Psykisk sjukdom och framgång : inlägg I

Både Karin Bojs, svensk vetenskapsjournaist (om jag behöver berätta det?), och den kanadensiska författaren Douglas Coupland har skrivit att framgångsrika personer ofta har psykiskt sjuka släktingar. Om två så olika personer har skrivit samma måste det betyda att det är en ide som ligger i tiden. Tanken är att om du har en psykiskt sjuk släkting, är du själv tillräckligt annorlunda för att kunna förändra världen, men inte tillräckligt konstig för att vara sjuk.

Även om det tekniskt sätt inte är en sjukdom att vara i autismspektrumet skulle min familj kunna vara bevis A för hypotesen. Jag själv har inte har kommit långt i livet men min familj är högproduktiv. Jag är så annorlunda att jag är handikappad i detta samhälle. Mina föräldrar sticker också ut från mängden. För dem innebar det att de kunde göra en klassresa uppåt. En resa upp till den akademiska övre medelklassen. Mina systrar är så duktiga att jag i det närmaste har som hobby att skryta över dem. Vi får ses om deras barn kommer att sticka ut så mycket att de blir handikappade eller blir framgångsrika. Det sista är naturligtvis bara lösa spekulationer, jag ska inte gissa hur mina syskonbarn kommer att bli när de växer upp. Samtidigt är det ingen nyhet att barn ofta blir lika sina föräldrar. Det har vi vetat sedan urminnes tider.

Länge sedan jag skrev om romaner

player-one

 

En av de senaste böckerna jag läst var Player one av Douglas Coupland (2010) (ej att förväxla med Ready player one). Det är en typisk Coupland-roman, i Girlfriend in a coma (1998) refererar han flera gånger till Morrissey. I Player one refererar Coupland sig själv. I likhet med en handfull av hans tidigare verk spelar autism en roll i romanen. En av huvudpersonerna är en ung, vacker autistisk kvinna. Hon kommer in i historien genom att gå till en bar på närmaste flygplats med det uttalade målet att bli gravid. I sin tur för att vissa sin pappa att hon är mänsklig. Hon går också på “normalitetsträning” och hon tjänar sina pengar genom att föda upp och sälja vita möss. Vem vet, kanske skulle det passa många av oss att föda upp djur, istället för att försöka bli normala.

Nåja, även de andra karaktärerna och miljön de hamnar i är en upprepning. Coupland gillar att föra samman udda karaktärer som inte känner varandra. Det som är nytt är kanske att huvudpersonerna har åldrats med författare, tidigare var de yngre, nu äldre. En typisk Coupland-ide är också när han föreslår att läkemedelsbolagen borde ta fram ett läkemedel som får dig att känna dig som 11 september aldrig hänt. Anti-depressiva läkemedel och udda lösningar på hur de skulle fungera, samt hyllningar till 1990-talet är något Coupland nosat på tidigare.

Förresten en sak till, jag kan inte minnas att det är något han påstått tidigare men i Player one hävdar Coupland att det är lättare för äldre ensamma män än för äldre ensamma kvinnor att hitta någon. Jag måste undra om Coupland inte förstår heterosexuellt detande. Jag har alltid trott det är tvärt om. Det är svårare för män.
Det sagt, i bästa fall är romanen en introduktion till Douglas Couplands författarskap. Om någon läser Player one som första boken av Douglas Coupland och hen gillar romanen, då har hen något att se fram emot, Girlfriend in a coma och Generation A, är mycket, mycket bättre.

Författaren från Vancouver


Douglas Coupland. Bild: wikipedia

Något som är typiskt med romaner av Douglas Coupland är en grupp unga vuxna som är, eller blir, vänner och tillsammans löser sina problem. Ofta udda människor, i Microslavar har vi den homosexuella, den med högfungerande autism, kroppsbyggaren, den kvinnliga kroppsbyggaren, med flera – alla datornördar, även kvinnorna vilket i sig kanske är udda – som tillsammans utvecklar ett IT-företag i Silicon Valley. Det finns andra exempel på människor med udda livsöde i hans böcker, i Girlfriend in a coma hittar vi både en alkoholist samt en ex-supermodell som blir heroinist. Och i Livet efter gud nämns en HIV-positiv man (han dricker Singapore Sling, eftersom det är en retrodrink och HIV är ett retrovirus. Vitsigt.)

Jag har insätt att jag har påverkats en hel del av hans romaner. Jag har nyligen börjat studera igen, tanken är att även om det är relativt sent i livet ska jag försöka studera bioteknik. Och i mitt huvud har jag alltså bilden att jag ska hamna i ett litet bioteknikföretag där en samling udda existenser tillsammans utvecklar en produkt, precis som i en Douglas Coupland-roman.

Coupland var också anledningen till att jag provade ett kedjetäcke (nu finns risken att någon som googlar på “kedjetäcke” hittar denna blogg, tyvärr har jag ingen speciell information om täcket till dig, jag kan bara säga att det inte gjorde någon skillnad för mig). Det är nämligen så att kedjetäcket är tungt och trycker på kroppen på ett avslappnande sätt. På samma sätt som krammaskinen ger ett avslappnande tyck och krammaskinen hyllas i Couplands roman jPad.

Jag borde ha en Douglas Coupland blogg


Bild: Bokus

Douglas Couplands roman jPod handlar i mångt och mycket om autismspektrumet. Karaktärerna i boken – dataspelsutvecklare i Vancouver – bygger till och med en krammaskinTemple Grandins uppfinning för att lugna autistiska – till sitt kontor. Nåja, jag tänkte fokuserar på en liten detalj i boken, inte på helheten. På en sida berättar huvudpersonen Ethan – självklart beskriven som högfungerande autistisk – att han beställde cheeseburger, pommes frites och coca-cola på Ricky’s Pancake house för att känna sig som en figur i den tecknade serien Acke.

Det påminner mig om när jag fick lust att köpa australienskt rödvin, eftersom David Sinclair tillsammans med sitt Sirtris Pharmaceuticals jobbar med resveratrol, i sin jakt på ett läkemedel som kan bromsa åldrandet. Vetenskapligt uttryckt letar de efter en “calorie restriction mimetic“, icke vetenskapligt uttryckt letar de efter ungdomens källa. Kopplingen till australienskt rött vin är givetvis att David Sinclair är australiensare och resveratrol är känt från rött vin. På samma sätt som Ethan lockades till Ricky’s Pancake house, av helt andra skäl än att maten var god och näringsrik, blev jag lockad av australiskt rödvin av andra skäl än att vinet skulle vara gott och berusande. Ethan funderar på om andra gör på det sättet? Ja, du gör normala människor så?

Förresten kan jag skriva att jag egentligen inte gillar effekten av alkohol, alkohol har en social funktion, inget mera. Nu gäller det bara att hitta en social miljö för ett pinot noir-vin från Tasmanien. En middag? En date?

Douglas Coupland

Igår fick jag ett recensionsexemplar av Ska det vara såhär av Helena Dahlstrand, Peter Dahlstrand och Susanna Simonsson. Men först några ord om en annan, mer välkänd, författare: Douglas Coupland. Till att börja med, vill jag vara tydlig med att jag inte föreslår att han skulle ha asperger. Vem är jag att avgöra en sådan sak? Men med ovanstående bild kan man funderar på om det är en tillfällighet att jag är en Aspie och att jag gillar Douglas Coupland? För mig är det nämligen frestande att säga att Couplands sätt att skriva tilltalar en Aspie-hjärna, jag tycker att hans karaktärer ofta kan upplevas som Aspies. Och, om inte annat, i romanerna Mikroslavara och jPod nämns autism rent ut, plus i Couplands biografi över Marshall McLuhen hävdar han att Marshall McLuhen var autistisk.

Douglas Coupland om våran tid

“The twentieth century was a progressively bad dream he [Marshall McLuhan] dismissed in order to bridge the reign of Queen Victoria over and across to the reign of Google.”

“twenty-first-century life is karaoke-a never-ending attempt to maintain dignity while a jumble of data uncontrollably blips across a screen.”

“”People are now doing their deepest thinking and making their most emotionally charged connections with people around the planet at all timmes of the day!”

Extraordinary Canadians : Marshall McLuhan av Douglas Coupland.

Detta har inte så mycket med AS att göra. Förutom då att Marshall Mcluhen (1911-1980) själv var i autismspektrumet, men han levde på en tid då kunskapen om autismspektrumet var begränsad och var därmed odiagnostiserad. Och om jag väljer att identifiera mig med min diagnos kan jag hävda att anledningen till att jag gillar ovanstående citat är att jag har AS, att det är förklaringen till att jag älskar ord och citat på det sättet jag gör.