Universitetsutbildning, om du har ett osynligt handikapp

diyu

Med hjälp av internet försöker en del hitta alternativ till dagens oempatiska utbildningssystem som dessutom i vissa länder är svindyrt och i andra länder oåtkomligt.

Det verkar som om mitt öde är att inte kunna göra något jag vill: resa, skriva, utbildad mig. Utbildning, universitet vill inte ha mig. En anmärkningsvärd grej är att om jag klagade på universitet fick jag ofta höra något i stil med följande: “försök att stå ut, du kanske får ett jobb som är bättre”. Vilket i princip skulle betyda att arbetsgivare skulle vara mer empatiska än vad universitet är. Vet du vad? Det skulle inte förvåna mig om det skulle vara på det sättet.

Enligt min uppfattning är problemet med universitet att de, som Madelein Larsson Wollnik skrev så bra i den här krönikan, vill att alla ska vara fyrkanter: Hur ska man känna tillhörighet i en gemenskap om man är rund i en fyrkantig värld?. De vill att alla ska vara normal och bry sig inte om att några av oss kanske är runda, trekanter eller ovaler istället för de normala fyrkanterna. Ironi hela sitt liv får man höra att alla är unika, speciella; olika men inom urbildingsväsendet ska alla vara lika. Redan under gymnasiet kunde min elev handledare säga “alla kan klara dessa mål”, trotts att hon själv hade en förståndshandikappad son och med andra ord borde ha vetat att alla inte är lika dana.

Madelein Larsson Wollnik text jag länkar till tidigare avslutas med en hyllning till internet. Tyvär kan jag inte riktigt instämma i hyllningen. För mig har internet hittills inte fungerat så bra för mig. Möjligtvis undantaget livejournal, och det var länge sedan livejournal hade sin storhetstid. Men kanske, kanske kan internet och online-utbildning vara en lösning på mitt problem med utbildning.

Advertisements

Umeå universitet 0 poäng för funktionshinderanpansning

Givetvis är rubriken tillspetsad, alla rubriker är det, precis som allt ordbajs om hur välanpassat universitetet är för funktionshindrade är väldigt tillspetsat. Det är fel att anklaga universitets anstälda för handikapfrågor för mina egna misslyckande. Det kanske snarare är systemt i sig som är oflexibelt och oempatiskt. Saken är den att så många saker ska göras på ett specifikt sätt, antagligen bara för att det är som Tevye skjöng: “TRADITION!”. Och om traditionen inte passar för just dig, och ditt funktionshinder, blir det problem. Ibland vill man låta som en bortskämd, idiotisk tonåring “Jag är ett geni, om universitet inte kan uppskatta mig är det deras förlust”. Allting kunde ha gjorts på ett mycket enklare sätt om man bara hade varit just flexibel och empatisk. För att ta två konkreta exempel, ett jag fick inte möjlighet att studera på halvtid, utan var tvungen att börja på 100 % studietakt. Två, de kräver att man ska kunna skriva en snygg labbok för hand, tanken att någon elev skulle kunna ha dyslexi, finmotoriska problem, eller som i mitt fall, både två, och därmed ha svårt att skriva allt för hand, verkar inte ha slagit någon.