Vad jag vill och vad jag kan (me, myself and I)

Folkuniversitet i Stockholm, hem för skrivarakademin. Foto folkuniversitet.

Inte den här veckan men nästa vecka ska jag på torsdagen resa till Stockholm för en kort kurs på Skrivakademin. Saken är att jag var antagen till en författarledd utbildning på just Skrivakademin, problemen var dels att det är dyrt (tiotusentals kronor, man är ju van vid att utbildning är gratis), dels att jag inte kan skriva långa texter. Jag fruktar att det skulle vara alldeles för krävande för mig och jag kompromissar genom att bara gå denna mycket kortare kurs.

Det finns mycket jag vill göra. Jag har mer eller mindre romantiska planer, gå en skrivarkurs, utbilda mig till biomedicinsk analytiker, resa och skriva, brygga öl med alger i*, för de gjorde det på biologigaragen i Köpenhamn (jag gillar inte effekten av alkohol, dricker nästan aldrig, i år har jag konsumerat en enda folköl inte mer, men jag är ändå en spritromaniker) … Det är svårt att begränsa sig, jag har inte förstått att jag måste göra det. Hur kan man inte vilja kunna göra mer än man kan? Fast bara att nu jobba på veckodagarna och sedan resa bort över helgen är på gränsen till vad jag klarar av.

Det kanske är svårt att förstå att det är just på gränsen till vad jag klarar. Att även om jag bara jobbar halvtid behöver jag helgen till villa. jag kan också tänka mig att det är svårt att förstå min frustration över att jag vill så mycket mer än jag klarar. Vad som sägs vara lösningen är att tänka på vad jag kan, inte på vad jag inte kan. Jag får helt enkelt vara stolt över saker som att jag kom in på Skrivakademin och över att jag har varit publicerad en handfull gånger.  Glädja sig mer åt framgångar än att sörja motgångar. Vilket också låter väldigt likt vad Stephen Hawking sa om handikapp.

Förresten, med risk för att ta upp för många trådar i ett inlägg, inom parentes skrev jag halvt på skämt att jag var spritromaniker. Den riktiga romantiken är naturligtvis drömmen om att resa och skriva, något jag också menade till 100%. Det är kanske en dröm jag egentligen är för gammal för och det är mer ansvarstagande att stanna här och göra mitt jobb. Jag har ett jobb som någon måste göra, jag kan göra det på pliktkänsla. Skriva är egentligen inget bra alternativ, få människor har sådan tur de kan försörja sig på det.

* Givetvis försökte jag ta reda på om det finns alger som innehåller alfa- & beta-lupulon (ämnen som finns i humle).

Titlar och problemet med att följa drömmar

Om jag såg den här videon eftersom hon har ett svenskt efternamn, är risken att det uppfattas som jag säger “ja, ja Emeline Paat-Dahlstom är ‘space entrepreneur’, men hon är kvinna jag bryr mig bara om vilken man hon är gift med”? (Namnet har hon säkert fått via giftermål men, rent allmänt, behöver hon naturligtvis inte vara gift med en man, Kanada var väl tidiga med samkönade äktenskap?) Vad jag vill säga om intervjun är att hon pratar om resor och att följa sina drömmar. För henne gick det bra att följa sin dröm, från Filippinerna till studier i Kanada och slutgiltigheten titeln “space entrepreneur”. För sådär 95 % kan det vara omöjligt att följa sina drömmar och passioner. Jag tror problemet är att vi bara får höra historien från de som lyckas, som Paat-Dahlstom, vi får aldrig höra från de som inte lyckas.