Detta är en blogg för genier

Jag har ett eller två inlägg som är 90% färdigskrivna och som jag kanske eller kanske inte postar förr eller senare. Men inte just nu. I stället postar jag en lista på vilka böcker jag läser för tillfället:

Expedition L av Erlend Loe. En man som heter Erlend Loe bestämde sig för att organisera en expedition till Polynesien för att bevisa sin teori att sydamerikanska indianer åkte skridskor till polynesien. Erlend Loe skriver den typen av bisarra, humoristiska berättelser. Visst “experterna” med deras “bevis” anser att polynesierna kom från Asien med båtar. Men Erlend var hyfsat säker på att polynesierna kom från Sydamerika på skridskor. Han förtjänar uppmärksamhet, var inte hans fakta lika giltig som alla andras fakta?

Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Det är en bok för geni och det är anledning till att jag kanske inte kommer att läsa ut romanen. Två tjocka volymer med genial text är mycket. Och det var en hänvisning till en av Musils beskrivning av Österrike-Ungern. Han skrev att det var ett land för geni, och det troligtvis var anledningen till att landet föll. (Den elaka kommentaren är att USA verkar ha jobbat hårt på att i alla fall undvika problemet att vara ett land för genier). Jag har läst boken tidigare och jag gillade boken men kanske inte så mycket som jag låtsades gilla den.

Humm. 1913 när Mannen utan egenskaper utspelar sig dyrkades experter och genier. 1997 då Expedition L skrevs, det var det ett skämt att en vanlig person kunde hitta på egna vetenskapliga teorier, och säga emot experter. Nu tjugo år senare får självutnämnda experter, i bästa fall hänförda dilettanter, skrika ut sina hemmasnickrade “teorier” och kräva sin plats i rampljuset. Vi har sett och hört deras påståenden: Vaccin orsakar autism och lavemang botar autism (lavemang bota säkert också cancer). Klimatförändringarna är en myt. Modern växtförädling är alltid farlig. Natriumkarbonat botar cancer (natriumkarbonat botar säkert också autism). Jorden är platt, osv. En gång när jag satt på ett kafé (kaféet i Väven, Umeå) hörde jag några nyblivna mammor prata med varandra. De var inte bara mot vaccin, de ogillade D-vitamindropparna som rekommenderas till spädbarn. Ja, vad vet “big science” of vitaminer, de vet säkert bättre själva.

Jag har också Douglas Couplands Polaroids from the dead, på mitt nattygsbord. Men den boken passar inte min “teori”. Och på tal om min teori, naturligtvis tycker jag själv att jag är ett geni. Jag har hittat en koppling mellan två romaner och dagens samhälle. Jag förtjänar berömmelse för att ha skrivit ner detta inlägg.

 

Advertisements

Romantik eller patologi

images

 

På temat psykisk hälsa och litteratur. En av de böcker som spelat stor roll i mitt liv är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque (1898-1970). Jag var sjutton år när jag läste romanen och den påverkade mig så starkt. Jag gick vidare och läste i princip allt som är tryckt av Remarque och jag har läst tre biografier över honom. Det jag skulle komma till är att om jag inte missminner mig beskriver en biografi kvinnor och alkohol som två av Remarques passioner. En annan biografi skriver däremot att Remarque var alkoholist med ett tvångsmässigt sexliv.

Visserligen var Remarque soldat i första världskriget och jag kan spekulera om att hade posttraumatisk stress. Men jag vet egentligen inget om hans psykiska hälsa, jag kan inte säga vilket ordval som bäst beskrev honom. Vi kan bara fundera på den uppenbara skillnaden i ordval. Den ena beskrivningen är romantisk, den andra sjukdomförklarar Remarques beteende. Som sagt var, något att spekulera över. Den andra formuleringen är mer modern. Inte har superi alltid sett som en sjukdom på samma sätt som det är nu? Vi kan även undra om vi idag har mindre av en ursäktande kultur: “Det är klart att Remarque dricker, han är en känslig konstnärssjäl som har sett mycket lidande och att ligga med filmstjärnor, det skulle alla män göra om de kunde”. Samtidigt om vi ska gå tillbaka i tiden, till en tid när kyrkan var starkare, ser inte kyrkan sådan här som “synd”? Det blir ett tredje perspektiv, men det är bara något jag nämner för att ha nämnt. Jag tror inte jag kommer länge, Erich Maria Remarques liv, precis som alla andra liv, kan ses på flera olika sätt. Idag skulle han kanske tas in på sjukhus. Idag skulle han ha tillgång till KBT och medicin mot ångest och tillgång till opiat-antagonisten Naltrexon som skrivs ut mot alkoholism med mera. Idag ser vi det som självdestruktivt att ta till flyktmetoder från ångest.

E.M. Remarque och det stortyska riket, (1986), Yngve Palmgren.
Erich Maria Remarque: The Last Romantic, (2003), Hilton Tims

Länge sedan jag skrev om romaner

player-one

 

En av de senaste böckerna jag läst var Player one av Douglas Coupland (2010) (ej att förväxla med Ready player one). Det är en typisk Coupland-roman, i Girlfriend in a coma (1998) refererar han flera gånger till Morrissey. I Player one refererar Coupland sig själv. I likhet med en handfull av hans tidigare verk spelar autism en roll i romanen. En av huvudpersonerna är en ung, vacker autistisk kvinna. Hon kommer in i historien genom att gå till en bar på närmaste flygplats med det uttalade målet att bli gravid. I sin tur för att vissa sin pappa att hon är mänsklig. Hon går också på “normalitetsträning” och hon tjänar sina pengar genom att föda upp och sälja vita möss. Vem vet, kanske skulle det passa många av oss att föda upp djur, istället för att försöka bli normala.

Nåja, även de andra karaktärerna och miljön de hamnar i är en upprepning. Coupland gillar att föra samman udda karaktärer som inte känner varandra. Det som är nytt är kanske att huvudpersonerna har åldrats med författare, tidigare var de yngre, nu äldre. En typisk Coupland-ide är också när han föreslår att läkemedelsbolagen borde ta fram ett läkemedel som får dig att känna dig som 11 september aldrig hänt. Anti-depressiva läkemedel och udda lösningar på hur de skulle fungera, samt hyllningar till 1990-talet är något Coupland nosat på tidigare.

Förresten en sak till, jag kan inte minnas att det är något han påstått tidigare men i Player one hävdar Coupland att det är lättare för äldre ensamma män än för äldre ensamma kvinnor att hitta någon. Jag måste undra om Coupland inte förstår heterosexuellt detande. Jag har alltid trott det är tvärt om. Det är svårare för män.
Det sagt, i bästa fall är romanen en introduktion till Douglas Couplands författarskap. Om någon läser Player one som första boken av Douglas Coupland och hen gillar romanen, då har hen något att se fram emot, Girlfriend in a coma och Generation A, är mycket, mycket bättre.

Claudio Magris från Trieste

Jag bläddrade i en bok av Claudio Magris. Vad säger man om hans språk? “… Marin kände inte till det nej som man trots att man älskar människor, djur, växter och levande ting stundom måste kunna säga till universum, till the big bang och till hela den efterföljande blodiga karnevalen …”

Förövrigt enligt någon på TripAdvisor kan man träffa Claudio Magris på Café San Marco i Trieste, ett café givetvis grundat på den tid då staden tillhörande Österrike.

Författaren till Den hemliga historien och Steglitsan

Om den amerikanska författaren Donna Tartt, hon har sagt att hennes första roman, där huvudkaraktärerna var studenter i klassisk grekiska, fick studenter i hela USA att studera grekiska. I hennes senaste roman är huvudpersonen en kedjerökande, högfungerande opiatberoende. Vad försöker hon inspirera? Jag gillade böckerna i alla fall. Speciellt gillade jag hennes debut, Den hemliga historien, och jag var själv i rätt ålder när jag läste den, lite över tjugo, för att se boken som genialisk. Hennes senaste roman heter Steglitsan och visst jag gillar den också, åt andra sidan hade jag kanske gillar ännu mer om jag fortfarande varit i tjugoårsåldern.

Gymnasiebibliotek eller “Dear diary my teen angst bullshit has a body count”

getxinfo

Bild förlaget.

Kan tänka mig att det är många vuxen poäng när man ser en bok frontad på ett gymnasiebibliotek och tänker “Varför är den boken frontad? Den är farlig för tonåringar!” Kanske lite väl specifikt för att finnas med i en regelbok för vuxenpoäng, men du vet den äldre generationen har alltid skrämts av ungarnas kultur. Boken jag såg på ett gymnasiebibliotek och fick mig att oroa mig för dagens ungdom var Ormar och piercing (2009) av Hitomi Kanehara, Modernista förlag. Jag kan förresten lägga in en spoiler varning här, tänker mer eller mindre berätta handlingen. Boken handlar om en tonårsflicka i Tokyo, hon dricker mer än vad som är nyttigt, hon skaffar piercingar och traditionella japanska tatueringar och vad titeln syftar på är att hon delar sin tunga. Det sista är inte traditionellt japanskt, vad jag vet började det med Erik “The Lizard Man” Sprague från Austin, Texas, USA, som delade tungan i slutet av 90-talet.

Tatueringar, piercingar och alkohol är inte helt ovanligt för tonåriga, men hon är väldigt självdestruktion – här kommer spoilern, i slutet av boken börjar hon t.o.m. ligga med killen som våldtog och mördade hennes pojkvän. Det jag tänkte var att tonåringar skulle tänka “tjejen i boken har tonårsångest, det har jag också så jag ska skaffa tatueringar och piercingar precis som hon och dela min tunga med hennes gör-det-själv metod”. (Eric Sprague delade inte sin tunga med någon primitiv gör-det-själv-metod, killen som gjorde det åt honom hade tillgång till lokalbedövning och medicinsk laser och han var professionell nog att sy ihop sårkanterna.) Och senare när hon träffar en bisexuell sadist kommer samma läsare att tänka “Hon har tonårsångest, jag har tonårsångest jag ska precis som henne skaffa mig en sadistisk älskare”. Precis som alla i min generation ville dejtar en psykopat efter att ha sett Winona Ryder dejtar en psykopat i Heathers. Heathers filmen där Winona levererar repliken “Dear diary my teen angst bullshit has a body count”. Ok det hände inte och Ormar och piercing är kanske inte en bok i ungdomskulturens huvudfåra. Men den vuxna jag, tycker tydligen att det är något mindre lyckat med att sätta en bok om självdestruktivitet i händerna på tonåringar.

Dagdrömmar, Penn Jillette, Claudio Magris

Något som är typiskt mig är att drömma ihop planer som jag inte kan genomföra. Vad jag har förstått är alexitymi vanligt hos personer med AS och alexitymi kan ge en minskad förmåga till att dagdrömmar. Jag åt andra sidan hade som ung många dagdrömmar och det händer fortfarande att jag dagdrömmer. Resor är typexempel på dagdrömmar som jag har men inte genomför. När jag var sexton drömde jag till och med om att “rymma med en cirkus” eller bli gatujonglör – jag kan jonglera med tre käglor, om någon undrar – precis som “den stora tänkaren” Penn Jillette gjorde innan han träffade Teller. Ni vet Penn inledde ett avsnitt av deras show med att säga: “När jag träffade Teller var jag en gatujonglör på drift mellan olika städer och Teller undervisade i latin. Det såg ut som en av oss skulle slösa bort sitt liv, men sedan sa Teller upp sin lärartjänst”.

Nu däremot läser jag Claudio Magris mästerverk Donau för andra gången och naturligtvis börjar jag fundera på om det är möjligt att själv göra samma resa utefter Donau som Magris gör i boken. En resa där Magris gör strandhugg efter Donau och berättar om, filosofer, konstnärer och stora tänkare som bodde vid den mäktiga floden. Jag är antagligen en av få personer som har fått lust att resa till Regensburg, eftersom Magris beskriver den lilla tyska staden – eller med svenska mått är det nästan en stor stad – vid floden, som en symbol över längtan till det förgångna.

Ja jag har en tendens att vara nostalgisk, kanske är det AS relaterat eftersom vi ogillar förändringar och det ända som aldrig förändras är det som redan har hänt. Men poängen med det här inlägget var min tendens att göra upp planer, tex planer över resor, som jag aldrig genomför. Att det är så pass svårt för mig att genomföra dessa planer. Och det känns lite konstigt att göra ett blogginlägg utan att nämna Japan, men det är inte vad den här bloggen handlar om, det blir inte bättre av att jag oroar mig och vem vet, de värsta farhågorna kanske inte besannas.

Elektroniskt bläck

Jag tog den här skärmdumpen för att vissa att vi som bor i Europa inte får ladda hem Douglas Couplands biografi om Marshall McLuhan. Jag har haft glädje av min Kindle men det finns anledningar att inte köpa en. En anledning är att den bara har en funktion, nämligen att läsa böcker från amazon. Och tydligen bor man i Europa har man inte ens tillgång till hela amazons utbud. Marshall McLuhan (1911-1980) var kanadensisk professor i engelsk litteratur och litteraturkritiker men också känd för att ligga bakom uttrycken “informationssamhälle” och “Global Village”, eventuellt kan det därför ses som ironiskt att jag inte kan använda modern informationsteknologi till att läsa en bok om honom. Förövrigt beskrivs McLuhan, i Jan Söderqvists recension av Couplands bok, som “på gränsen till autism” – undra om det var Söderqvists åsikt, för vi vet alla att kulturskribenter är utbildade på att ställa psykiatriska diagnoser – och förövrigt har ju var och vartannat nyskapande “geni” i efterhand tillskrivits diagnosen autism – Einstein får väl vara typexemplet. Det är ett intressant ämne (som jag har skrivit om i ett annat sammanhang).

En sak som jag gillar med Kindle är att man kan ladda ner äldre böcker billigt, tex har jag köpt Crime of the Congo av Arthur Conan Doyle för bara 3 $. Åt andra sidan ligger äldre litteratur ute på google books, eller hur? Gratis? Man kanske skulle köpa en Android tablet istället. Det är bara att konstatera att jag inte hänger med i utvecklingen av detta informationssamhälle.

Moberg, arbetsdelning, Asperger

Låt oss titta på Vilhelm Mobergs stora romanserie om utvandrarna. Historien är välkänd Karl Oskar och Kristina migrerar till USA. Väl framme gick Karl Oskar själv ut i skogen för att leta mark, han fick röja marken själv, och själv bygga en stuga. För att sedan börja odla flera olika grödor: vete, råg, potatis, majs, osv, och och samtidigt föda upp djur – hönor, kor, hästar, osv. Med andra ord, Karl Oskar och Kristina var tvungen att ha kunskaper om flera olika områden. Om skogshuggning, om husbyggande, om odlandet av flera olika grödor, om hur flera olika djur ska tas om hand, om flera olika hantverk. I dag kanske en bonde i Minnesota bara odlar en eller två grödor (och även om Karl Oskar var imponerad av skörden, var skördarna för 150 år sedan ingenting jämfört vilka väldiga kvantitet modernt industrialiserat jordbruk ger), samtidigt som han helt enkel köper allt annat han behöver.

Det jag pratar om är arbetsdelning. Mobergs karaktärer var mer eller mindre självförsörjande. Tack vara arbetsdelning kan vi moderna människor specialiserad oss på ett jobb, en uppgift, en gröda, och i stället för att behöva tillverka allt själva kan vi handla varor, varor som själva är frukten av andras specialiserade arbete. Och detta är mycket mer effektivt än självhushållning, om du inte tror mig kan du försöka tillverka din egen Iphone från scratch.

Ok, jag är rädd för att vara långrandig men saken är den att jag är glad att jag är född nu, jag skulle vara värdelös på självhushållning. Just det här med att vara allround, kunna många olika saker är något som vi med snäva intressen av naturliga skäl är dåliga på. Vår moderna värld med väl utvecklad arbetsdelning har inte bara gett oss Iphones och högeffektivt jordbruk*, utan även gett oss en tillvaro där människor med snäva intressen kan passa in. I Mobergs romaner var det den hårt arbetande, självägande bonden som gjorde allt själv som blev framgångsrik, i dag har vi med snäva intressen och specialintressen en större chans att bli uppskattade för vad vi kan.

* Här finns det ett problem, personer som Michael Pollan och Eric Schlosser hävdar att modernt jordbruk, framförallt det amerikanska, producerar mat av låg kvalitet. Men behöver det alltid vara så? Kanske vi om tio år använder högteknologiskt geek jordbruk (på google får man faktiskt träffar på “geek farming”) till att producera mat av hög kvalitet.

Halvt formellt skriven text

Jag har bläddrat i Inger Jalaks Sex, kärlek och Aspergers. Ja det är två ämnen som alltid är intressanta även om de inte är aktuellt för mig själv. Hon beskriver flirtning så här “Har du varit vid Hornborgarsjön och tittat på trandans någon gång? Ungefär så går det till.” Som om det nu skulle gör någon klokare. Något som är smått relaterat och som jag ibland har tänkt på är det är med “Aspergare” och kroppskontakt. Det sägs ju att vi ogillar kroppskontakt och beröring, och jag har flera gånger upplevt beröring som obehagligt, men andra gånger har det varit tvärt om. Låt mig berätta om ett bra minne som involverar kroppskontakt. Jag var sjutton år, vårterminen på andra året i gymnasiet var slut och innan vi skildes för sommarlovet fick jag tre-fyra kramar av flickor i klassen. Som sagt var uppskattade jag kramarna väldigt mycket, de gånger under lovet som jag mådde riktigt dåligt, behövde jag bara tänka på de kramarna för att jag skulle må lite bättre. Jag kunde använda minnen av kroppskontakt som ett antidepressivt medel.

Hur som helst kommer jag läsa mer i Jalaks bok (om jag kan slita mig från min amazon kindle, men det är en annan historia) och säkert skriva mer om den.

Edit: Tack vare att någon hittade detta inlägg genom att googla på “inger jalaks”, insåg jag att jag har stavat fel, hon heter Inger Jalakas inte Inger Jalaks. Om du som googlade råkar läser detta, tack för hjälpen.