Ibland är huvudvärk psykologiskt, ibland är ångest somatisk

Bigthink lade upp en artikel med rubriken What if anxiety or depression is masking a more urgent problem. Det är något som jag har tänkt på sedan jag läste boken Prozac av Elizabeth Wurtzel. I boken beskriver hon hur hon var gravid och inte upptäckte det förrän hon fick missfall. Som jag förstod det trodde hon hennes graviditetssymtom var depression och ångest. Jag menar inte att att graviditet är ett “urgent problem” utan att hon missförstod något somatiskt som något psykologiskt. (Hoppas det var rätt ordval.) Som ung fick man lära sig att huvudvärk och magont skulle vara psykologiskt och inget att behandla somatiskt. En person i tjugoårsåldern som tror hen har fått en hjärtattack har med nästan 100% sannolikhet en ångestattack inte hjärtproblem. Men jag kan inte påminna mig att jag någonsin fick höra motsatsen, att vissa symtom skulle kunna bero på något somatisk istället för psykiska problem. Visst psykiatriker har skickat mig på provtagning men ingen har någon gång pratat om somatiska sjukdomar med mig.

Mitt konkreta exempel på hur svårt det verkar vara för psykiatrin att fundera på om dina symtom kan ha andra orsaker än psykologiska är den gången jag var inlagd för ångest och yrsel. Jag hade kraftig yrsel och den vården jag fick var kraftig psykofarmaka eftersom de tydligen var övertygad om att yrseln berodde på ångest. Till psykiatrins försvar var det jag som gick till psykiatrin och sa jag hade panikångest, men jag beskrev också min yrsel och att yrseln i sig gav mig ångest. I efterhand har jag tänkt att om jag hade gått till den vanliga akuten istället för psykakuten och klagat på kraftig yrsel hade jag möts på ett annat sätt. Deras första val hade inte varit att skylla på ångest, eller hade det? För kännedom, åratal senare gick jag igenom en yrselutredning och de hittade inget fel på mig. Vi kan inte veta varför jag hade (och har) problemet.

Mer om empati

empathy-9550064_l

Två teman jag återkommit till flera gånger är först frågan om vi är sjuka, felkonstruerade eller om autismspektrument är något naturligt. Det andra återkommande temat, som även detta inlägg handlar om är empati och autism. Men inte på det sättet du kanske tror. Det jag tar upp är neurotypiska problem när det gäller att förstå oss inom autisspektrumet. Lustigt nog har jag skrivit om när det gäller dejtande. Fast det (sex och samlevnad) är bara en del av fenomenet. Det är antagligen så enkelt att vi människor har svårt för att förstå personer som är väldigt annorlunda oss själva, därav empatiproblem mellan grupper, i detta fallet problem mellan autistiska och neurotypiska. Min poäng är att empati går åt båda hållen och här håller psykologen jag träffade i våras med. Om förståelse inte går båda vägarna blir det konstigt. “Det är ett problem att om du inte förstår mig. Fast om jag inte förstår dig är det helt okej. Se jag är normal, du är aspi. Jag har empati eftersom jag är normal och behöver aldrig anstränga mig för att förstå de avvikande. Det är du som ska förstå mig, annars kallar jag dig empatilös”

För att ta ett enkelt exempel. Enligt en uttjatad stereotyp hatar kvinnor att män aldrig frågar efter vägen. Det är inte så att jag här talar för alla män eller för alla med ASD, men för mig är det ingen enkel lösning att fråga efter vägen. Det är en svår lösning. För att frågar efter hjälp måste du först förklara vart du ska, och sedan uppfatta främlingens förklaring, två saker som kan gå fel. Jag har gått vilse i Köpenhamn just eftersom jag frågade efter vägen. Det är enklare att använda en karta.

Poängen är att för mig demonstrera kvinnan i klyschan hur dåliga vi är på att förstå varandra. Hon förstår inte att andra kan ha svårare att fråga om vägen än vad hon har. Det är helt förståeligt att hon inte förstår. Jag säger inte att jag är bättre själv. Jag tror vi lätt missförstår de som av olika skäl är väldigt olika oss själva. Du behöver inte anstränga dig för att förstå alla i världen, som jämfört med dig, är annorlunda. Men tänk på att empati kan gå åt båda hållen.

Dax att försöka uppdatera mer

Det finns en enkel anledningen till att jag inte har uppdaterat på ett tag. Jag har varit upptagen med flera projekt samtidigt. Förutom skrivarkursen där jag jobbar på en roman, har jag jobbat med en insändare och en grej för det sk Kulturverket. Plus då att jag har min dreamwidth-journal. För att inte tala om allt vardagligt: städa, betala räkningar, laga mat, baka bröd …

Jag tycker det är kul att skriva och även att experimenterar med matlagning och bakning, det är sätt att leva ut min kreativitet. Men allt detta tar energi. Speciellt att skriva en roman är ansträngande och något jag egentligen inte tror jag är kapabel till, jag vägrar bara att ge upp. Det sagt har jag material till en handfull blogginlägg som jag hoppas få upp snart.

Jag på TEDx : En dålig ide

Jo det var så att vi på en asperger-grupp blev inbjudna att föreläsa på det lokala TEDx. Om jag ska vara ärlig gjorde det mig arg. Att TEDx kan innehålla vilket skit som helst är en sak. Att jag kan vara kritisk till TED som koncept, även när föreläsaren är en stjärna som Craig Venter, är en sak. Kanske är problemet med det sistnämnda är att de dummar ner extremt komplicerad vetenskap. Plus att de som kan hålla fantastiska föredrag inte nödvändigt är de som är de bästa forskarna.

Men ovanstående är utanför ämnet. Det som är väsentligt i detta sammanhang är hur någon överhuvudtaget kan tro att en person som jag kan hålla ett föredrag med “Ideas worth spreading”? Förra året var en av talarna på TEDx professor Stefan Jansson. Han har, precis som Craig Venter, gjort något, båda jobbar med bioteknik. Jag har inte gjort något på samma sätt. Kvinnan som föreslog att vi skulle kunna hålla tal sa att “alla har något att berätta”. Även om vi säger att det är sant betyder det inte att alla kan hålla föredrag. Även om vi säger att någon som jag kanske har material, betyder inte det att vi kan hålla ett föredrag om det. För att citera en lärare jag har haft: “det gäller ju att stöpa materialet i en bärande form också”. Jepp, bara för att man kanske känner mycket, har varit med om saker, behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det.

Medelålderskris och medelmåttiga äventyr

Kebnekaise. Bild wikimedia.

När jag var runt 20 läste jag 8000+ biografin över Göran Kropp (1966-2002). Som ni mins cyklade han från Stockholm till Nepal där han besteg Mount Everest utan att använda extra syre. Han var en karaktär. I boken lär man sig att han festade mycket i gymnasiet, tills en dag när han bestämde sig för att sluta festa och att bli fallskärmsjägare. För fallskärmsjägare var den tuffaste militära utbildningen. Allt eller ingenting, fest hårt, träna hårt. När hans bästa vän dog i en bergsklättrasolycka, tog Kropp med sig sin väns isyxa till toppen av K2. Sedan dog Göran Kropp själv i en bergsolycka. Mer på ämnet.

1. Förra hösten föreslog min svåger att jag och han skulle bestiga Kebnekaise. Jag vet inte om han var allvarlig eller skojar. Men han är någon som jag skulle lita på som guide, för han är kvalificerad som en slags turistguide. Plus, han växte mer av mindre i skogen, kommer från en familj av jagare och fiskare.

2. Det sägs, och om du inte har någon anledning att tvivla på det, att om du tittar på statistiken när maratonlöpare springer sitt första maraton, är åren 29, 39 och 49 överrepresenterade.

3. Till minnet av Göran Kropp och hans äventyr startade hans dåvande flickvän Renata Chlumska the Kropp Challenge. Det går ut på att cykla till ett berg och bestiga det. I mitt fall skulle det då vara Kebnekaise som är mindre än en fjärdedel så hög som Mount Everest.

Tillsammans får vi att jag inte skulle springa ett maraton när jag är 39, utan ta The Kropp Challenge. Jag har ingen aning om hur svårt det är att klättra Kebnekaise, eller hur utmattande det skulle vara att cykla dit. Min första tanke är att det skulle vara möjligt. Min andra tanke är att jag inte längre är så ung och inte kan göra något sådant. Men det var fortfarande roligt att skriva ner detta.

Kaféliv

Nu under vårterminen studerar jag tillfälligt och jag fick som extraknäck jobb att skriva till ett kommunalt projekt. Låt mig säga några ord om den situationen. Den leder nämligen till en fråga senare i texten. Eftersom att jag studerar på distans och fick detta extraknäck kan jag idag, en vardag, på arbetstid sitta på ett kafé och skriva när andra arbetar. Kaféer, i alla fall europeiska kaféer, ska vara en arbetsplats och ett universitet där du för priset av en kopp kaffe ska kunna sitta i timmar och jobba eller studera. Visst jag har varit på riktiga universitet. På detta tema kan jag berätta att jag en sommar för många år sedan lekte med tanken på att resa till Bath, England. Sitta på biblioteket i universitetet i Bath och göra klart de sista uppgifterna på mina universitetskurser. Om ni undrar, ja jag hade mina anledningar att välja Bath university. Sitta på bibliotek och på kaféer, är det vad jag vill göra? Är det vad jag borde ha gjort?

I alla fall, vad jag tänkte ta upp nu är det faktumet att sitta på kaféer och bibliotek har den nackdelen att man inte känner sig delaktig i samhället. Missförstå mig inte, det är skönt och kul att få jobba på det här sättet. Det finns ingen anledning att tro detta kommer att vara permanent. Men om det skulle bli permanent, att hänga på kaféer är inget som konkret gör världen bättre. Om man vill göra sin plikt mot samhället, skulle vilja ge något tillbaka till samhället finns det mer konkreta saker att göra. Det gamla hederliga uttrycket “Till var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med min så kallade neuropsykiatriskfunktionsstörning har jag haft vissa behov. Jag haft tur och har inte haft någon egentlig anledning att klaga på välfärdsstaten. De ändå klagomålen jag har är Försäkringskassans hemska byråkrati och att enskilda sjukhusanställda jag har mött har varit långt ifrån perfekta. Men jag har hört värre historier och och anställda som är dåliga på sitt jobb finns överallt, inte bara på sjukhus.

För att gå vidare. Det känns ibland som om jag har mer att ge än vad samhället låter mig ge. Jag har, med mina förmågorna och brister, hamnat på monotona jobb där jag har varit underutnyttjad för att direkt citera en chef jag har haft. Eller så har jag, som nu, studerat på universitet eller folkhögskola. Hade jag kunnat ge mer? Vem beror det på att jag har varit antingen underutnyttjad eller mer eller mindre misslyckad student? Det beror på hur man ser på samhället, är det jag som har misslyckats eller är det samhället som har misslyckats med att inkludera mig?

Jag kunde kanske ha försökt mig på det treåriga biomedicinsk analytiker-programmet. Att jobba på sjukhus, hade varit just ett normalt jobb där man gör sitt för att hålla ihop samhället. Man gör sin plikt. Om man på ett riktigt uppenbart sätt vill hjälpa kan man med en sådan utbildning söka tjänst på ett sjukhus i ett katastrofområde. Kanske i ett flyktingläger i ett av Syriens grannländer. Jämför det med att sitta på bibliotek och kaféer. För att gå tillbaka till tidigare fråga, är det mitt fel att jag inte har den utbildningen eller är det samhället som skulle ha gett mig fler chanser och mer hjälp?

Mars är en grym månad (och gud)

De säger att tankar aldrig försvinner. Det som en gång har kommit in i huvudet kommer alltid att återvända. Det hela har att göra med den gamla exemplet “försök att inte tänka på en apelsin”, “Försök att inte föreställa dig hur du skalar apelsinen”. Det går inte att styra tankarna på det sättet. Jag kommer alltid att ha kvar min yrsel. Jag kommer att ha min ångest över att åldras (fram till den dagen då de lanserar antiåldrandemedicin). Vi kommer alltid att leva i värld så imperfekt värld att man undrar om den är ointelligent designad (i alla fall så länge detta släckte bebor världen …). Den goda nyheten är att jag kan lära mig bättre sätt att förhålla sig till allt detta.

Time out

Jag kan ändå skriva ner att jag kom in på en skrivarutbildning och jobbar med ett romanprojekt. Kommer kanske inte ha tid till den här bloggen. I sammanhanget kan jag också nämna att jag troligen kommer att återanvända en del texter från bloggen till ett projekt med Kulturverket.

Tack till eventuella läsare.

Årskrönika, något försenad

Förra året, ja vad säga om förra året? Även om jag inte tar hänsyn till storpolitiken, som jag inte kan göra något år, var det ett konstigt år. Eller kanske inte, det kanske bara var så att jag reagerade annorlunda på mycket som hände. Jag menar jag har har träffat personer som dricker för mycket, eller som hör röster om de inte tar antipsykotiska läkemedel, men förra året påverkades jag starkare av att träffa personer med problem. Kanske har det något av en mognadsfråga. Att jag bryr mig mer.

Relaterat jag har också träffat en kille som verkade tro han kunde bygga en evighetsmaskin i sitt garage. Det är så bisarrt, men jag antar jag ska tycka synd om honom, han kan verkligen ha problem. Alternativ säger han sådana där saker för att provocera. Vilket inte heller kanske är friskt.