Boken jag inte kan läsa från pärm till pärm

Det tog lång tid för mig att läsa Konsten att fejka arabiska. Egentligen har jag fortfarande inte läst från pärm till pärm. Jag fick lov att hoppa över flera kapitel i mitten av boken, om hur hon under sju år far in och ut på psykiatrin. Det var för jobbigt att läsa. Däremot har jag läst och tidigare kommenterat de första kapitlen och nu tänkte jag kommentera två saker från de sista kapitlen.

Först Lina Liman använder en liknelse men en krycka. Tänk dig att du är född med en skada på ena benet som gör att du måste gå med krycka. Poängen är att du tror att om du bara tränar tillräckligt kommer du att kunna gå som alla andra. Det är ungefär så det är att ha ett odiagnostiserat, osynligt handikapp. I mitt och Limans fall då autism. Man förstår inte att alla andra inte kämpar lika hårt som du själv gör. Andra förstår inte hur hårt du har kämpat och ändå inte lärt dig metaforiskt gå utan krycka. Du kanske har fått höra det klassiska: “du kan om du vill”. De tror du är lat och inte vill förbättra dig själv. När du egentligen kämpar så hårt du kan.

Det andra från de avslutande kapitlet i hennes bok som jag kan kommentera är hennes kritik av psykiatrin. Jag fick diagnosen först när jag var 27, hon fick den ännu senare i livet. Varför missade psykiatrin under så lång tid våra uppenbara neuropsykiatriska funktionshinder? Jag har alltid tänkt mig att de dåliga erfarenheterna jag har från psykiatrin beror på dels kunskap om autism, dels för att jag hade oturen att träffa enstaka individer som inte passade till sitt jobb. Det tydligaste exemplet är kanske att en läkare som var med och feldiagnostiserade och felbehandlade mig redan hade en prickning från ansvarsnämnden. Men handlar det egentligen om något mer än bara enstaka personer. Om vi nu utgår från att dessa enstaka personerna är lika dåliga som jag upplevde dem, varför har de inte ersatts? Är det för att vi har brist på personal ? Brist på resurser? Ämnen utanför denna blogg. Fast jag antar att skola, polis, försvar, invandring, med mera också ska ha pengar och man därför inte kan lägga resurser på sjukvården hur som helst.

Advertisements

Detta är en blogg för genier

Jag har ett eller två inlägg som är 90% färdigskrivna och som jag kanske eller kanske inte postar förr eller senare. Men inte just nu. I stället postar jag en lista på vilka böcker jag läser för tillfället:

Expedition L av Erlend Loe. En man som heter Erlend Loe bestämde sig för att organisera en expedition till Polynesien för att bevisa sin teori att sydamerikanska indianer åkte skridskor till polynesien. Erlend Loe skriver den typen av bisarra, humoristiska berättelser. Visst “experterna” med deras “bevis” anser att polynesierna kom från Asien med båtar. Men Erlend var hyfsat säker på att polynesierna kom från Sydamerika på skridskor. Han förtjänar uppmärksamhet, var inte hans fakta lika giltig som alla andras fakta?

Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Det är en bok för geni och det är anledning till att jag kanske inte kommer att läsa ut romanen. Två tjocka volymer med genial text är mycket. Och det var en hänvisning till en av Musils beskrivning av Österrike-Ungern. Han skrev att det var ett land för geni, och det troligtvis var anledningen till att landet föll. (Den elaka kommentaren är att USA verkar ha jobbat hårt på att i alla fall undvika problemet att vara ett land för genier). Jag har läst boken tidigare och jag gillade boken men kanske inte så mycket som jag låtsades gilla den.

Humm. 1913 när Mannen utan egenskaper utspelar sig dyrkades experter och genier. 1997 då Expedition L skrevs, det var det ett skämt att en vanlig person kunde hitta på egna vetenskapliga teorier, och säga emot experter. Nu tjugo år senare får självutnämnda experter, i bästa fall hänförda dilettanter, skrika ut sina hemmasnickrade “teorier” och kräva sin plats i rampljuset. Vi har sett och hört deras påståenden: Vaccin orsakar autism och lavemang botar autism (lavemang bota säkert också cancer). Klimatförändringarna är en myt. Modern växtförädling är alltid farlig. Natriumkarbonat botar cancer (natriumkarbonat botar säkert också autism). Jorden är platt, osv. En gång när jag satt på ett kafé (kaféet i Väven, Umeå) hörde jag några nyblivna mammor prata med varandra. De var inte bara mot vaccin, de ogillade D-vitamindropparna som rekommenderas till spädbarn. Ja, vad vet “big science” of vitaminer, de vet säkert bättre själva.

Jag har också Douglas Couplands Polaroids from the dead, på mitt nattygsbord. Men den boken passar inte min “teori”. Och på tal om min teori, naturligtvis tycker jag själv att jag är ett geni. Jag har hittat en koppling mellan två romaner och dagens samhälle. Jag förtjänar berömmelse för att ha skrivit ner detta inlägg.

 

Romantik eller patologi

images

På temat psykisk hälsa och litteratur. En av de böcker som spelat stor roll i mitt liv är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque (1898-1970). Jag var sjutton år när jag läste romanen och den påverkade mig så starkt. Jag gick vidare och läste i princip allt som är tryckt av Remarque och jag har läst tre biografier över honom. Det jag skulle komma till är att om jag inte missminner mig beskriver en biografi kvinnor och alkohol som två av Remarques passioner. En annan biografi skriver däremot att Remarque var alkoholist med ett tvångsmässigt sexliv.

Visserligen var Remarque soldat i första världskriget och jag kan spekulera om att hade posttraumatisk stress. Men jag vet egentligen inget om hans psykiska hälsa, jag kan inte säga vilket ordval som bäst beskrev honom. Vi kan bara fundera på den uppenbara skillnaden i ordval. Den ena beskrivningen är romantisk, den andra sjukdomförklarar Remarques beteende. Som sagt var, något att spekulera över. Den andra formuleringen är mer modern. Inte har superi alltid sett som en sjukdom på samma sätt som det är nu? Vi kan även undra om vi idag har mindre av en ursäktande kultur: “Det är klart att Remarque dricker, han är en känslig konstnärssjäl som har sett mycket lidande och att ligga med filmstjärnor, det skulle alla män göra om de kunde”. Samtidigt om vi ska gå tillbaka i tiden, till en tid när kyrkan var starkare, ser inte kyrkan sådan här som “synd”? Det blir ett tredje perspektiv, men det är bara något jag nämner för att ha nämnt. Jag tror inte jag kommer länge, Erich Maria Remarques liv, precis som alla andra liv, kan ses på flera olika sätt. Idag skulle han kanske tas in på sjukhus. Idag skulle han ha tillgång till KBT och medicin mot ångest och tillgång till opiat-antagonisten Naltrexon som skrivs ut mot alkoholism med mera. Idag ser vi det som självdestruktivt att ta till flyktmetoder från ångest.

E.M. Remarque och det stortyska riket, (1986), Yngve Palmgren.
Erich Maria Remarque: The Last Romantic, (2003), Hilton Tims

Länge sedan jag skrev om romaner

player-one

 

En av de senaste böckerna jag läst var Player one av Douglas Coupland (2010) (ej att förväxla med Ready player one). Det är en typisk Coupland-roman, i Girlfriend in a coma (1998) refererar han flera gånger till Morrissey. I Player one refererar Coupland sig själv. I likhet med en handfull av hans tidigare verk spelar autism en roll i romanen. En av huvudpersonerna är en ung, vacker autistisk kvinna. Hon kommer in i historien genom att gå till en bar på närmaste flygplats med det uttalade målet att bli gravid. I sin tur för att vissa sin pappa att hon är mänsklig. Hon går också på “normalitetsträning” och hon tjänar sina pengar genom att föda upp och sälja vita möss. Vem vet, kanske skulle det passa många av oss att föda upp djur, istället för att försöka bli normala.

Nåja, även de andra karaktärerna och miljön de hamnar i är en upprepning. Coupland gillar att föra samman udda karaktärer som inte känner varandra. Det som är nytt är kanske att huvudpersonerna har åldrats med författare, tidigare var de yngre, nu äldre. En typisk Coupland-ide är också när han föreslår att läkemedelsbolagen borde ta fram ett läkemedel som får dig att känna dig som 11 september aldrig hänt. Anti-depressiva läkemedel och udda lösningar på hur de skulle fungera, samt hyllningar till 1990-talet är något Coupland nosat på tidigare.

Förresten en sak till, jag kan inte minnas att det är något han påstått tidigare men i Player one hävdar Coupland att det är lättare för äldre ensamma män än för äldre ensamma kvinnor att hitta någon. Jag måste undra om Coupland inte förstår heterosexuellt detande. Jag har alltid trott det är tvärt om. Det är svårare för män.
Det sagt, i bästa fall är romanen en introduktion till Douglas Couplands författarskap. Om någon läser Player one som första boken av Douglas Coupland och hen gillar romanen, då har hen något att se fram emot, Girlfriend in a coma och Generation A, är mycket, mycket bättre.

Om Helena Dahlstrands bok


Foto: Förlaget

Jag har nu läst Ska det vara såhär av Helena Dahlstrand, Peter Dahlstrand och Susanna Simonsson, utgivet på Duo Dito Förlag. På sätt och viss låter det som en historia som har berättats förut. Det är nämligen historien om Sanna, en ung flicka med bland annat ångest, självskadebeteende och ätstörningar, och media har älskat att skriva om just flickor med just de problemen. Skillnaden är att historien här till stor del berättas från föräldrarnas perspektiv, och att flickan här har högfungerande autism och ADD. Rätta mig om jag har fel, men det är inte den vanliga diagnosen när media tar upp flickor med ångest, ätstörningar och självskadebeteende. Detta var den lätta delen av detta inlägg att skriva. Nu kommer det som var svårare att skriva. Genom att läsa boken får man inblick i en familj och deras frustration och kamp, det är något som är svårt att kommenterar, svårt att recensera. I alla fall för mig, det är för personligt.

Därför skriver jag reflektioner och jämförelser mellan mig och Sanna i boken, inte en recension av boken. För att vara lite självutlämnande, just självskadebeteende är något som jag länge trodde jag hade något att viktigt att berätta om. Jag har egen erfarenhet av det, första gången jag gjorde det var 1996, sista gången 2005. Men egentligen är kanske det ända jag har lärt mig av det är att folk ibland frågar om synliga ärr, och att de kortison-injektionerna jag fick 2009 inte var tillräckligt för att dölja ärren. Så egentligen har jag inga reflektioner om det. Förutom att jag kan undra vad jag utsatte mina föräldrar för när de såg såren?

Om jag fortsätter att skriva om mig själv, har jag några några frågeställningar. Vad är vad som gjorde att jag, i alla fall på ytan, verkade ha klarat mig igenom barndom och tonåren bättre än Sanna, jag klarade mig nämligen igenom grundskolan och gymnasiet utan att gå om klasser och utan IV-program, och om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan i Sannas situation? Efter att ha läst ungefär halva boken tänkte jag fåfängt att svaret på den första frågan kunde vara att jag klarade skolgången för att jag, vid sidan om mina problem, var ett begåvat barn. Jo, jag var ett begåvat barn, men alla begåvade barn med autismspektrumstörningar klarar inte skolan lika bra som jag gjorde, och senare i boken beskrivs Sanna som mycket intelligent. Så nej, svaret kan vara så enkelt som att jag hade tur. Det är i alla fall inte eftersom jag fick bättre hjälp. Jag hade en del speciallärare och all heder åt dem, men på min tid var kunskapen om autismspektrumet väldigt begränsad, jag är så pass gammal. Den andra frågan vågar jag mig inte på att spekulera över, och jag lämnar den helt.

En tredje frågeställning har att göra med vård- och skolpersonal. När föräldrarna i bok beskriver hur dåligt de blev bemötta av skolans rektor, kommer jag att tänka på det väldigt dåligt bemötande jag fick av en sjuksköterska för flera år sedan. Vård- och skolpersonal är bara människor, vi får acceptera att de gör misstag utan att det gör dem till dåliga människor. Men det finns också de som borde byta arbete. Frågeställningen bli hur många misstag skol- och vårdpersonal har “rätt” att göra innan det är dags för dem att börja leta efter ett nytt jobb? I en mer perfekt värld skulle det finnas passionerade människor inom vård och skola som verkligen reagerade på missförhållanden och som ställde sig på elevens/patientens sida.