Io9 & sex

Jag har tidigare skrivit om funktionshinder och sex: Att ha ett osynligt handikapp, vara en aspi omgiven av neurotypiska. Io9, av alla bloggar, har just publiserat en längre och utförligare text på samma ämne: What Disabled People Can Teach Us About Sex – And Why We Should Listen.

Bara för att vara tydlig, jag kanske låter hård mot Lady Dahmer i inlägget jag länkar till. Saken är den att även om hon har fel när hon skriver att det skulle vara “kränkande” att påstå att handikappade inte kan få sex, anser jag att det inte är hennes jobb att fundera över de handikappade personerna. Hon gör sin grej, det räcker. Om prostitution, i korthet, är det mycket möjligt att kvinnor med handikapp/störningar är överrepresenterade bland prostituerade. En anledning till att stödja svensk lagstiftning i ämnet.

Advertisements

Att ha ett osynligt handikapp, vara en aspi omgiven av neurotypiska

För manga veckor sedan läste jag detta blogginlägg på bigthink.com: The Moral Significance of Sex Workers and People With Disabilities. Ett inlägg som försvarade prostitution med motiveringen att det är en nödvändig samhällstjänst för handikappade. Det ska sägas direkt, jag råkar stödja den svenska lagen som förbjuder köp av sexuella tjänster, och sex är ingen rättighet. Det är inte det detta inlägg handlar om. Men av intresse googlade jag på sökorden “prostitution handikapp”, en av de allra första resultaten var ett annat blogginlägg, detta inlägg av Lady Dahmer: Men de där stackars handikappade människorna som ingen vill ha då?. Hon är starkt negativ, hennes inlägg innehåller t.o.m. följande mening: “Så FRUKTANSVÄRT kränkande det är att anta att de inte kan skaffa knull på samma vilkor som vi”. Jag har ett handikapp, en funktionsstörning (autismspektrumstörning), och jag har ingen aning om hur man “kan skaffa knull”, “how to get laid”. Om vi ska ta henne på orden, är det inte bara kränkande utan också “FRUKTANSVÄRT kränkande” att anta att det finns sådana som jag. Hur väl hon än menar är frågan: “Vad fan sänder det för signaler?” Och naturligtvis utgår jag från att hon inte är den enda som använder det argumentet. “De” kan inte tänka sig att det finns dem med helt annorlunda erfarenhet av sex och erotik, samtidigt säger de att det är vi som saknar empati.

För mig blir hennes mening bara ytligare ett exempel på “normala” människors oförmåga att förstå hur svårt det är att vara annorlunda. Ett annat exempel är när vi i kursen nyligen skulle hålla en muntlig redovisning. Jag kan inte hålla muntliga redovisningar, det är en kombination av kommunikationssvårigheter och stress. Men mina kursare har begränsad möjlighet att förstå att jag ordagrant inte kan. De anpassar sig, de accepterar mig, men de kanske också tror att jag bara behöver anstränga mig för att lära mig hålla muntliga redovisningar. I teorin har de rätt, i praktiken fungerar det inte så (inte heller behöver jag bara anstränga mig mer för att “skaffa knull”). De kan inte ha någon aning om hur mycket jag har kämpat för att komma dit jag är idag, och hur ofattbart mycket jag i teorin skulle behöva träna för att bli bättre på kommunikation – själv tror jag det är omöjligt. Ja det är saken med att ha ett osynligt handikapp, folk kan inte förstå hur svårt det ibland kan vara.

Halvt formellt skriven text

Jag har bläddrat i Inger Jalaks Sex, kärlek och Aspergers. Ja det är två ämnen som alltid är intressanta även om de inte är aktuellt för mig själv. Hon beskriver flirtning så här “Har du varit vid Hornborgarsjön och tittat på trandans någon gång? Ungefär så går det till.” Som om det nu skulle gör någon klokare. Något som är smått relaterat och som jag ibland har tänkt på är det är med “Aspergare” och kroppskontakt. Det sägs ju att vi ogillar kroppskontakt och beröring, och jag har flera gånger upplevt beröring som obehagligt, men andra gånger har det varit tvärt om. Låt mig berätta om ett bra minne som involverar kroppskontakt. Jag var sjutton år, vårterminen på andra året i gymnasiet var slut och innan vi skildes för sommarlovet fick jag tre-fyra kramar av flickor i klassen. Som sagt var uppskattade jag kramarna väldigt mycket, de gånger under lovet som jag mådde riktigt dåligt, behövde jag bara tänka på de kramarna för att jag skulle må lite bättre. Jag kunde använda minnen av kroppskontakt som ett antidepressivt medel.

Hur som helst kommer jag läsa mer i Jalaks bok (om jag kan slita mig från min amazon kindle, men det är en annan historia) och säkert skriva mer om den.

Edit: Tack vare att någon hittade detta inlägg genom att googla på “inger jalaks”, insåg jag att jag har stavat fel, hon heter Inger Jalakas inte Inger Jalaks. Om du som googlade råkar läser detta, tack för hjälpen.