Bokförlaget Karneval, Monsanto, Ukraina, anti-psykiatri, ja det är soppa

Det finns ett antal bokförlag jag inte skulle sakna om de gick i konkurs*. Kanival förlag är ett av dem, egentligen är det mer aktuellt för denna bloggen att kritisera dem för att ha get ut en anti-psykiatri bok, men istället ger jag mig in i storpolitiken. Karneval ger nämligen ut boken Strangelove-effekten av Pilger, en bok som ger prov den mest absurda tillämpningen av “argumentum ad monsanto” (Monsanto är ondskefullt, Monsanto tillverkar gmo, alltså är gmo ondskefulla) jag någonsin sätt: “Tillverkarna av genmodifierade utsäden, bland dem det beryktade företaget Monsanto, är ute efter Ukrainas bördiga åkerjord.” Vad menar han med det, vad är logiken? Monsanto vill sälja sitt utsäde till Ukraina, därför är det kanske nästan bra att det är krig i Ukraina?

Det finns många myter om gmo och Monsanto (t.ex. i verkligheten säljer företaget inte frön med “terminator gener”) men det är en annan historia. Att dra in myterna som en del i krigspropaganda – för att hoppa på ett invaderat land, Ukraina – det trodde jag aldrig jag skulle få se.

* Amazon kanske kan hjälpa oss med det.

Om Helena Dahlstrands bok


Foto: Förlaget

Jag har nu läst Ska det vara såhär av Helena Dahlstrand, Peter Dahlstrand och Susanna Simonsson, utgivet på Duo Dito Förlag. På sätt och viss låter det som en historia som har berättats förut. Det är nämligen historien om Sanna, en ung flicka med bland annat ångest, självskadebeteende och ätstörningar, och media har älskat att skriva om just flickor med just de problemen. Skillnaden är att historien här till stor del berättas från föräldrarnas perspektiv, och att flickan här har högfungerande autism och ADD. Rätta mig om jag har fel, men det är inte den vanliga diagnosen när media tar upp flickor med ångest, ätstörningar och självskadebeteende. Detta var den lätta delen av detta inlägg att skriva. Nu kommer det som var svårare att skriva. Genom att läsa boken får man inblick i en familj och deras frustration och kamp, det är något som är svårt att kommenterar, svårt att recensera. I alla fall för mig, det är för personligt.

Därför skriver jag reflektioner och jämförelser mellan mig och Sanna i boken, inte en recension av boken. För att vara lite självutlämnande, just självskadebeteende är något som jag länge trodde jag hade något att viktigt att berätta om. Jag har egen erfarenhet av det, första gången jag gjorde det var 1996, sista gången 2005. Men egentligen är kanske det ända jag har lärt mig av det är att folk ibland frågar om synliga ärr, och att de kortison-injektionerna jag fick 2009 inte var tillräckligt för att dölja ärren. Så egentligen har jag inga reflektioner om det. Förutom att jag kan undra vad jag utsatte mina föräldrar för när de såg såren?

Om jag fortsätter att skriva om mig själv, har jag några några frågeställningar. Vad är vad som gjorde att jag, i alla fall på ytan, verkade ha klarat mig igenom barndom och tonåren bättre än Sanna, jag klarade mig nämligen igenom grundskolan och gymnasiet utan att gå om klasser och utan IV-program, och om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan i Sannas situation? Efter att ha läst ungefär halva boken tänkte jag fåfängt att svaret på den första frågan kunde vara att jag klarade skolgången för att jag, vid sidan om mina problem, var ett begåvat barn. Jo, jag var ett begåvat barn, men alla begåvade barn med autismspektrumstörningar klarar inte skolan lika bra som jag gjorde, och senare i boken beskrivs Sanna som mycket intelligent. Så nej, svaret kan vara så enkelt som att jag hade tur. Det är i alla fall inte eftersom jag fick bättre hjälp. Jag hade en del speciallärare och all heder åt dem, men på min tid var kunskapen om autismspektrumet väldigt begränsad, jag är så pass gammal. Den andra frågan vågar jag mig inte på att spekulera över, och jag lämnar den helt.

En tredje frågeställning har att göra med vård- och skolpersonal. När föräldrarna i bok beskriver hur dåligt de blev bemötta av skolans rektor, kommer jag att tänka på det väldigt dåligt bemötande jag fick av en sjuksköterska för flera år sedan. Vård- och skolpersonal är bara människor, vi får acceptera att de gör misstag utan att det gör dem till dåliga människor. Men det finns också de som borde byta arbete. Frågeställningen bli hur många misstag skol- och vårdpersonal har “rätt” att göra innan det är dags för dem att börja leta efter ett nytt jobb? I en mer perfekt värld skulle det finnas passionerade människor inom vård och skola som verkligen reagerade på missförhållanden och som ställde sig på elevens/patientens sida.

Kommande bokrecension

Många av mina inlägg här har berört positiva aspekter med autismspektrumtillstånd, och det finns, men det ska inte glömmas att det också finns negativa. Det finns en anledning till att det kallas för en funktionsstörning. Det finns en anledning till att föräldrar i en del fall är så desperata att de tar sina autistiska barn till charlataner som lovar att bota dem – det sista är ett ämne jag antagligen kommer att återkomma till. Därför är det värt att nämna att jag ska försöka recensera Ska det vara så här? av Helena Dahlstrand, en bok som vad jag kan avgöra inte dukar för problemen som följer med neuropsykiatriska funktionsstörningar. Förhoppningsvis kommer jag att i dagarna få ett recensionsexemplar av boken.

För tio år sedan fick jag en essä om Douglas Coupland publicerad i Västerbottenskuriren, det är min största merit som "kulturskribent".

Låt oss kalla det en filmrecension

Den rädda tungan av Elias Canetti och Biopunk : DIY scientists hack the software of life av Marcus Wohlsen. Jag tänkte bara demonstrera hur udda mitt bokval är just nu.

Jag brukar gilla dokumentärer och dokumentären Bigger Stronger Faster är inget undantag, det är inget mästerverk, men ok. Den handlar i första hand om dokumentärfilmaren själv och hans två bröder. De växte alla upp med hjältar som Arnold Schwarzenegger, Hulk Hogan och Sylvester Stallone. Därför trodde de att muskler var svaret och därför tog de alla anabola steroider. Filmens slutrepliken är: “steroider är en bieffekt av att vara amerikan” .

Själv växte jag upp i en akademisk, övre medelklassmiljö och trodde att studier och böcker var svaret. Alltså kan man fundera på om jag gillar dokumentären för att jag känner igen mig, fast det i mitt fall handlar om intelligens inte muskler? Om jag var lika dan som de, fast mina hjältar var författare som Elias Canetti och forskare som Kay Aull nämnd i Biopunk, tjugotre år gammal byggde hon sitt eget labb för att testa om hon bar på genen för hemochromatosis, inte Arnold Schwarzenegger? Nej, jag ska inte dra en så långtgående slutsats, det är bara en intressant historia. I en scen med deras mamma säger hon att hon trodde att det skulle vara enkelt att ha pojkar, att hon inte, som föräldrar till tonårsdöttrar skulle behöva oroa sig över ätstörningar, men istället fick hon se sina söner ta anabola steroider.

(Det finns inget populärt kemiskt studiehjälpmedlet på samma sätt som anabola steroider är ett kemiskt träningshjälpmedel. Jo vänta, det finns ett: koffein. Så kaffe är en bieffekt av att vara akademisk, över medelklass?)