Just det, NPF är också en del av den mänskliga kulturern


Jag har varken läst böckerna eller sett filmerna, jag antar att Lisbeth Salander är flickan med draktatueringen och att hon ser ut så här.

Jag funderar på om denna artikel av Lisa Magnusson, Psykbrudarnas roll i dagens tv-deckare, kan missförstås? I ingressen står det rakt ut: “Lisa Magnusson undrar över schablonen som inte tillåter kriminalseriernas kvinnor att vara människor.” Sedan i artikeln görs det en poäng av att “diagnostiseras” bl.a. Lisbeth Salander och Saga i Bron med asperger. Det är lätt att undra om hon menar att personer med funktionshinder eller psykiska sjukdomar inte är människor? Nej, poängen är inte att jag tror hon menar det, poängen är att det kan missförstås som om Lisa Magnusson menar det.

Eller så kan det missförstås som att Lisa Magnusson inte vill se karaktärer med med autism eller andra NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) i teveserier. För mig är det naturligtvis inget problem. Tvärtom, på nittiotalet klagade folk på att teveserien Vänner utspelade sig i New York, en av värdens mest multietniska städer, men ändå var skådespelarna i serien kritvita. Om man tycker det var fel att Vänner bara hade vita skådespelare i huvudrollerna, borde man i konsekvensens namn berömma kriminalserierna för att ha med kvinnor med NPF. Precis som alla etniciteter eller för den delen HBT-personer bör synliggöras i populärkulturen, bör NPF personer synliggöras i populärkulturen. Vi är också en del av samhället! Dessutom kan det mycket väl vara extra viktigt att synliggöra just kvinnor med NPF, autism med mera uppfattas fortfarande som ett problem för pojkar, inte flickor (på samma sätt kan man tänka sig att läkare kanske missar ätstörningar hos pojkar, eftersom det ses som ett tjejproblem). Visst jag förstår att Magnusson bara klagade på schablonerna, vilket jag själv har klagat på, hon kunde bara ha varit mer tydlig på det.

Edit: jag var inte den enda som reagerade på Lisa Magnussons artikel: Ann Heberlein: “Psykbrudarna” är blott människor

Med Tina i Bob’s burgers har TV (kanske) fått en bra skildring av autismspektrumet


Språkliga missuppfattningar kan bli dråpliga..

Senaste gången jag såg Bones var på ett British Airway’s-flyg mellan Vancouver och London. Ni vet den där lilla skärmen man, på de större flygplanen, har på ryggen av sätet framför sig. Jag såg avsnittet två gånger, efter varandra, men var så trött att jag inte kommer ihåg vad avsnittet handlade om. På planet gjorde jag också ett försök att prata med den unga backpacken samt det nygifta paret som alla tre satt på samma rad som jag. Kvinnan i paret sa att hon hade backpackat ensam när hon var 21 och “inte hade varit ensam en minut”. Min erfarenhet är totalt tvärtom. Kan våra olika erfarenheter till 100% bero på att hon var 21 och en flicka?

Det var en lite onödig anekdot. Men jag påminns om Bones eftersom jag såg Tina från Bob’s burgers beskriven som ett bra exempel på en autistisk fiktiv karaktär. En positiv sak med Tina skulle vara att hon skriver erotisk fanfiction, och vi tänker helt enkelt inte på att autistiska flickor skulle kunna vara intresserade av sex. Eller så tänker vi det, om vi har sett Dr. Temperance “Bones” Brennan i Bones och/eller Saga Norén i Bron och utgår från att de karaktärerna ska föreställa högfungerande autistiska. Hur det än är med deras kön och neurotypiskafunktionshinder är båda två karaktärerna intresserade av sex.

Helt ärligt, det jag vill ha sagt är att Tina i Bob’s burgers är mindre stereotypisk och känns mer verklighetstrogen än både Bones och Saga, speciellt Saga i Bron. Om jag skulle beskriva Saga för någon som aldrig sett Bron skulle jag säga att hon är som Temperance i Bones, gånger två. Bones var något av ett “guilty pleasure” för mig och jag har också sträcktittat på Bron och ingen av serierna säger rakt ut att deras karaktärer är inom autismspektrumet. Samtidigt, Bob’s burgers må vara en tecknad komediserie men ironiskt nog är det kanske där vi ska leta efter en realistisk skildring av autismspektrumet, hellre än att se på de “seriösare” kriminaldramerna Bones och Bron.

Positiva beskrivningar av autistiska, lita på Hollywood


Emily Deschanel och Ryan Cartwright i tv-serien Bones.

Det här var intressant, i somras såg jag flera avsnitt av tv-serien Bones enbart för att det ofta sägs att huvudpersonen Dr. Temperance “Bones” Brennan verkar ha Asperger. Men min favoritkaraktär i serien blev Vincent Nigel-Murray, jag kände igen mig en hel del i honom och enligt mig skulle han kunna ha Asperger. Jag gillade också att han var smart, kanske bara smart. Med det menar jag att Dr Temperance “Bones” Brennan är ett geni och genier är ovanliga – även bland Aspies – men att vara smart är inte så ovanligt – även bland Aspies – därför är det enklare att identifiera sig med smarta än med genier. Nåja, det som är intressant är att Vincent spelades av Ryan Cartwright, och tydligen spelar Ryan Cartwright numera den autistiska karaktären Gary Bell i science fiction-serien Alphas. Kul att just han spelar autistisk och kul att autismspektrument synliggörs.

Edit: Kort efter att jag skrivit detta tog DN faktiskt upp fenomenet med synligörandet av diagnoser i TV-serier, fast de använder inte de orden: Sjukt gott om om diagnoser i film och tv.

Är biokemi något för oss?

Min nya favoritblogg heter thautcast.com. Bloggen tar upp ett rikt urval av Asperger/autism-relaterade ämnen från behandlingsmetoder till mobbning till TV-serier – jag gillar speciellt inlägget om Amy Farrah Fowler i The big bang theory: Sad little tumor no one wants go dress shopping with. Men jag vill pånytt komma in på ämnet om ASD ibland kan ge fördelar och det ämnet skrivs det om i bla det här inlägget: Mainstream press recognize autism can have advantages.

Ett område som nämns är forskning (de visste vad de gjorde när de gjorde forskarna Sheldon Cooper och Amy Farrah Fowler till Aspies) och själv är jag inne på att jag ska forska med biokemi. På skämt kan jag säga att jag tänker lära mig biokemi genom youtube.