Ytligt om nostalgi


Foto: Wikimedia (Dr. Hagen Graebner, har givit tillstånd att dela bilden).

Det är dags att skriva ett personligt inlägg. Jag reste nyligen söderut för skrivkursen. Reste med tåg och under tågresor brukar jag läsa antingen Robert Musil eller Claudio Magris. Författare som man kan läsa hur många gånger som helst och alltid hitta något nytt i. Denna gång läste jag Claudio Magris Donau.

Sedan första gången jag läste Magris kapitel om Regensburg, har jag velat besöka den  staden om jag skulle råka vara i Bayern. “Lovord och nostalgi höljer sig kring den praktfulla gotiska och romantiska staden […] Kyrkorna, tornen, patricierpalatsen och skulpturerna berättar om förgången storhet, en berömmelse som man bara kan minnas men aldrig äga, som alltid funnits men aldrig finns. […] Regensburg har liknats vid Prag, den gyllene staden som också den endast tycks existera i minnet av en svunnen glans.” Från 1663 var Regensburg säte för riksdagen till Det heliga romerska kejsardömet av tysk nation. År 1663 var man redan nostalgisk till kejsardömets storhetstid. Och redan under Det heliga romerska kejsardömets storhetstid, var man nostalgisk till Romarriket.

Poängen är nostalgi och jag har alltid varit nostalgisk. Enligt Magris sträcker sig nostalgin i Regensburg tillbaka flera sekel. Min nostalgi handlar framförallt om 1990-talet. Jag var ung och det en tid med mycket färre islamister i Sverige och med mycket mindre högerextremism på internet. Det var en tid då vi trodde att den liberala demokratin hade vunnit och årtiondet inleddes med att Francis Fukuyama skrev boken Historiens slut*. Jag kan också vara nostalgisk till 2012. Ett år då jag började studera life science. Ett år då saker och ting verkade möjligt i mitt liv.

Ska jag fråga mig själv om min nostalgi har att göra med min autism? Om jag söker på orden “nostalgia autism” kommer jag naturligtvis att hitta personer som tror att autism och nostalgi hör ihop. Men också de som säger att autistiska är för rationella för att vara nostalgiska. Visst det finns något irrationellt med nostalgi, något farligt. I sammanhanget är Tyskland (och en rörelse som började i Bayern) en historisk varning om politisk nostalgi. Ni vet vad jag menar. Längta aldrig tillbaka till en auktoritär, militaristisk tid. Tro aldrig att du tillhör ett tredje rike, efter Det heliga Romerska kejsardömet och Det Tyska kejsardömet.

* Jag antar boken har samma problem som Dawkins Den själviska genen. Personer som bara har läst titeln, tror sig veta vad boken handlar om och tro sig veta att författaren är en idiot. Fukuyama varnade förresten i sin bok Our posthuman future (2002) att bioteknik skulle vara ett hot mot demokratin. Ironiskt nog har jag alltid känt att det är tvärt om. Man kan drömma om en framtid då bioteknik, posthumanism, kan rädda oss från oss själva.

Advertisements

Detta är en blogg för genier

Jag har ett eller två inlägg som är 90% färdigskrivna och som jag kanske eller kanske inte postar förr eller senare. Men inte just nu. I stället postar jag en lista på vilka böcker jag läser för tillfället:

Expedition L av Erlend Loe. En man som heter Erlend Loe bestämde sig för att organisera en expedition till Polynesien för att bevisa sin teori att sydamerikanska indianer åkte skridskor till polynesien. Erlend Loe skriver den typen av bisarra, humoristiska berättelser. Visst “experterna” med deras “bevis” anser att polynesierna kom från Asien med båtar. Men Erlend var hyfsat säker på att polynesierna kom från Sydamerika på skridskor. Han förtjänar uppmärksamhet, var inte hans fakta lika giltig som alla andras fakta?

Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Det är en bok för geni och det är anledning till att jag kanske inte kommer att läsa ut romanen. Två tjocka volymer med genial text är mycket. Och det var en hänvisning till en av Musils beskrivning av Österrike-Ungern. Han skrev att det var ett land för geni, och det troligtvis var anledningen till att landet föll. (Den elaka kommentaren är att USA verkar ha jobbat hårt på att i alla fall undvika problemet att vara ett land för genier). Jag har läst boken tidigare och jag gillade boken men kanske inte så mycket som jag låtsades gilla den.

Humm. 1913 när Mannen utan egenskaper utspelar sig dyrkades experter och genier. 1997 då Expedition L skrevs, det var det ett skämt att en vanlig person kunde hitta på egna vetenskapliga teorier, och säga emot experter. Nu tjugo år senare får självutnämnda experter, i bästa fall hänförda dilettanter, skrika ut sina hemmasnickrade “teorier” och kräva sin plats i rampljuset. Vi har sett och hört deras påståenden: Vaccin orsakar autism och lavemang botar autism (lavemang bota säkert också cancer). Klimatförändringarna är en myt. Modern växtförädling är alltid farlig. Natriumkarbonat botar cancer (natriumkarbonat botar säkert också autism). Jorden är platt, osv. En gång när jag satt på ett kafé (kaféet i Väven, Umeå) hörde jag några nyblivna mammor prata med varandra. De var inte bara mot vaccin, de ogillade D-vitamindropparna som rekommenderas till spädbarn. Ja, vad vet “big science” of vitaminer, de vet säkert bättre själva.

Jag har också Douglas Couplands Polaroids from the dead, på mitt nattygsbord. Men den boken passar inte min “teori”. Och på tal om min teori, naturligtvis tycker jag själv att jag är ett geni. Jag har hittat en koppling mellan två romaner och dagens samhälle. Jag förtjänar berömmelse för att ha skrivit ner detta inlägg.