Min historia om orden “försäkringskassan” och “utförsäkrning”

Vi har en ny regering och min historia med försäkringskassan under borgerligt styre är inte den värsta, men jag kan ändå skriva ner den. Innan jag började på universitet hade jag sjukersättning på 50 % och arbetade 50 %. När jag började på universitet gick Umeå universitet inte med på att låta mig studera på halvtid, jag fick börja på heltid. I arbetslivet accepteras medicinska skäl till att inte kunna jobba heltid, tydligen gjorde det inte på den utbildningen jag ville gå. Trotts att det är universiteten som skryter med att vara anpassad till olika människor med olika förutsättningar. Efter två och en halv termin var jag utbränd, jag tror faktisk jag kan använda det ordet. Naturligtvis på grund av att jag tvingades studera på heltid, men sista droppen var att vi andra året studerade på molekylärbiologi institutionen, inte som första året, på kemiska institutionen. Det var olika kutym på institutionerna, mycket mer avslappnat på kemi institutionen jämfört med på molekylärbiologin. Molekylärbiologerna hade mer krav och inslag “micro management” som de säger på andra sidan Atlanten. I slutändan hade jag ingen chans att klara studierna*.

Men nog om det, tillbaka till försäkringskassan. Under de tre och en halv termin jag först studerade hade jag vilande sjukersättning. När jag avslutade fick jag tillbaka sjukersättningen, nu när jag försöker studera igen och följaktligen måste ha vilande sjukersättning igen, vill de utförsäkra mig. Kul, om universitet hade låtit mig studera på halvtid hade jag inte behövt ha vilande sjukersättning från början, och de hade inte haft någon ursäkt att utförsäkra mig. Och frågan är om jag inte hade blivit utbränd, om jag hade studerat i tre år på raken och haft vilande sjukersättning hela tiden, hade de då utförsäkrat mig? Eller är det för att jag avslutade och tog upp stunderna igen? En så länge vet jag inte, men att över huvud taget behöva försvara sin sjukersättning kan vara jobbigt.

* Synd, egentligen gillade jag molekylär biologi mer än kemi. Intressantare, känns mer modernt och istället för labbutrustning i glas som konstant går sönder får man labba med saker som eppendorf tubes, precis som i CSI Maimi (sänds det fortfarande?). Förövrigt att de har mer avslappnad attityd på kemiinstitutionen är väl inte enbart positivt, men det är en annan historia.

Universitetsutbildning, om du har ett osynligt handikapp

diyu

Med hjälp av internet försöker en del hitta alternativ till dagens oempatiska utbildningssystem som dessutom i vissa länder är svindyrt och i andra länder oåtkomligt.

Det verkar som om mitt öde är att inte kunna göra något jag vill: resa, skriva, utbildad mig. Utbildning, universitet vill inte ha mig. En anmärkningsvärd grej är att om jag klagade på universitet fick jag ofta höra något i stil med följande: “försök att stå ut, du kanske får ett jobb som är bättre”. Vilket i princip skulle betyda att arbetsgivare skulle vara mer empatiska än vad universitet är. Vet du vad? Det skulle inte förvåna mig om det skulle vara på det sättet.

Enligt min uppfattning är problemet med universitet att de, som Madelein Larsson Wollnik skrev så bra i den här krönikan, vill att alla ska vara fyrkanter: Hur ska man känna tillhörighet i en gemenskap om man är rund i en fyrkantig värld?. De vill att alla ska vara normal och bry sig inte om att några av oss kanske är runda, trekanter eller ovaler istället för de normala fyrkanterna. Ironi hela sitt liv får man höra att alla är unika, speciella; olika men inom urbildingsväsendet ska alla vara lika. Redan under gymnasiet kunde min elev handledare säga “alla kan klara dessa mål”, trotts att hon själv hade en förståndshandikappad son och med andra ord borde ha vetat att alla inte är lika dana.

Madelein Larsson Wollnik text jag länkar till tidigare avslutas med en hyllning till internet. Tyvär kan jag inte riktigt instämma i hyllningen. För mig har internet hittills inte fungerat så bra för mig. Möjligtvis undantaget livejournal, och det var länge sedan livejournal hade sin storhetstid. Men kanske, kanske kan internet och online-utbildning vara en lösning på mitt problem med utbildning.

Umeå universitet 0 poäng för funktionshinderanpansning

Givetvis är rubriken tillspetsad, alla rubriker är det, precis som allt ordbajs om hur välanpassat universitetet är för funktionshindrade är väldigt tillspetsat. Det är fel att anklaga universitets anstälda för handikapfrågor för mina egna misslyckande. Det kanske snarare är systemt i sig som är oflexibelt och oempatiskt. Saken är den att så många saker ska göras på ett specifikt sätt, antagligen bara för att det är som Tevye skjöng: “TRADITION!”. Och om traditionen inte passar för just dig, och ditt funktionshinder, blir det problem. Ibland vill man låta som en bortskämd, idiotisk tonåring “Jag är ett geni, om universitet inte kan uppskatta mig är det deras förlust”. Allting kunde ha gjorts på ett mycket enklare sätt om man bara hade varit just flexibel och empatisk. För att ta två konkreta exempel, ett jag fick inte möjlighet att studera på halvtid, utan var tvungen att börja på 100 % studietakt. Två, de kräver att man ska kunna skriva en snygg labbok för hand, tanken att någon elev skulle kunna ha dyslexi, finmotoriska problem, eller som i mitt fall, både två, och därmed ha svårt att skriva allt för hand, verkar inte ha slagit någon.