Detta är en blogg för genier

Jag har ett eller två inlägg som är 90% färdigskrivna och som jag kanske eller kanske inte postar förr eller senare. Men inte just nu. I stället postar jag en lista på vilka böcker jag läser för tillfället:

Expedition L av Erlend Loe. En man som heter Erlend Loe bestämde sig för att organisera en expedition till Polynesien för att bevisa sin teori att sydamerikanska indianer åkte skridskor till polynesien. Erlend Loe skriver den typen av bisarra, humoristiska berättelser. Visst “experterna” med deras “bevis” anser att polynesierna kom från Asien med båtar. Men Erlend var hyfsat säker på att polynesierna kom från Sydamerika på skridskor. Han förtjänar uppmärksamhet, var inte hans fakta lika giltig som alla andras fakta?

Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Det är en bok för geni och det är anledning till att jag kanske inte kommer att läsa ut romanen. Två tjocka volymer med genial text är mycket. Och det var en hänvisning till en av Musils beskrivning av Österrike-Ungern. Han skrev att det var ett land för geni, och det troligtvis var anledningen till att landet föll. (Den elaka kommentaren är att USA verkar ha jobbat hårt på att i alla fall undvika problemet att vara ett land för genier). Jag har läst boken tidigare och jag gillade boken men kanske inte så mycket som jag låtsades gilla den.

Humm. 1913 när Mannen utan egenskaper utspelar sig dyrkades experter och genier. 1997 då Expedition L skrevs, det var det ett skämt att en vanlig person kunde hitta på egna vetenskapliga teorier, och säga emot experter. Nu tjugo år senare får självutnämnda experter, i bästa fall hänförda dilettanter, skrika ut sina hemmasnickrade “teorier” och kräva sin plats i rampljuset. Vi har sett och hört deras påståenden: Vaccin orsakar autism och lavemang botar autism (lavemang bota säkert också cancer). Klimatförändringarna är en myt. Modern växtförädling är alltid farlig. Natriumkarbonat botar cancer (natriumkarbonat botar säkert också autism). Jorden är platt, osv. En gång när jag satt på ett kafé (kaféet i Väven, Umeå) hörde jag några nyblivna mammor prata med varandra. De var inte bara mot vaccin, de ogillade D-vitamindropparna som rekommenderas till spädbarn. Ja, vad vet “big science” of vitaminer, de vet säkert bättre själva.

Jag har också Douglas Couplands Polaroids from the dead, på mitt nattygsbord. Men den boken passar inte min “teori”. Och på tal om min teori, naturligtvis tycker jag själv att jag är ett geni. Jag har hittat en koppling mellan två romaner och dagens samhälle. Jag förtjänar berömmelse för att ha skrivit ner detta inlägg.

 

Advertisements

Om Helena Dahlstrands bok


Foto: Förlaget

Jag har nu läst Ska det vara såhär av Helena Dahlstrand, Peter Dahlstrand och Susanna Simonsson, utgivet på Duo Dito Förlag. På sätt och viss låter det som en historia som har berättats förut. Det är nämligen historien om Sanna, en ung flicka med bland annat ångest, självskadebeteende och ätstörningar, och media har älskat att skriva om just flickor med just de problemen. Skillnaden är att historien här till stor del berättas från föräldrarnas perspektiv, och att flickan här har högfungerande autism och ADD. Rätta mig om jag har fel, men det är inte den vanliga diagnosen när media tar upp flickor med ångest, ätstörningar och självskadebeteende. Detta var den lätta delen av detta inlägg att skriva. Nu kommer det som var svårare att skriva. Genom att läsa boken får man inblick i en familj och deras frustration och kamp, det är något som är svårt att kommenterar, svårt att recensera. I alla fall för mig, det är för personligt.

Därför skriver jag reflektioner och jämförelser mellan mig och Sanna i boken, inte en recension av boken. För att vara lite självutlämnande, just självskadebeteende är något som jag länge trodde jag hade något att viktigt att berätta om. Jag har egen erfarenhet av det, första gången jag gjorde det var 1996, sista gången 2005. Men egentligen är kanske det ända jag har lärt mig av det är att folk ibland frågar om synliga ärr, och att de kortison-injektionerna jag fick 2009 inte var tillräckligt för att dölja ärren. Så egentligen har jag inga reflektioner om det. Förutom att jag kan undra vad jag utsatte mina föräldrar för när de såg såren?

Om jag fortsätter att skriva om mig själv, har jag några några frågeställningar. Vad är vad som gjorde att jag, i alla fall på ytan, verkade ha klarat mig igenom barndom och tonåren bättre än Sanna, jag klarade mig nämligen igenom grundskolan och gymnasiet utan att gå om klasser och utan IV-program, och om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan i Sannas situation? Efter att ha läst ungefär halva boken tänkte jag fåfängt att svaret på den första frågan kunde vara att jag klarade skolgången för att jag, vid sidan om mina problem, var ett begåvat barn. Jo, jag var ett begåvat barn, men alla begåvade barn med autismspektrumstörningar klarar inte skolan lika bra som jag gjorde, och senare i boken beskrivs Sanna som mycket intelligent. Så nej, svaret kan vara så enkelt som att jag hade tur. Det är i alla fall inte eftersom jag fick bättre hjälp. Jag hade en del speciallärare och all heder åt dem, men på min tid var kunskapen om autismspektrumet väldigt begränsad, jag är så pass gammal. Den andra frågan vågar jag mig inte på att spekulera över, och jag lämnar den helt.

En tredje frågeställning har att göra med vård- och skolpersonal. När föräldrarna i bok beskriver hur dåligt de blev bemötta av skolans rektor, kommer jag att tänka på det väldigt dåligt bemötande jag fick av en sjuksköterska för flera år sedan. Vård- och skolpersonal är bara människor, vi får acceptera att de gör misstag utan att det gör dem till dåliga människor. Men det finns också de som borde byta arbete. Frågeställningen bli hur många misstag skol- och vårdpersonal har “rätt” att göra innan det är dags för dem att börja leta efter ett nytt jobb? I en mer perfekt värld skulle det finnas passionerade människor inom vård och skola som verkligen reagerade på missförhållanden och som ställde sig på elevens/patientens sida.

Kommande bokrecension

Många av mina inlägg här har berört positiva aspekter med autismspektrumtillstånd, och det finns, men det ska inte glömmas att det också finns negativa. Det finns en anledning till att det kallas för en funktionsstörning. Det finns en anledning till att föräldrar i en del fall är så desperata att de tar sina autistiska barn till charlataner som lovar att bota dem – det sista är ett ämne jag antagligen kommer att återkomma till. Därför är det värt att nämna att jag ska försöka recensera Ska det vara så här? av Helena Dahlstrand, en bok som vad jag kan avgöra inte dukar för problemen som följer med neuropsykiatriska funktionsstörningar. Förhoppningsvis kommer jag att i dagarna få ett recensionsexemplar av boken.

För tio år sedan fick jag en essä om Douglas Coupland publicerad i Västerbottenskuriren, det är min största merit som "kulturskribent".