Ytligt om nostalgi


Foto: Wikimedia (Dr. Hagen Graebner, har givit tillstånd att dela bilden).

Det är dags att skriva ett personligt inlägg. Jag reste nyligen söderut för skrivkursen. Reste med tåg och under tågresor brukar jag läsa antingen Robert Musil eller Claudio Magris. Författare som man kan läsa hur många gånger som helst och alltid hitta något nytt i. Denna gång läste jag Claudio Magris Donau.

Sedan första gången jag läste Magris kapitel om Regensburg, har jag velat besöka den  staden om jag skulle råka vara i Bayern. “Lovord och nostalgi höljer sig kring den praktfulla gotiska och romantiska staden […] Kyrkorna, tornen, patricierpalatsen och skulpturerna berättar om förgången storhet, en berömmelse som man bara kan minnas men aldrig äga, som alltid funnits men aldrig finns. […] Regensburg har liknats vid Prag, den gyllene staden som också den endast tycks existera i minnet av en svunnen glans.” Från 1663 var Regensburg säte för riksdagen till Det heliga romerska kejsardömet av tysk nation. År 1663 var man redan nostalgisk till kejsardömets storhetstid. Och redan under Det heliga romerska kejsardömets storhetstid, var man nostalgisk till Romarriket.

Poängen är nostalgi och jag har alltid varit nostalgisk. Enligt Magris sträcker sig nostalgin i Regensburg tillbaka flera sekel. Min nostalgi handlar framförallt om 1990-talet. Jag var ung och det en tid med mycket färre islamister i Sverige och med mycket mindre högerextremism på internet. Det var en tid då vi trodde att den liberala demokratin hade vunnit och årtiondet inleddes med att Francis Fukuyama skrev boken Historiens slut*. Jag kan också vara nostalgisk till 2012. Ett år då jag började studera life science. Ett år då saker och ting verkade möjligt i mitt liv.

Ska jag fråga mig själv om min nostalgi har att göra med min autism? Om jag söker på orden “nostalgia autism” kommer jag naturligtvis att hitta personer som tror att autism och nostalgi hör ihop. Men också de som säger att autistiska är för rationella för att vara nostalgiska. Visst det finns något irrationellt med nostalgi, något farligt. I sammanhanget är Tyskland (och en rörelse som började i Bayern) en historisk varning om politisk nostalgi. Ni vet vad jag menar. Längta aldrig tillbaka till en auktoritär, militaristisk tid. Tro aldrig att du tillhör ett tredje rike, efter Det heliga Romerska kejsardömet och Det Tyska kejsardömet.

* Jag antar boken har samma problem som Dawkins Den själviska genen. Personer som bara har läst titeln, tror sig veta vad boken handlar om och tro sig veta att författaren är en idiot. Fukuyama varnade förresten i sin bok Our posthuman future (2002) att bioteknik skulle vara ett hot mot demokratin. Ironiskt nog har jag alltid känt att det är tvärt om. Man kan drömma om en framtid då bioteknik, posthumanism, kan rädda oss från oss själva.

Claudio Magris från Trieste

Jag bläddrade i en bok av Claudio Magris. Vad säger man om hans språk? “… Marin kände inte till det nej som man trots att man älskar människor, djur, växter och levande ting stundom måste kunna säga till universum, till the big bang och till hela den efterföljande blodiga karnevalen …”

Förövrigt enligt någon på TripAdvisor kan man träffa Claudio Magris på Café San Marco i Trieste, ett café givetvis grundat på den tid då staden tillhörande Österrike.