Universitetsutbildning, om du har ett osynligt handikapp

diyu

Med hjälp av internet försöker en del hitta alternativ till dagens oempatiska utbildningssystem som dessutom i vissa länder är svindyrt och i andra länder oåtkomligt.

Det verkar som om mitt öde är att inte kunna göra något jag vill: resa, skriva, utbildad mig. Utbildning, universitet vill inte ha mig. En anmärkningsvärd grej är att om jag klagade på universitet fick jag ofta höra något i stil med följande: “försök att stå ut, du kanske får ett jobb som är bättre”. Vilket i princip skulle betyda att arbetsgivare skulle vara mer empatiska än vad universitet är. Vet du vad? Det skulle inte förvåna mig om det skulle vara på det sättet.

Enligt min uppfattning är problemet med universitet att de, som Madelein Larsson Wollnik skrev så bra i den här krönikan, vill att alla ska vara fyrkanter: Hur ska man känna tillhörighet i en gemenskap om man är rund i en fyrkantig värld?. De vill att alla ska vara normal och bry sig inte om att några av oss kanske är runda, trekanter eller ovaler istället för de normala fyrkanterna. Ironi hela sitt liv får man höra att alla är unika, speciella; olika men inom urbildingsväsendet ska alla vara lika. Redan under gymnasiet kunde min elev handledare säga “alla kan klara dessa mål”, trotts att hon själv hade en förståndshandikappad son och med andra ord borde ha vetat att alla inte är lika dana.

Madelein Larsson Wollnik text jag länkar till tidigare avslutas med en hyllning till internet. Tyvär kan jag inte riktigt instämma i hyllningen. För mig har internet hittills inte fungerat så bra för mig. Möjligtvis undantaget livejournal, och det var länge sedan livejournal hade sin storhetstid. Men kanske, kanske kan internet och online-utbildning vara en lösning på mitt problem med utbildning.

Advertisements

Onlineutbildning : jag som folkbildare

Som omväxling tänkte jag här posta en video med ett experiment som jag har lagt ut på youtube. Saken är den att på engelska finns det massvis med amatörklipp om hur man extraherar DNA ur jordgubbar, men jag hittade inget klipp på svenska. Eftersom jag är ledig och har en massa tid över gjorde jag ett klipp på svenska. Kan lika gärna posta det här. Så nu är jag en del, en väldigt liten del, av fenomenet med onlineutbildning som jag skrev några ord om i ett tidigare inlägg.

Diy-utbildning, kan det vara något för oss

På youtube demonstreras bl.a. enkla vetenskapliga experiment.

Jag lämnade en kommenterat till en debattartikel av Katarina Harrison Lindbergh och Dick Harrison i Svd. En kommentar om utbildning och frågan vad som egentligen ska läras ut i skolan, nu när så mycket kunskap finns online, tillgänglig för miljarder människor. Saken var den att jag fick ett ironiska svar: “Varför lära sig tänka, allt finns ju på Nätet”. Att antyda att jag inte vill lära mig tänka, är som att antyda att en kroppsbyggare inte vill få större muskler. Eftersom jag ändå fick den kommentaren måste jag ha misslyckats förmedla hur jag egentligen känner över utbildning.

Denna post ska alltså handla om utbildning online och tankar om att den möjligheten kanske är speciellt läglig för personer inom autismspektrumet. Låt mig börja med vad jag vet om fenomenet. En som har skrivit och debatterat det ämnet är Anya Kamenetz, hon skriver för Fast Company, har framträtt på en TED-föreläsning och hon har skrivit boken DIY U: Edupunks, Edupreneurs, and the Coming Transformation of Higher Education. Det är fascinerande läsning, jag är riktigt tilltalad av tanken på diy-utbildningar över internet. Anya tror också att detta kommer att bli allt vanligare, dels eftersom så många amerikaner inte har råd med vanlig universitetsutbildning längre. 9 av 10 amerikanska high school studenter vill vidareutbilda sig, ändå är USA bara på tionde plats på listan över länder räknat i andel av befolkningen som vidareutbildar sig. Traditionell utbildning har blivit för dyr för amerikaner, då behövs det ett alternativ. Dels talar demografin i de så kallade u-länderna för diy-utbildning. Indien har en så enorm, ung befolkning att de skulle behöva bygga ett nytt universitet per vecka för att hinna med i befolkningsutvecklingen. Det kommer inte att vara möjligt att bygga så många universitet, det måste utvecklas alternativ. (Jag gissar att det andra jättelandet, Kina, har annorlunda förutsättningar, bl.a. är landet rikare och inte lika ungt, det är ett snabbt åldrande samhälle).

Även om jag spenderar mycket tid online, och även om jag är en av få personer som gick med i linkedin för att få information till ett arbete i biologi på gymnasienivå, har jag ingen större erfarenhet av diy-utbildning. Det jag själv har prövat är i första hand att titta på informativa youtube-videos. Jag har också varit inne på p2pu.org, khanacademy och ocw.mit.edu, fast på de två sista har jag i linje med vad jag tidigare skrev mest sett på videos. På pappret tycker jag att diy-utbildning över nätet skulle vara perfekt för personer inom autismspektrumet. Ingen kan väl ha unggått att höra påståendet att autistiska ofta föredrar att umgås med andra online, jämfört med i verkligheten. På det sättet kan man tänka sig att autistiska föredrar att skapa studiegrupper och söka en mentor online än att behöva göra samma sak på ett vanligt universitet. Dessutom finns det en annan uppenbar fördel med diy-utbildning, att man får studera i sin egen takt och att man inte sitter fast i skolans one-size-fit-all-tänkande. Fast att man inte behöver följa ett schema, kan givetvis också vara en nackdel. Det får bli min enkla slutsats, om man föredrar kontakter online, är onlineutblinding något att titta närmare på. Detta eftersom just studiegrupper och mentorer ger en dimension till utbildning som man inte får ensam.


Youtube-användaren c0nc0rdance demonstrerar kromosoner med lera.