägget länkar jag till eftersom jag faktiskt har källor. Annars får jag erkänna att första inlägget bara är tyckande.

Vetenskap och lycka

“We Westerners, through this new science of ours, are going to conquer the seemingly unavoidable, the apparently eternal torture and suffering of man “

/ Lazzaro Spallanzani (1729-1799), citatet taget från Microbe Hunters av Paul de Kruif, därav engelskan.

“In the end it seems Buddhism and neuroscience have similar goals: What is this thing we call the mind, and how can we use it to make ourselves a little less miserable and a little happier? Maybe even just 10 percent happier, as Dan Harris wrote.”

/ Lori Chandler för bigthink, 2017

Ju mer vi vet, för naturligtvis vet vi mer nu än vi gjorde på sjuttonhundratalet, desto blygsammare har våra ambition blivit. I alla fall när det gäller människors lycka och frånvaro av lidande.

Herr Staël von Holsteina, tänk om det är så illa att misslyckas?

Observera att jag i följande inlägg inte är killen som säger åt dig att du inte ska följa dina drömmar. Jag vill bara vi ska erkänna att det finns en mörk sida av rådet.

Rich Piana (1971-2017) var en amerikansk kroppsbyggare och jag har faktiskt har sett en eller två av hans videos. I skrivandets stund var det bara någon vecka sedan han dog. Utan att egentligen uttala mig om det dödsfallet, kan vi nog allmänt säga, att såg man ut som Rich Piana har man gjort konstiga grejer med kroppen.

Rich Piana hade en dröm, han hade viljan och han gjorde allt för att nå sitt mål. Inklusive tog enorma mängder dopingpreparat. Han var ett extremt fall eftersom väldigt få drömmar innefattar tillväxthormoner för över 1000 USD per vecka. Men är inte läkemedel, doping, droger, för att öka sin prestationsförmåga den logiska konsekvensen av att ett samhälle som hela tiden säger åt dig att göra allt för att nå dina drömmar? Smartdrugs är något som har diskuterats mycket. Jag personligen är skeptisk till att t.ex. parkinsonmedicin eller narkolepsi medicin verkligen gör dig smartare eller mer produktiv. Men Silicon Valley påstås vara på narkolepsimedicin och mikrodoser LSD på samma sätt som kroppsbyggare är på hormoner.

Just budskapet om att alla måste jobba hårt för att nå sina mål fick jag en överdos av för någon vecka sedan när jag läste Johan Staël von Holsteinas krönika: Staël von Holstein: Det handlar inte om att vara född med pengar utan att vilja och kämpa. Han ställer frågan om det verkligen är så farligt att misslyckas? Jo tänk om det kan vara det? Det kan ge medicinska problem. Personligen har jag upplevt utbrändhet, ångest och depression. Det är rent medicinska problem, och jag fick dem utan att ta till något starkare än kaffe.

Nu säger vän av ordning att Johan inte uppmanar någon att ta till läkemedel för att nå sitt mål. Men dels, som sagt det är något av en logisk slutpunk av att göra allt för att nå sitt mål. Det är inte omöjligt att en ung kille som såg upp till Rich inspireras av Johans krönika till att göra “allt”. Dels, som jag också var inne på, även om det är en väldigt liten procent som tar till läkemedel för att nå sitt mål, betyder det inte att det är ofarligt att satsa > 10 000 timmar på ett mål, bara för att misslyckas. Utbrändhet, ångest och depression är också medicinska följder. Att lägga ner 10000 timmar på sin dröm bara för att få se den krossas låter inte direkt hälsosamt. Låt oss åtminstone erkänna det. Eftersom jag har egen erfarenhet kan jag gå längre än att säga att det låter hälsosamt. För mig personligen skapade det ångest och depression.

Ovanstående handlar om individnivå. Vi har också frågeställningen vad Johans det är bara att jobba hårt och ha vilja attityd. Ja varför skapa ett inkluderande samhälle, när alla som är utanför bara är det eftersom de inte har jobbat hårt. Varför erkänna att utbildningsväsendet inte passar alla, när de som misslyckas gör det eftersom de inte jobbar tillräckligt hårt.

Nätdejting om du tycker ditt självförtroende är för bra

Logo-Tinder.svg

En anledning till att jag valde just fredagar som “bloggdag” när jag bestämde mig för att uppdaterar minns en gång var att andra dagar redan var upptagna i mitt schema. T.ex. var torsdag min “nätdejtingsdag”. Dejtingsidor fungerar ju inte så jag tänkte det skulle vara bra att bara besöka en sådan sida en gång i veckan. Det är ingen mening ge med att bli frustrerad oftare än så.

Japp frustrerande. Man kan fråga sig varför nätdejting inte fungerar för mig. Folk tror utseende spelar roll och visst jag kanske ser inte lika bra ut som jag gjorde för tio år sedan. För jag är över över 35 och ingen som är över 35 ser lika bra ut som de gjorde för tio år sedan. Men jag ska inte skriva en onödig utläggning om åldrande. Det är helt enkelt så att dejtingsidor är frustrerad.

Första gången jag provade en dejtingsida var för tre år sedan (och hade en profilbild från 2012 då jag var ung och vacker, haha). Som en pojke som letar efter en kvinna var problemet att det gick veckor mellan att någon överhuvudtaget besöker ens sida. Det var frustrerade. Men jag ska inte sticka en för stor offerkofta. Jag vet naturligtvis att tjejer har sina minst lika frustrerande problem med den typen av sidor (som jag har frågat förut, fungerar det bättre för samkönade par?). För tjejer kanske Tinder är bättre av den anledningen, killar kan inte skriva till dem hur som helst. För män kvarstår problemet. Det sagt, snälla missförstå mig inte. Jag föreslår inte att kvinnor ska vara mindre kräsna på dejtingsidor. Det tillhör livet att bli “ratad”, någon gång har jag t.o.m. varit den som avvisar.

Förresten om jag ser en tjej på Tinder som skriver något i stil med att hon inte vill ha något seriöst, eller något annat som mer eller mindre indikerar att hon skulle vara ute efter sex och inget mer, tänker jag att det är någon typ av vetenskaplig studie för att se hur många killar som sveper höger. Även om 100 % av de få Tinder-profilerna som är på det sättet skulle vara äkta, skulle det vara säkrast att anta det bara var en undersökning.