Detta är en blogg för genier

Jag har ett eller två inlägg som är 90% färdigskrivna och som jag kanske eller kanske inte postar förr eller senare. Men inte just nu. I stället postar jag en lista på vilka böcker jag läser för tillfället:

Expedition L av Erlend Loe. En man som heter Erlend Loe bestämde sig för att organisera en expedition till Polynesien för att bevisa sin teori att sydamerikanska indianer åkte skridskor till polynesien. Erlend Loe skriver den typen av bisarra, humoristiska berättelser. Visst “experterna” med deras “bevis” anser att polynesierna kom från Asien med båtar. Men Erlend var hyfsat säker på att polynesierna kom från Sydamerika på skridskor. Han förtjänar uppmärksamhet, var inte hans fakta lika giltig som alla andras fakta?

Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Det är en bok för geni och det är anledning till att jag kanske inte kommer att läsa ut romanen. Två tjocka volymer med genial text är mycket. Och det var en hänvisning till en av Musils beskrivning av Österrike-Ungern. Han skrev att det var ett land för geni, och det troligtvis var anledningen till att landet föll. (Den elaka kommentaren är att USA verkar ha jobbat hårt på att i alla fall undvika problemet att vara ett land för genier). Jag har läst boken tidigare och jag gillade boken men kanske inte så mycket som jag låtsades gilla den.

Humm. 1913 när Mannen utan egenskaper utspelar sig dyrkades experter och genier. 1997 då Expedition L skrevs, det var det ett skämt att en vanlig person kunde hitta på egna vetenskapliga teorier, och säga emot experter. Nu tjugo år senare får självutnämnda experter, i bästa fall hänförda dilettanter, skrika ut sina hemmasnickrade “teorier” och kräva sin plats i rampljuset. Vi har sett och hört deras påståenden: Vaccin orsakar autism och lavemang botar autism (lavemang bota säkert också cancer). Klimatförändringarna är en myt. Modern växtförädling är alltid farlig. Natriumkarbonat botar cancer (natriumkarbonat botar säkert också autism). Jorden är platt, osv. En gång när jag satt på ett kafé (kaféet i Väven, Umeå) hörde jag några nyblivna mammor prata med varandra. De var inte bara mot vaccin, de ogillade D-vitamindropparna som rekommenderas till spädbarn. Ja, vad vet “big science” of vitaminer, de vet säkert bättre själva.

Jag har också Douglas Couplands Polaroids from the dead, på mitt nattygsbord. Men den boken passar inte min “teori”. Och på tal om min teori, naturligtvis tycker jag själv att jag är ett geni. Jag har hittat en koppling mellan två romaner och dagens samhälle. Jag förtjänar berömmelse för att ha skrivit ner detta inlägg.

 

Romantik eller patologi

images

På temat psykisk hälsa och litteratur. En av de böcker som spelat stor roll i mitt liv är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque (1898-1970). Jag var sjutton år när jag läste romanen och den påverkade mig så starkt. Jag gick vidare och läste i princip allt som är tryckt av Remarque och jag har läst tre biografier över honom. Det jag skulle komma till är att om jag inte missminner mig beskriver en biografi kvinnor och alkohol som två av Remarques passioner. En annan biografi skriver däremot att Remarque var alkoholist med ett tvångsmässigt sexliv.

Visserligen var Remarque soldat i första världskriget och jag kan spekulera om att hade posttraumatisk stress. Men jag vet egentligen inget om hans psykiska hälsa, jag kan inte säga vilket ordval som bäst beskrev honom. Vi kan bara fundera på den uppenbara skillnaden i ordval. Den ena beskrivningen är romantisk, den andra sjukdomförklarar Remarques beteende. Som sagt var, något att spekulera över. Den andra formuleringen är mer modern. Inte har superi alltid sett som en sjukdom på samma sätt som det är nu? Vi kan även undra om vi idag har mindre av en ursäktande kultur: “Det är klart att Remarque dricker, han är en känslig konstnärssjäl som har sett mycket lidande och att ligga med filmstjärnor, det skulle alla män göra om de kunde”. Samtidigt om vi ska gå tillbaka i tiden, till en tid när kyrkan var starkare, ser inte kyrkan sådan här som “synd”? Det blir ett tredje perspektiv, men det är bara något jag nämner för att ha nämnt. Jag tror inte jag kommer länge, Erich Maria Remarques liv, precis som alla andra liv, kan ses på flera olika sätt. Idag skulle han kanske tas in på sjukhus. Idag skulle han ha tillgång till KBT och medicin mot ångest och tillgång till opiat-antagonisten Naltrexon som skrivs ut mot alkoholism med mera. Idag ser vi det som självdestruktivt att ta till flyktmetoder från ångest.

E.M. Remarque och det stortyska riket, (1986), Yngve Palmgren.
Erich Maria Remarque: The Last Romantic, (2003), Hilton Tims

Länge sedan jag skrev om romaner

player-one

 

En av de senaste böckerna jag läst var Player one av Douglas Coupland (2010) (ej att förväxla med Ready player one). Det är en typisk Coupland-roman, i Girlfriend in a coma (1998) refererar han flera gånger till Morrissey. I Player one refererar Coupland sig själv. I likhet med en handfull av hans tidigare verk spelar autism en roll i romanen. En av huvudpersonerna är en ung, vacker autistisk kvinna. Hon kommer in i historien genom att gå till en bar på närmaste flygplats med det uttalade målet att bli gravid. I sin tur för att vissa sin pappa att hon är mänsklig. Hon går också på “normalitetsträning” och hon tjänar sina pengar genom att föda upp och sälja vita möss. Vem vet, kanske skulle det passa många av oss att föda upp djur, istället för att försöka bli normala.

Nåja, även de andra karaktärerna och miljön de hamnar i är en upprepning. Coupland gillar att föra samman udda karaktärer som inte känner varandra. Det som är nytt är kanske att huvudpersonerna har åldrats med författare, tidigare var de yngre, nu äldre. En typisk Coupland-ide är också när han föreslår att läkemedelsbolagen borde ta fram ett läkemedel som får dig att känna dig som 11 september aldrig hänt. Anti-depressiva läkemedel och udda lösningar på hur de skulle fungera, samt hyllningar till 1990-talet är något Coupland nosat på tidigare.

Förresten en sak till, jag kan inte minnas att det är något han påstått tidigare men i Player one hävdar Coupland att det är lättare för äldre ensamma män än för äldre ensamma kvinnor att hitta någon. Jag måste undra om Coupland inte förstår heterosexuellt detande. Jag har alltid trott det är tvärt om. Det är svårare för män.
Det sagt, i bästa fall är romanen en introduktion till Douglas Couplands författarskap. Om någon läser Player one som första boken av Douglas Coupland och hen gillar romanen, då har hen något att se fram emot, Girlfriend in a coma och Generation A, är mycket, mycket bättre.

Claudio Magris från Trieste

Jag bläddrade i en bok av Claudio Magris. Vad säger man om hans språk? “… Marin kände inte till det nej som man trots att man älskar människor, djur, växter och levande ting stundom måste kunna säga till universum, till the big bang och till hela den efterföljande blodiga karnevalen …”

Förövrigt enligt någon på TripAdvisor kan man träffa Claudio Magris på Café San Marco i Trieste, ett café givetvis grundat på den tid då staden tillhörande Österrike.

Författaren till Den hemliga historien och Steglitsan

Om den amerikanska författaren Donna Tartt, hon har sagt att hennes första roman, där huvudkaraktärerna var studenter i klassisk grekiska, fick studenter i hela USA att studera grekiska. I hennes senaste roman är huvudpersonen en kedjerökande, högfungerande opiatberoende. Vad försöker hon inspirera? Jag gillade böckerna i alla fall. Speciellt gillade jag hennes debut, Den hemliga historien, och jag var själv i rätt ålder när jag läste den, lite över tjugo, för att se boken som genialisk. Hennes senaste roman heter Steglitsan och visst jag gillar den också, åt andra sidan hade jag kanske gillar ännu mer om jag fortfarande varit i tjugoårsåldern.