Vad jag vill och vad jag kan (me, myself and I)

huset

Folkuniversitet i Stockholm, hem för skrivarakademin. Foto folkuniversitet.

Inte den här veckan men nästa vecka ska jag på torsdagen resa till Stockholm för en kort kurs på Skrivakademin. Saken är att jag var antagen till en författarledd utbildning på just Skrivakademin, problemen var dels att det är dyrt (tiotusentals kronor, man är ju van vid att utbildning är gratis), dels att jag inte kan skriva långa texter. Jag fruktar att det skulle vara alldeles för krävande för mig och jag kompromissar genom att bara gå denna mycket kortare kurs.

Det finns mycket jag vill göra. Jag har mer eller mindre romantiska planer, gå en skrivarkurs, utbilda mig till biomedicinsk analytiker, resa och skriva, brygga öl med alger i*, för de gjorde det på biologigaragen i Köpenhamn (jag gillar inte effekten av alkohol, dricker nästan aldrig, i år har jag konsumerat en enda folköl inte mer, men jag är ändå en spritromaniker) … Det är svårt att begränsa sig, jag har inte förstått att jag måste göra det. Hur kan man inte vilja kunna göra mer än man kan? Fast bara att nu jobba på veckodagarna och sedan resa bort över helgen är på gränsen till vad jag klarar av.

Det kanske är svårt att förstå att det är just på gränsen till vad jag klarar. Att även om jag bara jobbar halvtid behöver jag helgen till villa. jag kan också tänka mig att det är svårt att förstå min frustration över att jag vill så mycket mer än jag klarar. Vad som sägs vara lösningen är att tänka på vad jag kan, inte på vad jag inte kan. Jag får helt enkelt vara stolt över saker som att jag kom in på Skrivakademin och över att jag har varit publicerad en handfull gånger.  Glädja sig mer åt framgångar än att sörja motgångar. Vilket också låter väldigt likt vad Stephen Hawking sa om handikapp.

1337680883-sms-8390

Förresten, med risk för att ta upp för många trådar i ett inlägg, inom parentes skrev jag halvt på skämt att jag var spritromaniker. Den riktiga romantiken är naturligtvis drömmen om att resa och skriva, något jag också menade till 100%. Det är kanske en dröm jag egentligen är för gammal för och det är mer ansvarstagande att stanna här och göra mitt jobb. Jag har ett jobb som någon måste göra, jag kan göra det på pliktkänsla. Skriva är egentligen inget bra alternativ, få människor har sådan tur de kan försörja sig på det.

* Givetvis försökte jag ta reda på om det finns alger som innehåller alfa- & beta-lupulon (ämnen som finns i humle).

Titlar och problemet med att följa drömmar

Om jag såg den här videon eftersom hon har ett svenskt efternamn, är risken att det uppfattas som jag säger “ja, ja Emeline Paat-Dahlstom är ‘space entrepreneur’, men hon är kvinna jag bryr mig bara om vilken man hon är gift med”? (Namnet har hon säkert fått via giftermål men, rent allmänt, behöver hon naturligtvis inte vara gift med en man, Kanada var väl tidiga med samkönade äktenskap?) Vad jag vill säga om intervjun är att hon pratar om resor och att följa sina drömmar. För henne gick det bra att följa sin dröm, från Filippinerna till studier i Kanada och slutgiltigheten titeln “space entrepreneur”. För sådär 95 % kan det vara omöjligt att följa sina drömmar och passioner. Jag tror problemet är att vi bara får höra historien från de som lyckas, som Paat-Dahlstom, vi får aldrig höra från de som inte lyckas.

Dagdrömmar, Penn Jillette, Claudio Magris

Något som är typiskt mig är att drömma ihop planer som jag inte kan genomföra. Vad jag har förstått är alexitymi vanligt hos personer med AS och alexitymi kan ge en minskad förmåga till att dagdrömmar. Jag åt andra sidan hade som ung många dagdrömmar och det händer fortfarande att jag dagdrömmer. Resor är typexempel på dagdrömmar som jag har men inte genomför. När jag var sexton drömde jag till och med om att “rymma med en cirkus” eller bli gatujonglör – jag kan jonglera med tre käglor, om någon undrar – precis som “den stora tänkaren” Penn Jillette gjorde innan han träffade Teller. Ni vet Penn inledde ett avsnitt av deras show med att säga: “När jag träffade Teller var jag en gatujonglör på drift mellan olika städer och Teller undervisade i latin. Det såg ut som en av oss skulle slösa bort sitt liv, men sedan sa Teller upp sin lärartjänst”.

Nu däremot läser jag Claudio Magris mästerverk Donau för andra gången och naturligtvis börjar jag fundera på om det är möjligt att själv göra samma resa utefter Donau som Magris gör i boken. En resa där Magris gör strandhugg efter Donau och berättar om, filosofer, konstnärer och stora tänkare som bodde vid den mäktiga floden. Jag är antagligen en av få personer som har fått lust att resa till Regensburg, eftersom Magris beskriver den lilla tyska staden – eller med svenska mått är det nästan en stor stad – vid floden, som en symbol över längtan till det förgångna.

Ja jag har en tendens att vara nostalgisk, kanske är det AS relaterat eftersom vi ogillar förändringar och det ända som aldrig förändras är det som redan har hänt. Men poängen med det här inlägget var min tendens att göra upp planer, tex planer över resor, som jag aldrig genomför. Att det är så pass svårt för mig att genomföra dessa planer. Och det känns lite konstigt att göra ett blogginlägg utan att nämna Japan, men det är inte vad den här bloggen handlar om, det blir inte bättre av att jag oroar mig och vem vet, de värsta farhågorna kanske inte besannas.